Detta blir det forsta inlagget fran denna asientripp men nagra bilder blir det inte pgr av att uppkopplingen ar lite for slo. Jag menar vi befinner oss i Vietnam och tro mig, det finns battre saker att gora an att vanta pa bilder som ska pressas igenom nagra tunna linor.
Flygresan ner gick smidigt och utan nagra storre problem. Bada planen var forsenade men bade vi och vara kara vaskor kom sakert ner till Ho Chi Minh City (bland aldre vietnameser kallat Saigon). Dock sa delade jag satesrad med en full norrlanning som konstant hade nagon form av alkohol i narheten. Han skulle till phillipinerna pa en blind date. Sen om hon tyckte om honom sa kanske det skulle kunna bli nagot som han sa……ja, gosses.
Innan vi ens hade taxat in pa flygplatsen i Vietnam mottes vi av landets minst sakt ofredliga historia i form av amerikanska helikoptrar som stod langs landningsbanan.
Jag undrade lite smatt over hur man som turist I detta land skulle bli mottagen. Men dom farhagor jag hade forsvann fort.
Vietnameserna ar vanligt folk anda ut i taspettsarna. Manga lever fattigt och jobbar under forhallanden som i vastvarlden skulle anses vara omanskliga. Men trots detta ser man dom sallan utan ett leende pa lapparna. Ibland kan dom vara lite klangiga och “pa” (detta galler framst i staderna) men i slutandan vill dom bara val. Folket ar valdigt oppna och nyfikna pa allt. Emelie ar har hogintressant med sin langd, svarta har, pearcings och tatueringar. Men jag antar att nar granserna till detta land oppnades for turister for ca 10 ar sedan ar folket nyfikna pa allt som finns utanfor deras land. Visst, granserna var oppna for ryssar och andra “roda” lander, men jag vet inte om man kan kan saga att dessa lanningar ar kanda for att komma med nagot nytt och icke traditionellt.
Det marks att landet har gatt vidare och hungrar efter att hinna ikapp omvarlden. Till viss del hjalper vi turister till med detta, mest ekonomiskt men jag hoppas att landet inte blir det nya thailand.
Nog om detta, vad har vi pysslat med den sista tiden undrar ni sakert. Ni borde vara lika hungriga och nyfikna som vietnameserna ar, annars borde ni skammas!!!
Dagen vi landade spenderades i HCM och fixa buss till Dalat. Trafiken var livlig och detta maste vara motorcykelskotrarnas forlovade land. Det tog ett tag att vanja sig vid roran och bara att korsa gatan var en utmaning. Trots att vi bodde I backpacker kvarteret fanns inte manga vasterlanningar att se. Finns inte mycket mer att saga da vi bara spenderade en eftermiddag och kvall I denna stad, sag en gammal tant lyfta pa byxbenet mitt I trafiken och satte sig pa gatan bakom en planta och lattade pa “framtrycket”
En ny dag och ny morgon. Idag skulle vi aka till dalat med buss. En fard som ska ta sju timmar men I detta fall tog atta timmar. Ska namnas att miltalet mellan staderna ar ca 20 mil. Personligen kunde jag inte sitta normalt utan fick sara pa benen ordentligt for att lyckas klamma mig in pa satet. Bussen saknade fjadrar och skumpade runt ordentligt.
Val framme I Dalat gick motorn sonder. Emelie och jag tankte att “vafan, vi tar taxi den sista biten. Men det ville inte varan chaufor som hela tiden sa, “in I bussen”. Men vi gav oss inte och till slut oppnade han upp lastluckorna och vi fick ta ut vara vaskor. Senare fick vi veta att han far provision for varje gast han for till ett hotell (behover inte namna att han var et undantag I den annars sa trevliga atmosfaren I vietnam.).
Pa kvallen gick vi ut och sokte upp esay riders som med motorcykel ska ta oss ner fran Dalat till Mui Ne under tva dagar. Denna tripp var rent ut sakt helt fantastiskt bra. Att glida med motocykel langt ute pa vietnams landsbyggd ar livet. Njutningsfaktorn ar hog och man far se landet pa ett helt annat satt. Vara guider visade oss hur folket I vetnam levde och hur allt fran mat till husgrunder gjordes for hand. Dom tog oss till restauranger dar vietnameserna ater sjalva mm. Under tva dagar larde dom allt dom kunde om landet och dess historia samt om folket och dess situation. Nar turen var klar och vi var framme I Mui Ne kandes det som att man har fatt se nagot som fa far se. I efter hand onskar jag att vi hade tagit en langre tur med dessa killar som var sa mana om bade oss och deras land. Det var sa mycket som sags och upplevdes under denna tripp att det ar svart att skriva ner det. Men for att korta ner det fick vi se, folket, landskapet, situationen, kor, vattenfall, minoritetsfolk, smaragdgrona risfalt, leenden, givmildhet och sist men inte minst nyfikenheten. Sa kul att se ett folk med sa lang och trakig historia resa sig upp och opnna sig for varlden.
Nu befinner vi oss i Mui ne en semesterort med en strand som ar ca 1,2 mil lang. Solen skiner och det ar varmt som fan. Bade tar och kropp har fatt kanna av det sydkinesiska havets temperatur. Himmelen ar klarbla och ryssarna ar har i mangfald. Palmerna vajar och masageoljorna flodar. Snart bar det av till Ho Chi Minh igen och denna gang med tag. Sedan borjar resan in mot Kambodja via mekongfloden, det ar helt enkelt dags att borja knapra malaria tabletter.
Ta hand om er
Eder
Patrik (er man ute i varlden)
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.