Unawatuna-Deniyaya-Haputale

Sri lanka har ett haftigt landskap. Havet ar turkost med vagor som sveper in, inlandet ar gronbeklatt och bergigt och overallt teodlingar.
Bussarna kankar sakta framat (och ibland med full fart) och precis som i Indien gar storst forst. Men trafiken samspelar som den aldrig skulle gora i Sverige. Gor nagon en omkorning sakta motande in. Sjalv har jag fatt en del erfarenhet fran sjukstugorna har. Tack vare den lomska rottweilern… Jag kallar dom sjukstugor for dom brukar inte vara stora alls.

Varannan dag gar jag ivag och far saret omlagt, hittills har det blivit sex ganger. Dom privata stallena brukar ta ca 10 kr for besvaret medan dom statliga ar gratis. Det ar inte som i Sverige att man bokar tid och grejer, men kliver bara in och far hjalp inom 5-10 minuter. Instrumenten som anvands kokas precis som pa sheltret i Ponda. Oftast har jag fatt traffa en lakare i tva minuter innan en eller flera sjuksyrror tar over och gor rent saren. Ingen dokumentation som i Sverige. Lakaren tar sakert 10 patienter i halvtimmen… Och varden blir val darefter? Sjukskoterskorna ar sa sota i sina gammelmodiga uniformer med uppdragna strumpor och ”hatt” pa huvudet. Varfor kanner jag mej sa trygg i deras hander?
Det verkar hanga lite pa vilken lakare man traffar hurdan vard man far. Den forsta lakaren pa det statliga stallet ville se saret och ville veta vilken antibiotika jag tog. En annan lakare tittade inte ens pa saret men tyckte anda att jag inte behovde mer antibiotika. Just nu ar saret ca en centimeter i diameter och ungefar en halv centimeter djupt, sa jag tror det laker anda.

Efter att i mandags ha sagt adjo till Andrea och Jimmy som akte till ett meditationscenter akte jag vidare langs med kusten till en kustort som hette Unawatuna. Dar traffade jag pa en rikshaforare som tog mej till ett jattemysigt och billigt guesthouse, billigaste rice&curry-haket, billigaste internet och till den statliga sjukstugan. Tack tack. Han var jattesjyst, men kanske lite jobbig ocksa… Forsta kvallen bjod han pa mat i sin familjs hus som lag ca 2-3 km fran havet. Fore tsunamin var det byggt av tra, huset fylldes med en halvmeter vatten. Sen fick dom hjalp att bygga ett nytt i cement. Han pratade mycket om alla utlandska hjalparbetare som var dar och hjalpte till. Tre rum hade dom med en familj pa tva vuxna och tre barn. Spartanskt moblerat med enkla plaststolar med med dator och ett akvarium!
Han dok ofta upp dar jag bodde for en stunds smaprat och det var det jag tyckte var lite jobbigt, for som svensk har man integritet, man vill vara ensam, folk far inte komma for nara! Han rokte. Och inte bara vanliga cigaretter… 50 ar gammal! En gang forsokte han lagga in en stot pa mej, gamla gubben, men jag avvisade honom vanligt men bestamt.
Rummet jag bodde i hade en egen veranda och strax bredvid lag skogen. Det var sa tyst och lugnt och faglar overallt. Familjens hem var nog det finaste jag sett! Vaxter overallt och belamrat med massor av antika lampor och andra grejer och deras eget ”vardagsrum” var oppet pa ena sidan. Det gjorde det valdigt speciellt. En son och en fin brun hund hade dom. Kan bara fantisera om hur vore att sitta i deras oppna vardagsrum nar regnet oser ner utanfor. Maste vara riktigt mysigt. En eftermiddag nar jag satt pa verandan borjade det rassla i tradet precis bredvid. Apor! Dom hoppade runt bland traden precis dar jag var. Maktigt.

Efter Unawatuna akte jag in i landet till en liten ort som hette Deniyaya dar det skulle ga att besoka regnskog. Tidigt pa morgonen tog rikshan mej med pa en liten gropig vag kilometer efter kilometer och jag trodde alltid att ”nu ar vi framme” men den lilla vagen bara fortsatte och fortsatte genom sma byar och teplantage. Till slut stannade rikshan och jag fick traffa guiden som jag bokat och vi gick sakta en tur pa 5 km genom skogen. Han visade mej spindlar, odlor, apor och en orm pa vagen till ett vattenfall. Om jag inte haft bandage pa armen hade jag kunnat bada i vattenfallet for poolen under var nio meter djup! Totalt kostade alltihopa 140 kr.

Boende pa Sri lanka ar oftast prisvarda. Ca 50-60 kr far man betala for ett skapligt dubbelrum med toalett. Har uppe i bergen far man rejal utsikt pa kopet!

Bussresan i dag gar knappt inte att beskriva med ord. Eftersom jag alltid somnar pa bussarna markte jag aldrig att vi var sa hogt upp som vi var forran jag vaknade upp och lojt tittade ut, stuuuup! Sa hogt upp och stup overallt. Vagen var inte storre an att en bil kunde komma fram ocksa sa nar det blev mote blev det problem. Nu ar jag alltsa hogt uppe i bergen i en hala som heter Haputale. Pa hotellet jag hittat gifter sej ett par idag sa det ar musik pa hog volym och uppkladda manniskor overallt. I morgon tankte jag mej en vandring genom teplantage…