Hej kära läsare, nu har en hel vecka gått sen vi lämnade värmen och livet ute i frihet för Sverige där kyla, slask och räkningar väntade på oss. Jag tänkte nu skriva ner den sista delen av resan som kommer att bestå av två inlägg. Ett där jag kommer att redovisa om vad vi sysselsatte oss med dom sista dagarna i Thailand och ett där jag kommer att be om syndernas förlåtelse samt filosofera lite om livet och framtida resor, låt oss kalla inlägg ett för DEL ETT och inlägg två för DEL TVÅ, kan min sekreterare föra detta till protokollet….bra, tack.
Låt oss då börja, Men inte utan en kvick påminnelse om vad som stod i förra inlägget.
Det handlade bl.a. om att vi korsade landsgränser hit och dit, en tripp över Mekongdeltat, den långt efterlängta synen av Angkor Wat i Kambodja, och slutligen en taxiresa som tog oss till gränsen mot Thailand.
Men näsorna riktade åt samma håll (det är här DEL ETT inleds) lämnade vi taxin bakom oss och fokuserade på vad många anser vara ett olustigt, på gränsen till obehagligt skede av resan nämligen att ta sig över gränsen mot Thailand. Tullvakterna där brukar tydligen vara hårda och arbetar sig väldigt långsamt fram medan dom bläddrar fram och tillbaka mellan sidorna i passet och synar en från topp till tå med en misstänksam blick. Den glädje och lättnad för dessa människor som råkar ut för denna psykiska påfrestning och som i många fall kan ha köat i timmar för att få komma fram till tullkontrollen och sedan få ”välkommen in till Thailand” stämpeln inpräntade i sina pass måste vara stor.
För mig och Emelie sa det bara wroooooooouuuups och så var vi igenom. Inget köande, inget hårt synande av tullvakten och ingen scaning av våra väskor. Likt en dans med få steg var vi igenom och resan kunde med lätthet fortsätta.
Målet för dagen var att komma till Koh Chang, en ö som låg ett par timmar bort från gränsen.
Vi hoppade på en tuk tuk som tog oss från gränsen till busstationen och inväntade vår buss. Problemet var att busstationen inte såg ut som en busstation och någon tidtabell gick inte att hitta. Lyckosamt för oss träffade vi på en lärarinna som för tillfället praktiserade sitt yrke i Thailand som skulle åt samma håll och som såg till att vi hamnade där vi skulle hamna. Vi viste att det finns olika bussar att åka med runt om i Thailand där dom statliga inte kommer så högt i skalan när man ser till renlighet, komfort och möjligtvis säkerhet. Vi hamnade på en av dessa. Den buss vi hamnade på var vi förutom lärarinnan, som för övrigt kom från grungens huvudstad Seattle, de enda västerlänningar ombord.
Färden ner mot Trad där färjan väntade för att ta oss över till Koh Chang var lång. Folk hoppade på och av längst vägen likt en SL buss i rusnings trafik. Bakom oss hade vi en riktigt gammal tant som istället för att spotta lät sin saliv rinna ur munnen och ner på ett hålat plankgolv som sett för mycket. Rosliga hostningar och ett osunt mumlande från samma tant fick oss att känna oss lite oroade över huruvida tanten skulle överleva resan eller inte. Sätena var inte anpassade för långa västerlänningar så antingen fick man föra ihop benen och sitta som en fin dam eller sära på benen så pass mycket att en elitgymnast skulle bli grön av avund. Sedan märkte vi att den antikfinnish som täckte sätena inte var slitage utan smuts. De områden av kläderna som kommit i närkontakt med ytan hade nu fått en annan nyans. Men fram kom vi, vid busstationen i Trad väntade en pickup taxi som fylldes till brädden och lite till med människor som var på väg till Koh Chang. Ner till bilfärjan som sånär på en spegelblank yta under 50 minuter tog oss från fastland till ö-land. Väl i land igen så stod inte helt överraskande en armada av pickup taxis som tog oss till de hotell vi bokat in oss på. En resa som påbörjades kl 04:45 i Kambodja slutade på Koh Chang (Thailand) kl 19:30 med lite snabb huvudräkning blir det en resa på ca 14 och en halv timme.
In på hotellet och äääääntligen skulle kroppen få vila i en skön säng efter en varm dusch, trodde jag. Istället skred operation ”Död åt Myggen” i kraft och Emelie försökte med alla metoder att döda dessa sugande honor men med ett förödande resultat. Arkitekturen på just detta rum var konstruerat så att badrummet hade en springa på ca 20 centimeter mellan tak och väggar där myggen gled in. Jag stegade till receptionen och såg till att vi fick ett nytt rum. Även detta rum hade en smal springa mellan väggar och tak men här var springan ca fem centimeter och täck av ett myggnät. Under vår resa så hade vi inte alls sett denna mängd av flygande insekter som på Koh Chang och man började genast undra varför konstruera ett hotell på detta vis? Sorligt nog så blev inte tiden på Koh Chang som vi hade trott. Dykning och bad i vattenfall byttes mot magmediciner och timslånga sessioner på toaletten. Emelie drabbades värre än jag och fick magkramper och drabbades av svartnande ögon vid lite ansträngning. Men det blev ändå lite bad lite sol, och lite upptäckter längs dom olika stränderna på ön med dess restauranger och shoppinggator. Emelie fyllde även 25 år under denna vistelse och detta firades med tårta toppat med ljus på sängen och lite paket.
Magarna för oss båda blev bättre lagom till dess att vi skulle lämna Koh Chang för Koh Maak. Vi fick vår bungalow med AC, viss havsutsikt och med djungelljud på nätterna. Vi bodde på den sida av ön som skulle vara lite livligare än den andra. Efter en rundtur på ön med moppe kunde vi konstatera att omdömet ”livligare” kom från att vår sida hade tre restauranger som inte drevs och låg på resortens områden. Utöver detta fanns inget.
Hit kommer man för lugnet och…..luuugnet. Dock så får man inte vara rädd för spindlar och annat som på natten kommer på besök i det öppna badrummet. Något mindre och ludnare än min hand var den spindel som väckte mest fascination och obehag bland oss båda.
Efter några dagar lämnade vi Koh Maak för Koh Kham som på alla sätt är en paradis ö.
Vattnet är kristallklart och du snorklar runt med fiskar och enorma sjöborrar.
Palmerna hänger över vattnet och elen dras inte igång förts mörkret har lagt sig cirkus sex på kvällen. Här om möjligt är det lugnare än på Koh Maak och med näsorna djup i våra böcker kopplade vi till fullo av och glömde allt annat än nuet. Denna ö blev min favorit plats under vår tid i Thailand. När bilderna kommer upp kommer ni förstå varför.
Som alltid går dagarna fort när man har kul och med speedboat utrustad med två motorer som tillsammans tryckte oss framåt med en kraft på 400 hk tog resan från Koh Kham till fastlandet fort. Jag som satt fram på båten studsade upp och ner när båten slog mot vågorna och jag har för första gången blivit piskat av mitt eget hår så att det gör ont. Jäklar vad fort den där båten gick, hur kul som helst.
Från fastlandet tog vi en buss upp till Bangkok där vi hamnade i rusningstrafik och stod i princip still i två timmar. Trötta kom vi fram till vårt hotell och kunde konstatera att stället var riktigt fint och hade den goaste frukosten hitintills. Vi tog oss till MBK som är ett enormt köpcentrum och som man kan gå runt i timmar och hela tiden se något nytt. Lite dåligt kan man tycka att inte se vad Bangkok har att erbjuda i sevärdigheter mm, men efter allt vi varit med om valde vi att spendera våra sista timmar på detta centrum. Men något som överraskade mig var att denna gång så kände jag att jag gillar Bangkok, atmosfären…livet…rörelsen…pulsen. Så annorlunda mot vad man är van vid. Så förlåt Bangkok för mitt betyg från förra besöket. Taxi till flygplatsen och sedan en jämn och god sömn och vaknade utvilad tre timmar innan planet rullade in på Arlanda flygplats. Resan var nu slut och tankarna började genast fundera på vart ska jag ta vägen nästa gång….. mer om detta i DEL TVÅ
Kram på er
Eder Patrik (Er man tillbaka till verkligheten)
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.