Trekking i Annapurna, Nepal

Jag har idag kommit tillbaka efter fyra dagars trekking i Annapurna-området väster om Pokhara.

Bergsvandringen började med att jag och min guide Gyanu tog lokalbussen ut till nationalparken Annapurna. Solen sken från en molnfri himmel. Innan vi påbörjade vår vandring på den ibland mycket smala stigen gav Gyanu mig instruktioner hur man skulle göra när man möter en åsnekaravan. Det är nämligen så att upp till byarna fraktas alla förnödenheter; byggmaterial med mera antingen med hjälp av åsnor eller genom att man bär det på ryggen i stora flätade korgar. När man möter en åsna på stigen bör man se till att inte göra det på sidan ut mot stupet då åsnan med all sin packning lätt kan putta ned dig. Vi mötte säkerligen 15 karavaner med åsnor och de vållade inga större problem förutom en som skenade och vi var tvungna att kasta oss undan.

Vi vandrade sakta ständigt uppåt förbi oerhört gröna fina åkrar och vattenfall. Just nu är det strax efter regnperioden och allt är frodigt. Längs med stigen växte apelsiner, citroner, bananer och många typer av blommor som vi hemma har som krukväxter. Jag kan inte alla namn men rhododendron, tagetus, julros mm. Här fanns också fält med marijuana.

Vi skulle vandra den lilla Annapurna-cirkeln på fyra dagar (den stora tar ca 18 dagar). Området är populärt och anses vara ett av världens bästa för trekking. Längs med stigen finns enklare härbargen och restauranger. Jag råddes att inte äta kött och var därmed vegetarian i fyra dagar. Jag åt mest stekta nudlar och ris, grönsaker samt ägg. Äggen kom från restaurangernas egna hönor så de var ok. Vattnenflaskan fyllde jag från de vattenfall som fanns och droppade i någon form av klorlösning.

Det kändes väldigt lyxigt att ha en egen guide som kunde berätta allt om det vi passerade samt om Nepal. Han berättade om hur han ”blev” gift för 10 år sedan. När han var 20 år tyckte hans föräldrar att det var dags för honom att gänga sig och de kom överens med en annan familj om att deras dotter på 15 år var ett bra kap. Gyanu berättade att när han sen träffade sin blivande fru för första gången sa hon inte ett ljud för hon var för blyg. De lärde dock tydligen känna varanda efter brollopet då hon snart var med barn. Gyanu var dock till en början tvungen att jobba i Kathmandu ett par år och hans fru bodde då hos hans föräldrar (i en by 7 timmar med buss och 6 timmar till fots ifrån Kathmandu)….

Första natten bodde vi på ett guesthouse med fantastisk utsikt alldeles vid stigen. Efter att ha tagit ett bad i en närbelagen fors lade jag mig på min ”säng” för att vila. Några meter utanför gick åsnorna med sina bjällror runt halsen, forsen brusade, fåglarna kvittrade och det var svalt och skönt. Det mörknade och en gumma kom med ett tänt stearinljus till mig. Jag läste sedan min bok om 50-talets Paris i skenet av ljuset och hörde smattret på taket av regnet som drog in. Detta var en av denna resas bästa stunder.

Efter en lång dag somnade jag redan vid 20.00 och det var nog första gången i mitt liv som jag sen vaknade utsövd vid 06.00. Hela nästa dag var det vandring uppåt, ca 2200 höjdmeter (!). Det var otroligt svettigt i solen och väldigt skönt när vi kom in i djungeln. Där var det en helt annan natur med många intressanta djur. När vi kom till Ghorepani på ca 3000 meters höjd var luften frisk och temperaturen runt 15 C. Under natten blev det sen riktigt kallt och jag sov fullt påkladd med två tjocka täcken. Nästa dag steg vi återigen upp tidigt för att se soluppgången över bergen. Nu förstod jag varför det är så oerhört populärt att vandra här. Utsikten var helt makalös. Solen steg sakta upp över de snökladda bergstopparna som alla hör till några av de högsta i världen.

De som vandrade längre sträckor hade ofta en bärare i släptåg. Turisterna trippar fram medan bärarna ibland bärandes på två 20-kilos ryggsäckar kämpade på i värmen. Bärarna kostar bara 80 SEK per dygn.

Vi vandrade sen ständigt nedför och det kändes i vaderna vill jag lova. Vid ett vattenfall fick vi plötsligt syn på några apor som drack vatten. De var s.k. White monkeys. De gömde sig i träden, men jag gav mig inte förrän jag fått några bra foton på dem. Jag smög omkring i bushen i en halvtimme och hade hela tiden ögonkontakt med en apflock på kanske 10 apor.

På eftermiddagen började det regna kraftigt och vi fick vandra i regnställ. De små bäckarna förvandlades till brusande forsar. Regnet upphörde senare och vi kom till byn Ghandrug. Gick där i solnedgången och kollade in livet i byn. Här lever de väldigt primitivt utan el och vatten (forövrigt har 60% av Nepals befolkning ej tillgång till el). Jag besökte också ett litet museum som visade hur livet tett sig i gångna tider här uppe i bergen. Då det hunnit mörkna fick jag ett stearinljus och gick runt och tittade på diverse saker som husgeråd, fångstburar, kläder mm. Mycket intressant och mysigt.

Den sista dagen var det bara nedför som gällde och vi höll ett högt tempo. Vi kom till ett område som hade drabbats av ett stort jordskred. För ett år sen dog 29 personer har när deras hus följde med landmassorna. Nu rasade hela tiden stenar och jord uppifrån berget och byborna som hade sina hus bara ca hundra meter därifran tittade ständigt oroligt upp mot skredområdet.

Vi kom på eftermiddagen ned till bilvägen och försökte komma på en buss till Pokhara. Det visade sig att när bussen tillslut kom så var den knökfull. Vi ville inte riskera att få vänta i flera timmar till utan hoppade upp på taket där redan ett tiotal yngre man satt. Det var bara att slå sig ned pa ”takräcket” och hålla i sig så gått det gick. Som vanligt i detta land färdades vi på sepentinvägar med fin ”utsikt” över ravinkanterna. Bussen krängde till ordentligt då och då och det var med skräckblandad förtjusning som vi for fram. Vid möten fick vi också smaka på vegetationen och det gällde att ducka. Jag fick ett rejält rapp över benet av en kvist en gång. Den gången var det ingen fara, utan värre när vi åkte under en halvt nedfallen elledning. Hade vi inte duckat då hade skalpen rykit. När vi kom fram till Pokhara efter drygt två timmar på taket var huvudet rejält utblåst.

Det har varit mycket fina dagar i bergen och jag kan verkligen rekommendera att vandra i detta område. Vi gick 6-7 timmar varje dag i ganska långsamt tempo och det var skönt att inte behöva bära så mycket packning.

Tillbaka i Pokhara har jag inte haft några problem med att fordriva kvällen. Här finns en sjö och en bit ut en liten ö med en stupa på. Hit vallfärdar buddister från hela landet och de ros ut till ön. Jag hyrde mig en egen båt och rodde runt lite. Det var härligt att komma ut till sjöss för en stund. Jag och buddisterna hade ett givande utbyte. De fotade mig och jag dem. Vi tyckte väl att vi var lika exotiska.

Nyss när jag just hade satt mig på en restaurang och beställt in en kalasmåltid, Nepals nationalrätt Dalbat (ett småplock av olika rätter för 15 SEK), gick strömmen och servitören tände vant några stearinljus. Mysigt. Jag kommer att sakna Nepal. Folket här är vänligt och engelskkunskaperna är mycket bra.

Imorgon åker jag med en buss mot Indien, men vet inte hur långt in i landet jag kommer. Mitt mål ar Varanasi, men jag tvingas nog övernatta någonstans på vägen.