Em och Patrik upptäcker Oslo

Och så har det äntligen hänt. Efter år av åtrå och svettig överläpp så har jag äntligen vikt av vid skylten som retsamt basunerar ut att om du följer mig så kommer du till Oslo. Den svarta asfaltbeläggningen som leder dig dit brukar lite stelt kallas för E18. Enkel sträcka rör det sig om ca 53 mil och om man lägger ihop två och två så blir den totala magiska summan 106 mil. Jag och Emelie, min personliga chaufför och till större del flickvän, låg i sängen en dag när jag lät min ide om en weekend till Oslo lägga sig som en spontan dimma i rummet.

Efter ett par dagar satt vi i bilen laddad med det som krävs för att överleva en sådan sträckkörning utan att krevera av obehag, nämligen socker i alla dess former, Ahlgrens bilar, Mentos och andra sockerbomber och för att inte glömma flytande vätskor som din närmaste tandläkare varnar dig för och som borde ha en etikett prydd med en dödskalle och med texten poison på. Men som dom vana missbrukare vi är av detta ämne så konsumerades det hela utan några större betänksamheter.

Toyotan, modell Corolla årsmodell 06: färg silver, lät oss korsa den norska gränsen efter att mörkret hade lagt sig. Resan dit gick fint och vi klarade oss utan några större missöden. Rent geologiskt sett så är gränsen mellan Norge och Svea rike rätt lika. Du har granar, ekar och en och annan skogsbjörk. Så hur vet man att man är i ett annat land? Om jag får säga så här, ger inte tullhuset dig en ledtråd så kommer färgen på vägsträcken ge dig svaret. I Norge så målar man sina linjer i gult. Så svart asfalt och gula streck….en AIK:ares våta dröm.

Väl över den Norska gränsen tog det inte lång tid innan vi nådde Oslo. Här imponerade min tösabit stort med sin körning och det tog endast 45 minuter innan vi hade lyckats hitta vår väg till vårat hostel. Jag vill inte skryta, men jag tror att vi har mycket att tacka för min skicklighet när det kommer till att läsa kartor…..häääummm.

Em stannade kvar i bilen medan jag sprang upp och frågade om vart man kunde parkera bilen. När jag kom ner igen så satt hon upprymd och berättade om en som hon först trodde var en bil som visat sitt missnöje med att hon stod i vägen genom att blinka med lysena. Som bilförare så får man väl ändå anta att man kan svänga på ratten och åka förbi men denna envisades med att stå bakom och häva sig. Problemet var bara det att föraren i det här fallet inte kunde vrida på ratten och åka förbi. Det här fordonet gick nämligen på räls. Det var en spårvagn. Men det hela slutade gått och Em hörde lyckligtvis aldrig vad spårvagnsföraren skrek ut när han åkte förbi med öppnade dörrar.

Parkeringen som var längst vägen var bara ett tjugotal meter från hostelet och vi ställde bilen där det fanns en liten folksamling av vad som såg ut att vara normalt och redigt folk. Dessa människor ställde sig framför en lucka och som tack för det så fick dom något i utbyte. Något förbryllade över detta så gick vi iväg och vid in checkningen frågade vi vår taniga receptionist om vad som pågick där nere. Och hon svarade (och nu får ni ursäkta min dåliga norska) ”De ä je frji spjeut utdäjling” översatt till svenska så blir det fri sprut utdelning. Vi blev lite oroliga och tänkte om bilen kanske var i fara men under dom dagar vi stod där och folk kom och hämtade sina sprutor så stod den där och klarade sig helt från klåfingrade narkomaner. Efter detta så la vi märke till hur öppet det var med droger. Här i Sverige kommer inte narkomanerna fram och säger, ”Hej, kan jag få pengar till att köpa lite knark” utan här hemma lindar dom in det i bomull och säger ”Kan jag få en slant till McDonalds tack”. På fiken i Norge så är toaletterna utrustade med UV ljus så att man inte ska kunna hitta ådrorna och injicera någon form av stimulerande substans. Så inställningen till droger i Norge tycks vara att man vet att problemet finns och man försöker inte sopa det under mattan som man gör här hemma.
Efter en stadig gratis frukost med nybakad bröd, kötbullar, och dom vanliga frukost tillbehören så gav vi oss ut i Oslo. Första utflyktsmål var Vigelandsparken som är känd för alla sina nakna statyetter. Dit kom vi genom att tjuvåka spårvagn. I Vigelandsparken var jag som liten pöjk och minns det hela som att det var lite porrigt. Men när jag väl kom dit och fick se det ur en vuxen människas ögon så kunde jag konstatera att så var inte fallet. Parken är mer en hyllning till människan och och vad den kan skapa. Visserligen så är den höga fallosen prydd med en hög med nakna och krälande människor något som kan få en på andra tankar. Men som den mogna människa jag är så kände jag bara hur kulturkoftan kramades allt hårdare runt min kropp. Em tyckte att det var fint och pampigt och fick känslan av att det var som ett stort altare och jag är böjd att hålla med.

Vi lämnade Vigelandsparken genom att ännu en gång tjuvåka spårvagn och med det så lämnande även solen oss. Vi åkte till hamnen där Em tittade på kläder och vi köpte något att dricka. I parken så var det lite festligheter och det var, va man får anta, ett helt drös med teatermänniskor som stod lite överallt. La man en slant så började dom spela upp ett kort inövat stycke. Vi vandrade vidare mot centrum och jag behövde handla lite nya T- shirts eftersom att jag hade glömt mina hemma. In på Carlins, leta fram några i storlek M och betala. Väl hemma och efter en skön välbehövlig dusch så var det dags att prova mina nya täckmaterial. Du ser ut som en korv, var det första man fick höra av Em efter ett skratt. Och rätt hade hon. Norrmännen måste vara ett väldigt litet släkte. Hemma så kan jag köpa samma märke i storlek M men i Norge, där är jag tydligen en large.

På kvällen så gick vi ut får att få något i magen. Vi valde med stor omsorg en Vietnametisk restaurang och blev eskorterade till vårt bord av en thailändsk kvinna som visade alla tänder i munnen, och det utan att behöva le. Vi satte oss ner och genast så frågade hon vad vi ville ha. Vi bad om att få menyerna först och sedan rullade det på. Inom loppet av tio minuter så kom hon sex gånger och frågade vad vi ville äta. Och för varje gång så visade hon mer och mer tänder. Och mitt i allt så kom det en rosförsäljare och försökte få mig att köpa en ros till damen. Lite oromantisk så viftade jag bort detta irritations objekt. Tillslut så valde vi något och jag kan säga att det vi fick, inte var en gastronomisk upplevelse, och kvällen slutade med att jag och Em gick till Burger King för att bli mätta.

En natt har gått och söndagen har infunnit sig. Det var dags att åka hem men vi tänkte att vi skulle ta en sista titt på Oslo, och jag tänkte byta tillbaka mina T- shirts. Men hör och häpna, Oslo mina damer och herrar är stängt på söndagar. Staden stod still och regnet kom i puderform. Vi gick till slottet för att vara lite turistiga. Kom dit och kunde konstatera att man hade gjort rätt när det kom till utformningen av undersidan på en häst gjord av brons. Em gick även fram och fotade en liten soldat som stod i givakt.

Efter en fika valde vi att packa ihop och åkte hem. Nöjda men ändå missnöjda. En dag till i Oslo hade inte suttit fel.

Eder Patrik,……Emelie hälsar.