Om att resa pa Borneo.

Ibland blir man tvungen att nypa sig i armen for att riktigt inse vart man befinner sig for tillfallet. Som nar man sitter med korslagda ben pa en halmmatta i en liten hydda mitt i regnskogen, mil fran civilisationen och ater kokt varan och ormbunks-skott tillsammans med en kelabitisk (borneos minsta urbefolknings-grupp) familj efter en lang dags vandring genom en snarig regnskog.

Fran borjan hade jag tankt att skriva ett langt inlagg om hela min borneo-vistelse men jag har insett att det skulle bli en hel bok i sig sa jag tankte mest dra en liten snabbresume och agna mesta delen at en av de storsta upplevelserna genom alla platser jag besokt pa bada mina resor.

Hela borneo-resan borjade for ungefar en manad sedan med ett tva-timmars skutt over syd-kinesiska sjon till Kota Kinabalu pa sodra Borneo. Jag viste inte vad jag hade att forvanta mig och blev ratt forvanad over hur pass civiliserat stora delar av Borneo ar. Kota Kinabalu ar valdigt lika vilken mindre asiatisk stad som helst precis som de flesta andra stader pa Borneo. Moderna hoghus och flotta bankbyggnader, valordnade vagar och parkeringsgarage, bankomater och sa forstas McDonalds i varje gathorn. Men de flesta staderna ligger utmed kusterna och inlandet bestar av tat regnskog och har fortfarande nagra av jordens sista gra outforskade platser.
Jag borjade med en liten intesiv-resa runt Sabah som ar Borneos sodra provins, dar jag fastnade i nagon slags turist-loop. Alla jag traffade utmed resan var pa vag at samma hall sa till slut var vi ett tiotal resenarer som luffade runt tilsammans. Vart jag an kom sa var det redan mangder med turister som tankt pa samma resmal som jag vilket aterigen gjorde mig lite forvanad. Jag har aldrig insett att Borneo ar ett sa pass atraktivt turistmal. Allt fran pensionarer och barnfamiljer till rena aventyrs-turister trangdes vart jag an vande nasan. Det var till och med platser dar det inte fans en sangplats att tillga (jag fick sova i personal-stugan en natt)vilket ar forsta gangen jag varit med om genom alla lander jag besokt. Nu gjorde inte det sa mycket for jag traffade mycket roligt folk och blev anda imponerad av de platser jag besokte.
Jag borjade med att bestiga Borneos hogsta berg pa ca 4100 meter. En tva dagars vandring/klattring som var nagot av det jobbigaste jag tagit mig for. Tva dagar av standigt brant oppforsbacke dar de sista hojdmeterna innebar att jag kravlade pa alla fyra bade pa grund av utmattning och for att det var ratt ordentligt brant. Men utsikten over regnskogarna som bredde ut sig och tacktes av sma molnflak gjorde att det var absolut vart det aven om det var ratt komiskt att sitta och huttra (det var nollgradigt uppe pa toppen) pa en bergstopp som ar stor nog for ca tio personer tillsamans med ca hundra andra turister som tagit sig for samma vandring. Efter den vandringen begav jag mig till ett par varma kallor en timmas resa darifran for att varda mina omma ben. Ben som for ovrigt straffade mig for min dumdristighet med fem dagars oavbruten traningsvark vilket jag aldrig varit med om tidigare. Resan bar sedan vidare till ett rehabiliterings-center for Borneos stolthet, Orangutangen. Aven det ett turist-kaos utan like. Ett hundratal turister som star med kameran i hogsta hugg for att fa en bild av nagra Orangutanger nar de kommer in till centret for lite utfodring. Efter den upplevelsen bestammde jag mig for att forsoka bryta mig ur stora turistfåran. Jag hade bestamt mig for att kolla in Sabahs langsta flod, Kinabantangan vilket de flesta andra resenarer oxa gor. Men jag fick tips om ett litet familje-boende en bra bit bort fran den stora turistvågen. Det var ett lyckat val. I tva dagar bode jag hos en underbar (och stor) familj. De tog mig bland annat ut pa en tripp nedfor floden med en natts camping mitt ute i jungeln. Lite halvkusligt att forsoka sova i ett talt med alla konstiga och oronbedovande ljud som skogarna ger i fran sig har. Efter det bar det av tillbaka till Kota Kinabalu for ett par dagars snorkling och vardande av solbrannan pa ett par oar i en nationalpark som ligger en kort batresa utanfor stan.

Det var snabbresumen av forsta halvan av Borneo-resan. Jag tankte bryta imellan med att beratta lite om djurlivet har. Det ar inte direkt nagon dans pa rosor for en insekts-skygg kille som mig. Insekterna har ar av den typen jag mest har sett i mardrommar tidigare. Dom ar manga, valdigt manga och stora, valdigt stora. Jag har bland annat sett meter-langa daggmaskar (formodligen ganska bra att agna med om man ska meta valhaj eller sa), ilsket roda tusenfotingar med fler an tusen fotter, spindlar jag inte onskade existerade samt att jag har gjort det extremt smartsamma misstaget att satta en sandalkladd fot i ett bo med elds-myror. Nagot jag aldrig mer vill uppleva. Att gjora det innebar fem minuter av ren hundraprocentig smarta da man allvarligt funderar pa om det inte skulle lindra att helt enkelt kapa av det onda ungefar vid fotknolarna. Sen har vi alla fjarillarna. Tusen och ater tusen i alla farger och storlekar som alskar att flyga i sma cirklar runt ens ansikte. Dom ar vackra men lite obehagliga nar dom bestammer sig for att landa och suga lite svett ur ens dyngsura t-shirt.
Sen har vi den behagligare delen av djurriket, faglarna. Aven dar har jag sett farggrannare, storre och markligare djur av den varan an vad jag trodde existerade med den nabbhornade Rhinoceros Hornbill (jag vet inte dess svenska namn) som abslouta hojdpunkt.
Jag har sett drosvis med apor. Forutom tidigare namnda orangutanger har det aven varit Makaker hit och Langurer dit. Maktiga Gibonapor och det kanske fulaste djuret pa planeten, näsapan. Den ser ut som en karikatyr med sin stora uppblasta kulmage, pliriga ogon och en nasa sa stor att dom maste lyfta pa den for att lyckas pula in blad i munnen.
Aven har skulle jag kunna fortsatta i kapitel-vis om faschinerande djur och vaxter men jag maste ta berattelsen vidare.

Nu till det jag egentligen skulle skriva om.
Efter turist-hetsen i sodra delen av on ville jag forsoka hitta en lite mer undanskymd plats en bit i fran civilisationen. Efter konsulterande av turistinformation och guidebok hittade jag en liten by mitt i landet sa langt upp mot Indonesiska gransen det gar att komma som heter Bario. Anda sattet att ta sig dit var med propellerplan sa efter en timmes skumpig resa over regnskogen sa damp vi ner pa en liten gropig flygstripp i hoglanderna mitt i jungeln. Dar blev jag upplockad av en jeep (ja det fins ett tiotal bilar i byn som blivit inflygda dit) for ytterligare en halvtimmes skumpig resa pa nagot som nastan kan kallas vag, ut till huset dar jag hade bokat boende.
I ett mail till morsan och farsan sa pastod jag att jag hade hittat paradiset pa jorden vilket kanske ar en liten overdrift (mitt paradis bor inkludera atminstanne lite klippor och hav vilket saknas i regnskogen) men det ar nog det narmsta jag har kommit. For det forsta har vi klimatet. Efterssom trakten ligger i Borneos hoglander pa ca 1500 meter sa ar det en behaglig temperatur runt 25 grader for det mesta och vid den har tiden pa aret sa kan man forvanta sig en regnskur nagon gang pa eftermiddagen som friskar upp luften. OK, luftfuktigheten gor att det flesta kladerna ar lite sma-fuktiga for det mesta men det gor inte sa mycket forutom att min vaska mot slutet av vistelsen borjade bli lite latt mogel-flackig. Men den storsta lyckan for mig var att befinna mig sa langt fran allt som den civilserade varlden har att erbjuda. ska man ta sig nagonstans sa ar det fotterna som galler. Vatten hamtas fran regn eller floder och maten hamtas fran skogen. Dar kommer vi till ett kapitell i sig. Jag har aldrig tidigare atit sa mycket rotter, skott, blommor och blad, oxa forstass ris. Kott-delen bestar aven den av vad djungeln har att ge. Vildsin, radjur, tidigare namnda varan och det som man hittar pa risfalten mellan skordarna vilket ar sma trask-fiskar och sma sniglar. Det kanske inte later sa upplyftande men manniskorna har har lart sig att gora det absolut basta av det man har vilket har inneburit nagra av mitt livs mest delikata maltider. De absoluta hojdpunkterna har varit sma wokade ormunks-skott, en helt otrolig annanas-curry och nyrokta radjurs-ben. For att inte tala om att plocka tropiska frukter som pasions-frukt och guava direkt fran traden.
Sen har vi den totala, genuina vanligheten hos folket dar. Det ar en gastvanlighet som gar bortom allt vett. Jag har mott manniskor som velat ge mig gavor for att jag utnytjat deras sovplats over en natt och atit av deras mat. Inte sa manga pratar engelska men alla ler och kommer for att skaka hand och atminstanne halsa nar man moter dom. Bland dessa manniskor har vi familjen som driver boendet dar jag bode under min vistelse. Jaman och Sumi med sina tva (ej utflugna) barn. Att fa bo med dom ar i stort sett ensamt vart hela langa resan fran Sverige till Borneo. Sumis mat och standigt stralande humör gar inte att beskriva. Sen har vi Jaman och hans berattelser. En hel kvall kan forsvinna sparlost genom ett par koppar kaffe med Jaman och hans berattelser om livet i trakten, karln har ju for fanken till och med overlevt en flygplanskrasch. Bada tva alskar att ta en med pa sma utflykter utan att ens be om betalning for sin anstrangning. Jag har varit med Sumi pa sondagsmassa i byns lilla trakyrka vilket inte ar riktigt som en massa i en svensk kyrka om man sager sa. Jaman tog mig med pa en hel dags tur runt byn bakpa hans motorcykel dar han bland annat tog mig med till det långhus dar han ar uppvaxt. Ett långhus ar ungefar som en svensk radhuslanga (fast i tra, bygt pa pålar) utan vaggar mellan familjerna. Alla familjer har sitt eget kok och sovrum men man delar pa ett gemensamt rum som stracker sig genom hela langan. Detta ar den traditionella boendeformen pa Borneo men den borjar sakta forsvinna i och med att manniskorna blir mer och mer moderniserade. Jag kanske malar upp en lite romantisk bild har, bortom alla moderna fasciliteter men aven i de mest avlagsna långhuset sa hittar men en dieselgenerator som driver familjernas TV-aparater och DVD-spelare.
Som jag skrev tidigare sa fins Bario med i guidebocker och turistbroschyrer sa aven om de flesta inte pallrar sig sa har langt ut i djungeln sa ser dom anda ett hyfsat stort antal turister passera varje ar dar. Jag ville komma annu langre bort fran den delen sa med hjalp av Jaman skaffade jag en guide och la upp en plan for en fem-dagars vandring rakt ut i regnskogen. En vandring som tog mig anda over gransen till Indonesiska delen av Borneo till sma avlgsna byar som inte ser manga vasterlanningar. Jag har till och med mott barn som hysteriskt skrikande flytt for sitt liv nar dom sett mig.
Jag kan ju saga att fem dagars vandring genom tat regnskog ar ingen baggis direkt. Geggiga och snariga sma stigar med slippriga rotter. Korsande av floder genom att klamra sig fast runt en trastam som ligger tvars over floden eller nar till och med det saknas sa ar det bara att ta av sig skor och byxor och borja vada. Den standiga fukten som gor att kladerna ar dyngsura i samma ogonblick som man drar dom pa sig. Sen har vi blodiglarna. Forsta gangen sa regarade jag genom att skrika ”ta bort den, ta bort den fort!!”, men nar jag drog upp andra byxbenet och hittade ett antal dar oxa sa borjade jag lite fafangt forsoka pillra loss dom sjalv. Efter ett tag sa slutade jag nastan bry mig om dom. Det blev mer ett litet tidsfordriv under en vilopaus att plocka bort lite blodiglar medan de flesta fick sitta kvar. Dom tar bara nagra minuter pa sig innan dom ar matta och kryper ivag och lamnar ett blodigt ben efter sig. Dom sprider inga sjukdomar och gor inte ont sa varfor inte bara lata dom vara. Men mina ben blodde sa att dom sag ut som om nagon gatt los med en kott-yxa efter en dags vandring.
Men trots allt detta sa var det nagot som klickade i min sjal pa den vandringen. Att fa se en riktigt vildvuxen regnskog med Gibonapor som svingar sig mellan traden och allt annat vad det innebar var otroligt stort for mig.
Det var inte helt utan sorg som jag lamnade Bario efter mer an en vecka dar. Som jag skrev i Jaman och Sumis gastbok nar jag akte. -Efter att ha last bocker, sett filmer och dokumentarer om Borneos vilda jungler hade jag en ganska forskonad bild i mitt huvud. -Men under min vistelse i Bario sa kom jag narmare den bilden an vad jag nagonsin vagat dromma om.
Jag kommer defenitivt att forsoka aka tillbaka dit, kanske sa snart som mojligt.

Jag avslutade Borneoresan i nordliga delen av on i en stad som heter Kuching. En otroligt mysig och vacker stad som jag tror att atminstanne en i familjen skulle tycka om. Kuching betyder katt pa malay och mycket riktigt sa fins det en hel del katter i stan. Som om inte det var nog sa star det en kitschig katt-staty i varenda gatukorsning och stan har ett aldeles eget katt-museum.

Nu ar jag tillbaka i Kuala Lumpur igen for att avsluta min resa med att borja tuffa upp mot Bangkok varifran flyget hemat gar om ett par veckor. tiden fram tills dess kommer mest att agnas at lite bad och snorkling men jag borjar med att i morgon ta mig upp till Cameron Highlands mitt i Malaysia. Dar ska jag bara njuta av lite kylig bergsluft innan resan gar vidare mot ostkusten.
Om det dyker upp nagot att skriva om sa aterkommer jag.
Tills dess, ha det bra.

Ps. Jag har just fatt reda pa att Johan betyder nummer ett eller segrare pa Malay, bara sa att ni vet. Ds.