På den montenegrianska rivieran

Just i detta nu sitter jag på ett internet-cafe i Ulcinj där böneutropen från minareten strax utanför foöstret hörs tydligt. Det känns lite udda att vara i en stad vid adriatiska havet som kan liknas med Visby eller Båstad och höra kvällsbönen från en moské.

Vi anlände hit till Montenegro idag efter ett par bussresor fran Tirana. Turen har verkligen varit på var sida med transporterna. I Tirana anlände vi till busstationen i samma stund som vår buss skulle avgå och samma sak inför bytet av buss i Skrodar.

Det märks tydligt att folket i Montenegro har högre levnadsstandard än i Albanien. Nu är vi visserligen i en turiststad, men det mesta är i bättre skick i detta land. Har finns t.ex ordentliga busstationer med personal att fråga om busstider istället för en grusplan mellan några hus och bussar som avgår när de är fulla som i Albanien.

Vi bor här i Ulcinj hemma hos en mycket ocharmig man som vi stötte på vid busstationen. Av det han lovade skulle finnas på det rum vi hyr fanns inte mycket (fläkt, handdukar, varmvatten i duschen etc. fattades). Vi lyckades komma i gräl med denna man efter att nyckeln till vart rum forsvunnit. Jag hade lämnat den i dörren och när jag sen skulle ta den var den borta. Vi trodde att mannen själv hade tagit den och frågade honom om nyckeln. Han blev direkt rasande och gick till attack. Det var lite lustigt att gräla med honom på tyska, medan han använde en blandning av tyska, kroatiska och holländska. De är i allmanhet mycket hetsigare i denna region… Mannen försvann sen och slängde igen dorren.
Nyckeln hittade David senare bland hans kläder…

Kvällen spenderades på badstranden under när de flesta tjocka tyskarna hade gett sig av.

Imorgon drar vi vidare till Kotor.