Att ta sig in i Turkmenistan

Nu är vi åter i Iran efter en surrealistisk upplevse i och med våran tripp till grannlandet Turkmenistan. Vi visste nästan ingenting om detta slutna land innan vi kom dit. Trodde det vara en fattigare kopia av Iran, men det visade sig att vi hade helt fel, men jag tar det från början.

Vi åkte från en miljonstad till en melonstad. Jag talar om Mashad i nordöstra Iran som har ca 3 miljoner invånare och staden Sahraks dit vi for med buss för fyra dagar sedan. Sahraks är känt för sina melonodlingar och att det är gränsstaden till Turkmenistan. När vi steg av bussen blåste det upp och sanden yrde. Vi tog en taxi till gränsen och möttes där av hundratals långtradare som väntade på att släppas in i landet. Genom denna mullrande jätteparkering kryssade vi fram till passkontrollen och fick våra stämplar i passen. Vi släpptes därefter ut genom en liten dörr och där fanns inget annat en spikrak väg ut i öknen och några vaktkurer. Vi gick först över en lång stålbro som ledde över en uttorkad flod i ingemansland. Vi fick trängas med långtradare som tryckte upp oss mot brokanten där inga räcken fanns. Kom fram till en liten vindpinad kur där några unga turkmeniska vakter stod och huttrade. Det drog en kall ökenvind och termometern var nära nollsträcket. Där blev vi stående i 45 minuter innan en liten buss plockade upp oss och körde oss till gränsstationen. Där stod ett 50-tal personer vid en dörr och knuffades. Vi hänvisades först till doktorn som istället för att undersöka oss ville prata om Zlatan. I väntrummet vinkades vi förbi hela kön och kom ett steg vidare. Där började en lång process for att bli godkänd att komma in i landet. Vi fick berätta flera gånger i detalj om vad vi skulle göra i landet, de ringde var guide med flera. Sedan kom bankiren och vi fick betala några dollar och sen började allt om igen. Under två timmar satt vi vid röntgenapparaten och roade oss med att se var de andra resenärerna hade med sig i sitt bagage som genomsöktes noga. Det rullades in mängder av bilhjul mm, men det vanligaste var tvättmedel och tårtor. Vi fick sen följa med bankiren in på rummet och betala några fler gånger och fick högar med kvitton. Jag tror att vi under hela denna process, som varade i fyra timmar, fick passet kollat 20 gånger.

Tydligen passerar ytterst få turister denna gränsövergång så de har inga rutiner och var otroligt misstänksamma. Dock trevliga. När vi tillslut kom in i Turkmenistan fick vi ett leende av en kille som visade sig vara vår guide. Han och chauffören hade väntat i åtta timmar…

Vi åkte därefter 25 mil längs en väg genom öknen med ca en kurva i timmen. Guiden berättade en del om Turkmenistan. Tack vare alla olje- och gasfyndigheter har landet de senaste aren fått ett enormt uppsving. Ingen är egentligen fattig. Lönen är låg, men värme, el, universitet och bensin (nästan iaf) är gratis. Sedan 1991 då Sovjet upplöstes är landet självständigt. Det har 7 miljoner invånare och består till 80% av öken.

Bilresans slutmål var staden Mary där enligt legenden jungfru Maria föddes. När vi lämnade den mörka öknen och körde in längs de blomprydda och upplysta boulevarderna höll vi på att tappa hakan. Överallt fanns otroliga palats, enorma moskéer, basarer i vit marmor etc. En otrolig lyx överallt. Vi besökte först en restaurang där hela inredningen bestod av importerat trä, allt sprillans nytt och modernt. Till skillnad mot i Iran nyttjas alkohol i Turkmenistan och vi beställde varsin öl. Vi släpptes sedan av på ett lyxigt hotell och skulle plockas upp dagen därpå. Då vi inte skulle hinna se något av staden eftersom vi skulle vidare direkt nästa morgon bestämde vi oss för att gå upp tidigt och ta en morgonpromenad.

Fortsättning följer i nästa dagboksinlägg.