All eyes on me

Sedan vi kom har dagarna som sagt flytit ihop rätt ordentligt. Sjukdomar och jetlag har sinkat oss lite.

Först var tanken att dra ner till Koh Chang så fort J’s feber lagt sig. Bort från avgaser, oväsen och kaos.
Men tydligen så är det fet punkspelning här i Bangers på nyår, så Chang får vänta.

Fram tills dess dödar vi tiden med promenixer, mat, öl. Typ. Värmen bidrar till viss snigelfart. Men vi är ju faktiskt på semester. Första på fyra år that is. Så, ingen hets. Mañana.

Gårdagen vigde vi åt en utflykt till Chinatown. hade vi vetat att det var lördag hade vi nog väntat. Aningens orutinerat att dra dit en helgdag. Bangkok har snudd på lika många invånare som hela Sverige. Hälften av dem befann sig i Chinatown.

Trängsel. Utan. Dess. Like.

I vanliga fall får jag folkpanik om det är för crowded nere på Konsum. Eller på tuben. Huwaligen.
Men på något magiskt sätt var folkmassan igår så intensiv och övermäktig att det liksom jämnade ut sig. Bara att go with the flow och låta sig svepas med av den mänskliga strömen.

In och ut ur trånga gångar överfyllda med krimskrams, människor och fantastiska erbjudanden. En konstant sötjolmig doft av fläsk, brända kastanjer och oidentifierbara, främmande saker. Ett uppfläkt grisnylle åt höger, tiotusen Hello Kitty-pryttlar åt vänster. Ett evigt tutande och hojtande.
Och en miljard ögonpar nedborrade över hela kroppen.
Ibland känns det som om att det hade räcktgott och väl med att bara vara vit. Inte även lång, rödhårig, piercad och tatuerad…

Intensivt. Och fascinerande.
Men nästa gång försöker vi nog pricka in det på en veckodag.