Vid världens ände, Golmud (Geermu)

Jag har nu efter många om och men tagit mig till Lhasa i Tibet. Här kommer en liten redogörelse för vad som har hänt de senaste dagarna.

Fran Chengdu tog jag ett tåg till Xining. En nätt liten resa på 30 timmar. Jag hade i Chengdu bytit till mig ett par böcker på svenska, så jag hade lite att sysselsätta mig med. Läste boken No, I´m from Borås, vilken lärde mig mycket om Kinas historia. Här berättades bl.a att under kulturrevolutionen tvingades bortskämda ungdomar fran Shanghai till den provins jag var på väg till för att lära sig det hårda livet av bönderna i området. Xining ligger i utkanten av Kina, är fattigt och turismen är obetydlig.

Tåget var försenat, vilket gjorde att jag missade den buss jag hade tänkt att ta till den enorma sjön Qinghai Hu. Försökte istället köpa en tågbiljett till Lhasa i Tibet, men nekades köpa en. Jag förstod att det handlade om det inresetillstånd som utlänningar bör ha för att komma in i Tibet. Jag har av många olika källor hört att detta tillstånd inte längre är nödvändigt att ha, men att de tibetanska mynigheterna och resebyråerna tjänar pengar på att försöka ha kvar det. De tillåter tydligen inte utlänningar att köpa biljetter till Lhasatåget om man inte har ett tillstånd (priset på det är olika, i Chengdu kostar det 300-500 SEK).

Jag köpte istället en tågbiljett till Golmud som ligger 13 timmar bort längs med tåget sträckning mot Lhasa. I staden Xining dit jag hade kommit var luften behaglig och temperaturen låg på ca 20 C. Jag gick runt i staden några timmar for att fördriva tiden innan tåget skulle avgå. Det kändes som om jag kommit till ett annat land. En stor del av befolkningen är här muslimer och från moskéerna hördes böneutrop. Jag försökte få i mig något att äta, men de flesta restaurangerna såg alldelet for smutsiga ut. Kom till ett muslimskt ställe och fick färska nudlar med biff + te för mindre än tre kronor. Var jag än gick glodde folk, vände sig om, skrattade eller sa något. Det kändes faktiskt lite obehagligt ibland.

När jag satt på stationen och väntade på tåget kom en kinesisk kille fram till mig för att prata lite engelska. Det händer ofta att de vill öva engelska med hjälp av mig. Jag kom på att han kanske kunde köpa en biljett till mig till Lhasa. Till mitt stora förtret slutade detta med att han löste in min biljett och meddelade att jag måste ta mig till Xining hotell för att få ett inresetillstånd. Detta var inte vad jag ville, men jag gav mig ivag andå.

Jag försokte hitta till hotellet, men ingen förstod när jag frågade efter vägen. Tillslut hjälpte två småtjejer mig dit. Först tog de mig till fel hotell med samma namn. Det första stället var ett skitigt ruckel, men priset för ett rum var endast 15 SEK. På det fashonabla Xining hotell hade de när jag kom dit naturligtvis redan stängt sin resebyrå. Då jag hade vandrat 9 km (!) med min tunga ryggsäck, var jag helt slut och tog jag in hotellet (för 200 SEK , mycket dyrt i denna del av Kina). Nästa morgon kunde jag inte njuta av lyxen vid hotellfrukosten då jag var nervös över vad de skulle säga om tillståndet. Det visade sig sen att de forsökte pracka på mig en gruppresa för 1400:- om tre dagar. Jag ville verkligen inte stanna i denna gudsförgätna stad. Begav mig besviken in till centrum igen och gick till busstationen. Såg där ett par kineska backpackers och till min glädje kunde den ena engelska och de skulle med åka med buss till Geermu och vi gjorde sällskap. Jag var oerhört pratsam efter att knappt ha sagt ett ord på 4 dagar. Det är inte alltid kul att resa på egen hand… Resan till Geermu skulle ta 11 timmar och vi skulle till största del fara genom oken. Kineserna lyckades få chauffören att stanna till då och då for att vi skulle kunnna fota de fantastiska omgivningarna. Vi provsatt också en jak! Vi färdades på 4000 meter och där var det inte många plusgrader. Det var helt fantastiskt att se tusentals jakar, får och kameler beta uppe på de höga gröna bergen. Resans sista fem timmar då vi mestadels färdades i mörker var dock ganska jobbiga. I minibussen satt 8 personer varav 6 kedjerökte. Dessutom förde de enormt höga diskusioner om politik i flera timmar. De var så arga på varandra att jag trodde att ett slagsmål skulle bryta ut. Resan var på knappt 80 mil och de sista 30 milen utgjordes av en spikrak väg kantad av någon lerhydda ungefär vid varannan mil.

Framme i Geermu tog vi in på hotell och gick sen för att äta. Pa restaurangen fick man välja vilket kött man ville ha av de benknotor och fårskallar som låg upradade på ett bord. De ordnade fram en stor gryta till oss och det var bara att äta och hoppas att magen skulle fixa detta.

Mina nyvunna kinesiska kompisar skulle försöka få tag i en jeep för att åka till Lhasa. Först var de tänkt att jag skulle hänga med, men det skulle vara allt for riskabelt för en utlännning som jag. Då tåget till Lhasa redan hade gått när vi vaknade spenderade jag hela dagen med dem. Vi åkte runt i en taxi kors och tvärs över staden. Vi for bl.a till polisen för att höra oss för om inresetillstånd till mig. Jag hade läst på Internet att andra västerlanningar veckan innan hade rest fran Geermu utan tillstånd. Polisen ville ha 1000 SEK och det skulle ta två dagar. Vi forsökte på ett smidigt satt lura dem att vi skulle komma tillbaka imorgon. Jag började bli väldigt orolig om jag skulle kunna ta mig till Tibet över huvud taget. Ville inte bli fast i denna ökenstad där ingen kan någon engelska. Jag började också bli förkyld, det var bara 12 C mitt på dan. Då staden ligger pa 3000 meters höjd är det ocksa lite tungt att andas, man känner ett tryck över bröstet. Hängde sedan med kineserna på olika aktiviteter när de bl.a skulle förhandla med olika personer som hade tillgång till jeepar. Vi var också på sjukhuset då de skulle ordna en syrgaskudde inför sin resa. De skojade om att vi kunde bo på sjukhuset under natten för det kostade bara 50 SEK/dygn. Vi var också och åt på en restaurang. Jag frågade efter toan och hänvisades genom köket ut på gården. Det var en hemsk syn att se köket där kött och grönsaker låg på en bänk med flugor surrandes runt. Det fanns ingen el på restaurangen… Sen var det bara att äta och hoppas på det bästa….

Kineserna köpte mig en tågbiljett till Lhasa och lade fram sin plan hur de skulle smuggla in mig på tåget. Vi tog in på ett annat hotell som knappt kostade något, men det stank urin över hela stället och det var ytterst ostädat. Det var inte helt lätt att försöka sova den natten, speciellt inte när fyra män kom och knackade på vid tolvslaget och gafflade om en jeep. Jag hänvisade dem till rummet längre ned i korridoren där kineserna bodde.

Kineserna gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. De steg upp i mörkret vid fyra för att följa mig till stationen. De skulle låtsas att jag bara skulle vinka av den ena kinesen och att vi sen skulle byta plats när vi gått förbi vakten på stationen och sen stigit på tåget. Den ena kinesen tog min ryggsäck och vi trängde oss i folkvimlet förbi vakten och sen förbi konduktören på tåget. Jag tackade kinesen oerhört mycket och satte mig ned för att räkna in minuterna innan tåget skulle avgå. Jag försökte också vända bort ansiktet då vakterna gick förbi. Det var en harlig känsla när tåget till slut lämnade stationen. Jag var på väg till Tibet!!!

Det visade sig att ingen brydde sig om något tillstånd varesig när jag steg på tåget, under tågresan eller när jag kom fram till Lhasa.

Läs mer om tågresan i nästa dagbok.