Rapport från Minsk (Vitryssland)

Har kommer en första rapport från Vitryssland, Europas enda kvarvarande diktatur (åtminstone det minst demokratiska landet i Europa enligt utsago).

Jag anlände hit till Minsk vid 05.58 imorse efter en mycket trevlig tågresa ifrån Kiev. Denna gång åkte jag första klass och hamnade i en nytillverkad och lyxig tågvagn. Jag delade kupé med en yngre vitrysk man som jobbar på Irland och en vitrysk journaliststuderande fotomodell samt hennes mamma. Pappan i familjen hade hamnat i en annan kupé.

Vi fyra hade en mycket trevlig kväll där all dialog fördes på engelska. Det visade sig att jag hamnat i ett gäng med vitryska kändisar. Familjen hade varit i Kiev och spelat huvudrollerna i en reklamfilm för det största telebolaget i Vitryssland. Pappan kom till vår kupé med en bärbar dator och visade tidigare filmer som de medverkat i och foton från filminspelningen några dagar tidigare. Reklamfilmerna liknar Telias, med en hel följetong av filmer med samma familj.

Den irlandsjobbande mannen hade mycket intressant att berätta om Vitryssland och hans uppväxt. Hans farfar hade bland annat varit med och intagit Berlin under andra världskriget.

Vidare berättade mannen att han var uppväxt i en stad bara 10 mil från Tjernobyl. Han berättade att flera timmar dagen 1986 då haveriet inträffade körde hans far skolbuss endast 3 mil ifrån härdsmältan. Ingen informerade om att en katastrof hade skett. Lite senare flyttade hans familj till Mongoliet och stannade i fem år innan de vågade komma tillbaka.

Jag visade den journaliststuderande tjejen guideboken Lonely Planets avsnitt om Minsk. Hon blev upprörd när hon läste de syrliga kommentarerna som fanns om statsskicket och menade att ingenting stämde. Hon hade några veckor tidigar träffat Lukasjenko när han besökte hennes universitet och hon sade att han hade vettig åsikter. Sen forstod hon inte varför guideboken var fokuserad på att man skulle kolla in diverse KGB-hus och fulare delar av staden.

Som alltid är det ett nervöst ögonblick vid gränsövergångar och när ens pass ska viseras. Inte minst denna gang då den vitryska gränspolisen inte ska vara att leka med. Vid tolvslaget efter att hundar och flertalet militärer hade sökt igenom tåget, kom en grönkladd ytterst bestämd dam med en basker för att kolla våra pass. De andras pass ägnade hon 10 sekunder åt medans mitt var av större intresse. Hon granskade passet i fem minuter genom att med lupp kolla visumet, alla stämplar (även visum från mina tidigare resor)och därefter skanna in passet och sedan se över sömmen så att ingen sida satt lös. Det var en lättnad när jag fick tillbaka passet.

När tåget i svinottan anlände förbarmade sig den yngre mannen över mig och hjälpte mig att köpa en tågbiljett imorgon till Vilnius och att lämna in min packning i bagageinlämningen. Han var orolig över hur jag skulle klara mig och ville egentligen inte lämna mig, men jag övertygade honom att jag skulle fixa det. Problemet är bara att det hotell som jag har förbokat och betalat verkade i mina kupévänners ögon vara skumt och öppettiderna var angivna bara för veckodagar. Hur som helst var det lite tidigt att vid 06.00 försöka ta mig till hotellet, så jag gav mig ut på stan för en tre timmars promenad. På fickan hade jag 200 000 vitryska rubel.

Det var en fantastisk morgon där nattens regn höll på att torkas upp av morgonsolen. Så här vid 06.00 en lördag var staden nästan helt tom och jag kunde ta perfekta bilder över öde torg och paradgator i morgonljuset. Det gäller dock att inte fota fel byggnad eller någon polis eller militär för då kan det enligt guideboken gå riktigt illa. Det är lätt att man blir lite paranoid och hela tiden ser sig omkring och väntar tills eventuella poliser gått runt gathörnen innan man knäpper ett kort.

Precis som familjen på tåget hade berättat var hela Minsk tapetserat med dem på reklamaffischer och reklamtavlor. Det var en lite märkligt att se mina kupékamrater i storformat vid bl.a tågstationen och stadion.

Jag hade tänkt att besöka cirkusen, men den visade sig vara under ombyggnad. Eventuellt tar jag ett varv i det enorma pariserhjulet istället.

Nu ska jag forsöka hitta till det så kallade hotellet. Jag befarar att detta kommer bli knepigt.

Rapport 2 (åtta timmar senare):

Klockan har nu sprungit iväg och visar 21.45. Mina ben värker efter en lång dags vandrande gata upp och gata ned. Efter det att jag skrivit inlägget ovan gick jag ut på gatan och frågade en kille hur jag skulle ta mig till hotellets adress. Han ringde genast upp en kompis som hade den information jag behövde och snart satt jag på trådbussen ut ur city. Här kostar de lokala färdmedlena ca 1,20 SEK. Ett helt ok pris.

Jag hoppade av i en närförort och frågade mig fram till den adress som jag fått. Jag såg direkt att detta område inte var ett område som man som turist bör vara i efter mörkrets inbrott. På det fula tegelhuset fanns inget som tydde på att det bedrevs någon hotellverksamhet där. Alla dörrar som jag kände på var låsta. På baksidan fanns en porttelefon och jag tryckte på ringklockan. Dörren öppnades och jag gick fem trappor upp där en vakt satt. Denne tittade konstigt på mig först, men ringde sen en annan vakt som åtminstone kunde 10 engelska ord. Vakten ringde en kompis som förstod kanske 100 ord på engelska och jag förklarade mitt ärende som han förde vidare. Vakten följde mig ned och började knacka dörr. En dörr öppnades tillslut och en dam hänvisade oss till bakgården. Vakten sken upp när han såg en A4-lapp, men för mig otydbar text på en brun plåtdörr av soprumstyp. Snart var jag incheckad på hotellet och det märkligaste var att mitt rum var riktigt fint, välstädat, nyrenoverat och möblerat med soffa m.m.

När jag sedan kom ut på bakgården var det första jag fick se en död kvinna! Det är den tredje gången denna resa som jag springer på en begravning med öppen kista. Denna dam som hade gått hädan, åkte tydligen runt på turné i en minibuss för beskådan innan gravsättningen.

Jag hann inte mer än in till city förrän jag träffat en kompis. Denna person var en kille som hade hört att jag ej var inföding och såg ett tillfälle att bättra på sin engelska. Han frågade om han fick gå en bit med mig och fyra timmar senare skiljdes vi åt efter att bla. ha besökt ett museum om belägringen av Minsk under andra världskriget, ätit pizza och sett byggnaden där Lee Harvey Oswald (Kennedys mördare) hade bott i sin ungdom.

Jag gillar verkligen Minsk. Staden känns som en småstad trots att här bor 1,7 miljoner människor. Har är pampigt, men ända mysigt. Längs den 11 km långa paradgatan kretsar allt. Det märks dock att Minsk ligger efter Kiev i utvecklingen. Här är det mesta präglat av gamla Sovjet och vissa saker är ”omoderna” som t.ex att den mesta handeln sker över disk. Modet är kanske inte heller det senaste med västerländska ögon sett.

Nu ska jag ta mig tillbaka till hotellet och få mig några timmars sömn innan morgondagens resa (vid 6.30 på 4,5 timmar) till Vilnius.