Efter att ha gjort ett besök hos polisen (och åkt lite polisbil) fick vi reda på att vi kunde resa till Nepals gräns utan tillstånd. Till Mount Everests basläger fick vi däremot inte fara, men det gjorde inte så mycket då det ända var molnigt och att man såg berget nästan lika bra från en by vid vägen.
Det var inte helt enkelt att hitta något färdmedel som kunde ta oss vidare från Shegatse. Vi frågade runt lite och satte oss sen för att vänta. Ryktet spred sig snabbt att vi ville till Shagar (en dagsresa bort) och snart dök en kille upp som skulle den vägen med sin bil. Ju längre vi åkte desto högre höjder kom vi på. Det kändes rejält i öronen och i bröstet när vi kom till ett pass på 5250 m. Vi stannade där och fotade. Jag har nu slagit mitt höjdrekord med 200 meter(!). Vädret slog om snabbt och det började snöa. Snart kom solen tillbaka och vi såg en dubbel regnbage som började och slutade precis invid vägen.
Vi anlände på eftermiddagen till byn Shegar och tog in på Mount Everst Inn. Åt vilket håll man än tittade syntes snöklädda bergstoppar och i dalen där vi befann oss höll invånarna på med skörden. Vi hade kommit till ett fridfullt märkligt ställe. Vi tog en promenad och fotade som galningar. Kom till andra små byar och faschinerades av tibetanernas liv. Tyvärr hängde en del mycket smutsiga och snoriga barn vid guesthouset och tiggde pengar.
Vi ordnade skjuts till nästa by och kom dit redan vid 9.00 på morgonen. Vid en fortruin som nu fungerar som utsiktsplats för Mount Everest höll vi till några timmar. På den platsen var det turligt nog också någon form och festival. I sina otroligt vackra kläder dansade och sjöng ca 100 tibetaner. Tyvärr ville inte molnen försvinna från Mount Everest, det var bara en tredjedel som syntes. Vi gick ned till byn därifrån bussen till Nepals gräns skulle gå. Vi hade hört att den skulle avgå vid 13.00 och vi satte oss för att vänta. Vi började bli lite uppgivna vid 15.00 och en engelsktalande kines sa att bussen inte kommer vissa dagar och att vägen kanske var för dålig.
Lite senare kom dock den lilla bussen och vi kastade oss in i den. Det var på gränsen att vi fick plats och jag fick sitta på ett paket första biten. Snart var den asfalterade vägen ett minne blott och skumpandet började. Det skumpade och krängde så mycket att man flög runt som en vante och det var t.ex omöjligt att dricka ur en vattenflaska. Bussen bar av uppåt igen och var snart på 5200 m ö h. Därefter ständigt nedför. Vi kom till en väldigt frodig dal och åkte längs med en fors. Vägen höll på att byggas om och oftast var det bara ett lerigt hjulspår att åka på. Vi balanserade ofta på klippkanten och kunde från bussfönstret se ned i ravinen. I små leriga tält intill ravinkanten bodde vägarbetarna. Bussen kämpade på vidare timme efter timme. Vi var de enda som inte åkte jeep eller lastbil på denna vag och det var ett under att vi kunde färdas där. Vi åkte genom forsar och vattenfall som sköljde över bussen. På kvällningen kom vi in i djungeln och en dimma svepte in över dalen. Helt makalöst vackert.
Plötsligt tog det stopp. Några hundra meter framför oss hade en klippa fallit ned över vägen och den höll just på att sprängas bort när vi kom. Ganska snabbt var stenen och jorden bortforslad och vi kunde fortsätta.
Vid tiotiden rullade bussen in i gränsstaden Zhangmu. Staden bestod av en flera kilometer lång gata som slingrades sig ned för berget. Här stod tiotals lastbilar och väntade, så det var lite trångt att komma fram. Vi tog in på att guesthouse och somnade snabbt helt mörbultade.
Låter helt fantastiskt spännande!! Jag vill höra allt är du kommer hem! Shit vilken resa alltså! Här hemma har vi en grå & regnig söndag & jobb imorrn… Så passa på & njut!! Var rädd om dig!
Kram Pernilla