Love marriage

Torsdag den 12 januari 2006. I mandags fick jag besked om att min kompis som skulle ha kommit hit inte kan komma. Alla mina planer gick i stopet. Hade velat att hon skulle traffa alla har… naatsch-nah lite, gah-nah lite… och sen aka till Palolem och bara slappa pa stranden i nagra dagar.
Gud vad underbart det hade varit.
Arbetsformedlingen som gjort min praktik mojlig har nu sett till att min kompis inte kan komma. Alltid tva sidor av samma mynt.

Jag har en veckas semester kvar att ta ut. Skulle ha anvant den for att umgas med min kompis, men nu star jag utan kompis och undrar vad jag nu ska gora med min lediga vecka.
Jag vill till regnskog.
Maste soka reda pa regnskog.
Jag ska lamna trygga Goa och hitta regnskog. Sa ar det! Jobba in en till lordag, sedan kan jag fa tio dagar i strack.

Det marks att man ar i ett land i forandring. Det har med karlek ar vart ett kapitel for sej. Jag tror det ar storskifte pa gang, en mindre revolution. Fran att alla aktenskap varit arrangerade borjar det komma fler och fler ”love marriages”. Det verkar mer utbrett bland dom kristna, men det forekommer aven bland hinduerna och ofta i dom rikare familjerna. Men det verkar ses som nagot lite forbjudet, att ha flickvan/pojkvan ar inget man kor oppet med. Men anda vet dom att mojligheten att sjalv fa valja finns dar… det galler bara att hitta en tjej innan foraldrarna hinner komma fore med nagon som dom hittat. I alla fall om jag lyssnar pa vad dom sager har pa sheltret.
Och det verkar vara inne, hippt, modernt… Vasu kom t ex i forrgar och visade ett foto pa sin kommande fru. Tjejen jag fick se pa avstand i Hivrem. Jag fragade honom hur det gatt till, om han gick till hennes foraldrar och fragade om lov eller om han pratade med henne direkt. Han svarade stolt att det ar vad folk kallar for ”love marriage”, att dom ar flickvan och pojkvan, att nastan hela byn vet nu. Det var nagot nytt for mej. Han har aldrig tidigare sagt nagot om nagon flickvan. Det enda han sagt har varit att om han gillar en tjej, sa kommer han ”ta” henne. Jag visste att han var tvungen att hitta sin fru sjalv eftersom han inte har nagon pappa (dod) eller nagra syskon som kan hjalpa honom. Han har alltsa helt sonika fragat denna tjej om hon vill gifta sej med honom, hon har svarat ja och han kallar det for love marriage! Han vill sa garna att det ska vara ett love marriage, fastan det i mina ogon mer later som en blandning av love marriage och arranged marriage. Det ar i alla fall inte samma slags karlek som i Sverige.
Vasu sa att love marriage ar battre for om foraldrarna valjer sa kanske inte tjejen o killen matchar varann. Far man valja sjalv blir aktenskapet battre.

En sak vet jag i alla fall, Vasus tjej far en bra kille!

Dock ar det ju mannens arena igen. Det ar mannen som valjer. Tjejer far absolut inte ta initiativ. Det ar killarna som uppvaktar tjejerna.

I borjan nar jag kom till sheltret och vi pratade om giftemal o karlek verkade det som om karlek inte fanns i deras varld. Men den finns ju visst… Jag tror det har med karlek och att sjalv valja partner ar sa nytt att dom inte ens sjalva vet vilket ben dom ska sta pa. An mindre vagar dom prata oppet om det.
Men det flortas, det kan jag lova. Vid lunchtid nar gymnasieeleverna gar forbi har star ofta killarna pa trappan med ”style” och flortar med tjejerna. Far dom ett leende tillbaka skamtas det om ”girlfriend”.

I tidningen i forrgar stod att vetenskapsmanniskorna beraknar att det fattas 500 000 flickofodslar i Indien varje ar (aborter). Jag diskuterade detta med Suvarna och hon trodde att det nog framst och dels beror pa ”hemgiftet” att folk inte vill ha flickor. Att det alltid ar brudens familj som maste ge pengar/prylar till brudgummens familj. Dels trodde hon att det ocksa kan bero pa traditionen att foraldrar alltid stannar i sonens familj. Som i Suvarnas fall, hon har fyra systrar, inga broder. Hennes mamma o pappa kommer bli ensamma nar dom ar gamla. Aven om t ex Suvarnas blivande makes foraldrar inte bor med Suvarna och man, utan med nagon av makens broder, sa kan inte Suvarnas foraldrar bo med Suvarna och make. Dom far klara sej sjalva. Sa ar det tydligen bara. Dom kommer bli forsorjda av barnen, men dom far ingen vardaglig hjalp.
Detta gor att alla vill ha atminstone en son. Helt naturligt, jag skulle ocksa tanka sa. Men hur bra ar denna tradition? Kvinnor maste ga igenom onodiga aborter och riskera att do pa kuppen!
Losningen pa problemet med flickabortioner borde ju vara att ta bort hemgiftet och aven traditionen att dotter och foraldrar inte kan bo ihop. Pratade om detta aven med Vasu, han sa att dessa traditioner redan var pa vag att forsvinna. I andra delstater som i Karnataka ar dock problemet varre.
T o m jag har markt nar jag traffat folk att dom tycker synd om mina foraldrar som bara fatt dottrar, ingen son.

Mer forandring, men av annat slag. Sheltret har fatt en sprillans ny ambulans! Pris: 263 000 rupies. Ca 50 000 svenska kronor. Huga, vad pengar.
Superfin! Annat an den gamla trasiga rikshan som det akts med. Ambulansen har t.o.m bla juiceblandare pa taket.
I lordags vid verkstaden blev den invigd och ordentligt ritualiserad med kokosnotter, blommor, rokelse och speciella bakelser. Mekanikerna bad boner for den (!). Jag sager ju att Indien ar superstitious…
Om nagra dagar ska det ordnas mer invigning. Vi ska ha en function har i tradgarden.

I mandags traffade jag en gammal dear old friend!! Gud vad glad jag blev av att traffa honom. Tror jag skrev har om hunden som foljde efter mej over en kilometer anda till sheltret, som blev kastrerad och rabiesvaccinerad och som sedan foljde med mej ut i friheten igen. Jag hade inte sett honom sen dess. Sa i mandags pa morgonen motte jag honom i centrala Ponda! Fran att ha gatt sakta och lugnt blev han helt vild nar han kande min doft och hoppade upp pa mej och slickade och viftade pa svansen. Sedan foljde han med mej ungefar en halv kilometer innan han fick nos pa nagot och forsvann mellan nagra hus. Resten av promenaden gick jag som pa moln. Han kallades for ”your friend” av folket pa sheltret.

Och mandagen innan det ramlade nagra foreigners in har. En fransman och en italienska hade akt pa en scooter fyra fem mil for att besoka en kryddodling i Ponda. Dom hade sett en hund i jattedaligt skick och hade pa nagot satt fatt tag pa International animal rescue i norra Goa som skickade dom vidare till PFA. Killarna akte ut till hunden men val dar hade tydligen hunden en agare som vagrade lata killarna ta med sej den fastan den madde jattedaligt. Den italienska kvinnan borjade grata och skamdes jattemycket for att hon upptagit PFAs tid o s v varpa Basha sager at henne att hon kan gora en donation till sheltret om hon vill! Han tankte inte pa att saga till henne att det var jattebra gjort av henne att fa tag pa PFA. Dom forsokte verkligen och gjorde sitt yttersta for att fa tag pa nagon som kunde hjalpa hunden. Inte manga som bryr sej om dom ser lidande djur (eller vet vad dom ska gora). Eftersom vi hade deras mobilnummer sparat skrev jag genast ett sms till dom for att tala om att hon inte skulle ma daligt, att hon istallet skulle ma BRA for hon ju faktiskt hade forsokt.

Annu en dispyt med veterinaren Basha (25). Om man inte ser handelsen i sitt sammanhang kan det se ganska fult gjort av mej att saga som jag sa, men tar man med allt som sagts och hant tidigare tycker jag att Basha far skylla sej sjalv.
Han har sagt till mej sakert fem sex ganger att jag borde ha sana klader som Suvarna har pa sej och som alla unga tjejer bar. Klanning med tillhorande byxor. Jag har talat om for honom lika manga ganger varfor jag inte vill ha pa mej dom kladerna. Jag gillar inte konsnormer, inte normer over huvud taget. Vagrade t ex ga pa studentsittningen for att man var tvungen att ha pa sej ”fin kladsel”. Alla som kanner mej vet att jag inte gillar normer och att anpassa mej. Jag har lugnt och fredligt talat om detta for Basha flera ganger. Kanske for lugnt for att han ska forsta att jag menar allvar? Anda ar han pa mej om min kladsel. Herre gud, jag talar inte om for honom hur han ska kla sej! I alla fall sa hade jag inget talamod kvar en dag nar han var pa mej igen och sa att han skulle ge mej en san dress i present (bara for att fa mej att bara det). Jag sa i ironisk ton ”Vill du att jag ska ha pa mej burkha ocksa?”. Da blev han arg. Sa att jag inte skulle forolampa hans religion (jag som relaterade till hur talibanerna forsokte kontrollera kvinnorna, ingenting om islam!). Men vad vi i Sverige kallar for sloja, kallas har for burkha, fick jag veta senare, sa det var ju ett litet missforstand. Sedan sa han at mej att jag aldrig mer fick prata om religioner i hans narvaro. Jag pratade ju inte ens om religioner…

Trevlig manniska det dar. Verkar inte tanka pa hur han sjalv pratar med mej. Varannan dag ar han pa mej och tycker att jag ska klippa mitt fula har. Hur forolampande ar inte det?

I borjan hade vi en jattebra relation. Da kunde vi prata i timmar. Nu verkar han ha trottnat pa mej. Jag forsoker halla mej pa min kant hadanefter.

Det ar tur att det finns andra som gillar mej pa sheltret… Jeten t ex, haha!