Ingen hemlangtan…

Jag har en stor finne pa nasan och jag kanner mej som pomperepossa och det ar inte kul alls. Dessutom ar det nagot fel pa min mage och det inte kul heller men det ar inte akut sa om det blir varre vantar jag nog med lakarbesok tills jag kommer hem till Sverige. Jag ar radd for lakare.

Det ar bara atta dagar kvar pa denna del av planeten nu, sedan maste kroppen anpassa sej till en annan vinkel av solen igen. Det ar inte en sadan liten omstallning for kroppen som man kan tro. Anda sen jag kom hit har min ”roda-vecka”-cykel, som vanligtvis brukar vara valdigt regelbunden, varit totalt rubbad. Pa sex manader har den inte lyckats hamta sej! Fascinerande hur ”jordbunden” man faktiskt ar. Ibland glommer man att man bor pa en planet i ett universum, att man ar lika mycket natur som allt annat som existerar har.

Jag langtar lite hem. Lite sa dar. Jag langtar efter att bada badkar. Till en krypfri lagenhet. Till att snalla mamma fixar mina dreads, huvudet ser ut som ett ruckel just nu. Jag langtar efter kyla och min stora mossa. Efter det svarta pianot. Efter roda lov, regn, morker och höst, men den har ju tydligen redan dragit forbi. Kan t o m langta efter en sunkig dräggkväll pa Pastabaren.
Mest langtar jag efter att fa aterse Simon. Min systerson. Tank om han vaxt tva meter sen jag sag honom? Lilla Simon. Jag hor att han ocksa gillar att bada badkar.

Jag langtar hem, men jag langtar inte bort harifran. Jag gillar Indien mest for att manniskorna ar sa javla roliga. Jeten har alltid nagot roligt ryck i kroppen till overs.
Dessutom kanns det dumt att lamna sheltret och PFA precis nar det hander nagot. Motet. Det blev uppskjutet till nasta lordag for att Norma var tvungen att aka till Chennai. Om det bestams att det ska bli forandring vill ju jag vara med och hjalpa till att ordna alltsammans. Kanns dumt att ge en massa forslag och sen bara sticka…
Jag har visum till sista mars, men flygbiljetten gar inte att boka om. Kanske aker jag hem och sparar pengar och aker tillbaka nar jag fatt ihop sa jag kan aka hit igen.

Jag har varit i Calangute i fyra dagar och tagit ut dom sista dagarna ledigt. Shoppinggalen har jag blivit! Forst forra onsdagen var jag pa den beromda gamla Anjuna Flea Market och shoppade i 7 timmar i 36 graders stekande hetta for cirkus 850 kr (ca 600 kr till mej sjalv). Sedan i Calangute kunde jag ju inte lata bli att handla lite mer… usch usch. Kanner inte igen mej sjalv, brukar inte tycka om att shoppa, men har ar allt sa snyggt och sa nar man har pengar gar det inte riktigt att hejda sej sjalv. Tur att jag blivit en hejare pa att pruta. Vet inte hur jag ska fa med mej allt hem nu bara…

Har varit ute med killarna pa dog-catching-runda idag. Jag satt dar bak med Jeten och Shivaji inne i ”hytten” med Vasu som kor. Vi akte till en litet samhalle som heter Shiroda. Dom har bara tre fangar-makaparer, sa jag kan inte hjalpa till o fanga, hanger mest med for att det kul att titta pa och fa se en massa trakter man annars aldrig skulle aka till. Dom letar framst efter hundar som sover, som inte marker att dom kommer. Marker en hund att nan ar efter den ar den till 99% ofångbar. Ganska kul att se killarna ga runt hundarna och latsas att dom pysslar med nagot helt annat eller nar dom s m y g e r pa hundarna bakvagen. Vi hade fatt in ett ”complaint” fran en manniska som sa att nagra hundar med valpar hade blivit overgivna uppe pa en kulle efter att dom som bodde och jobbade dar hade stuckit tre dagar tidigare. Han ville att vi skulle ta hundarna. Det var en öde ”outsider camp” vi kom till. Manniskorna fran andra delstater kallas ofta for outsiders eller migrant workers. Dom kommer till Goa for att jobba pa vagar eller pa husbyggen eller liknande, och bor i temporara ”talt”/hyddor precis bredvid med hela familjen. Lite overallt i Goa kan man se dessa camps. Barn i trasiga skitiga klader utan skor som springer runt eller sitter o gor pottan precis vid vagkanten. Fattiga familjer. Den har campen hade varit bebodd for tre dagar sedan. Kunde se en lang trasdocka precis utanfor ett av ”husen” och jag kande instinktivt att den dockan ar det nog nagot barn som saknar just nu. Stamningen kandes nastan kuslig.

Nar vi sedan var tillbaka i Shiroda blev vi inbjudna hos hogsta honset (kommunfullmaktigeordforanden) och fick varsin Fanta med kaka. Sedan blev vi fotograferade framfor ambulansen av en reporter fran en av Goas tidningar tillsammans med lite folk fran kommunen. Dom ville val ha lite bra publicitet gissar jag. ”Titta, vi har antagit ABC-programmet”. Det ar ett hett amne det har med gatuhundar och det diskuteras livligt i tidningarna vad som bor goras at dom. Speciellt nar det ar nagon som dor av rabies vilket hande bara for tva manader sen i narheten av Shiroda.
Vasu far jamt motorstopp med ambulansen, det ar lite roligt. Han haller pa o fixar sitt korkort och har ingen direkt korvana med 4-wheeler. Nar vi i Sverige har en korkortsbok pa flera hundra sidor har indierna en halv A4-sida med ”regler” dom maste kunna, plus vagmarkena. That’s it. Uppkorningen tar bara 5 minuter. Dom ska typ bara starta och backa plus kunna starta i en uppforsbacke. Tank om det vore sa latt i Sverige! Sen ser ju trafiken ut som den gor i Indien… Satt pa bussen pa vag till Calangute da chaufforen svangde in pa en bensinmack och missbedomde avstandet till en annan buss sa kopiost att backspegeln pa den andra bussen rok.

Indien, mina damer o herrar.