Ledsen och arg

Som jag har langtat efter att komma till Ponda och sheltret. Nu langtar jag bara hem.

Jag orkar inte kampa langre och jag vill inte jobba for nagot jag inte star for.

Vi hade mote redan forra aret om avlivning, om valpar, om dokumentforing. Ingenting har hant. Innan vi akte till sodra Indien skrev vi t o m ihop en instruktion om vad dom ska tanka pa nar det galler valparna. Typ vilka tider dom ska ha mat, att vatten jamt maste vara tillgangligt, att varje bur atminstone maste ha en kartong for att valparna inte ska frysa ihjal pa natterna, att dom maste fa ga ut minst en gang om dagen, att dom ska halla koll pa om dom far loss och fastingar. Det ar inte sa svart att gora detta, det handlar inte om nagon pengafraga.
Anda nar vi kommer tillbaka har nastan alla valpar dott – bara tva kvar vid liv. Nagra har fatt agare. Dom som var vid liv var fulla i loss. Den ena var jattemager och hade rejal hosta. Den andra vara ocksa mager och kunde dessutom inte ga ordentligt (for att den suttit i en bur med hal i hela tiden). Ju mer vi har haft den los desto battre har den kunnat ga nu.

Vi hittade ocksa en liten liten valp ensam i en bur utan kartong. Dom berattade att det var en av dom tva valparna som en hund hade fott pa sheltret, mamman hade dom slappt ut dagen innan for att den var i for daligt skick. Varfor lat dom inte valpen folja med?! Nu kommer den ju do pa sheltret. Jag fragade ocksa om dom hade gatt ut med mamman under dom fem veckorna, en gang fick jag till svar. En gang pa fem veckor har hon fatt rora pa sej!!! Inte undra pa att hon var i daligt skick.
Det har var en av dom punkter jag tog upp forra aret i februari nar vi hade mote. Att hundar som ar pa sheltret lange MASTE rastas varje dag.

Jag ar sa trott pa att man kampar for att fa till en forandring, men inget gors.

Till raga pa allt sa hittade vi aven en kalv dar nar vi kom dit i tisdags. En kalv med brutet ben som veterinaren vagrar avliva. Nu har vi haft varldens diskussioner om det dar med Basha. Vi har aven ringt och radfragat flera andra indiska veterinarer och alla sager att vi borde avliva. Nar Basha fick reda pa att vi forsokt ringa Norma (hogsta chefen) om vad hon tycker, har han ringt chefen for sheltret Kamlakant, som saklart haller med Basha. Basha far gora som han kanner ar bast.

Allt tillsammans gor att jag ar kolossalt trott och less pa hela sheltret. Vilket ar valdigt trakigt eftersom jag tycker sa himla mycket om folket annars. Men jag orkar inte. Varfor ska jag och Alfred vara dar och ta hand om valparna och sa direkt nar vi aker ar det ingen som gor det langre?

Jag har skrivit ett mejl till Norma och talat om hur det ar och jag har skrivit det att jag funderar pa att sluta volontararbeta pa sheltret. Jag har skrivit att Basha kanske ska fundera over om han ar ratt veterinar for en djurrattsorganisation. Det far lata provocerande, men jag star for det.
Det ska bli intressant att se vad hon svarar.

Jag kanske inte passar for sheltret i Ponda. Jag ar kanske for radikal. Jag far borja arbeta for International Animal rescue. Dar har dom KOLL, for dar har dom John.