Hustrubranning…

Snart fyra veckor har gatt och jag ar fortfarande kvar i Goa. Extraknacker pa People for animals typ sju dagar i veckan. Nu i sallskap med min van Alfred, 21-arig slyngel med langt blont har med forkarlek for natur, politik och elektronik. Jag som ar van att aven pa hemmaplan gora saker ensam far bra traning i socialt umgange. Vi ar konstant tillsammans. Sover, ater och jobbar ihop. Det blir nagra irritationsmoment ibland, men det ar val sa nar man konstant umgas.

Vi haller pa o fixar pa sheltret. Bl a har vi fixat journaler till alla burar, men framst ser vi till dom 18 valparna vi har. Det verkar inte finnas sa mycket kunskap om hur valpar ska tas om hand. Vi ser till att dom far ratt mat, att dom har vatten. Lagger ut tidningspapper och staller in pappkartonger. Haller koll sa att dom inte har loss och fastingar och tar ut som sa dom far busa och leka lite i tradgarden. Dom andra engagerar sej bara mattligt. Ingen skulle t ex fa for sej att stoppa in pappkartong till dom, fastan vissa valpar nastan fros ihjal forra aret.
Folket ar helt underbara, men dom ar inga militanta djurrattsaktivister direkt. Dom gar i sina vanliga hjulspar. A andra sidan kanske det ar ett maste att ha lite distans nar dom aven BOR dar, det skulle kanske bli for jobbigt annars. Men vi tror snarare att dom tycker det ar jobbigt att t ex gora grot for det blir extra arbete for dom. Det kanns inte som att dom ar villiga att KAMPA for valparna overlevnad, dom forvarar dom bara och verkar forlita sej pa att gud bestammer vilka som ska klara sej. Jag vet inte…

I alla fall. Om man ser till motet som var i februari dar jag ville att valparna skulle ha battre burar och battre mat, journaler pa alla burarna, promenader for hundar som varit dar lange och nagon som ansvarar for att hundarna har vatten m m sa har INGENTING hant.

Jag skulle latt kunna bosatta mej har och jobba helatid pa sheltret. For det finns att gora. Varje dag jag inte ar dar ar jag orolig for valparna. Jag kanner mej ansvarig. Vi sager till dom att valparna inte ska ha den vanliga maten med fisk o ris, vi sager till igen, men dom ger anda den vanliga maten! Sant kan vara lite jobbigt…

I veckan var det sa fullt i burarna att 13 valpar fick samsas om en bur pa 1×1 meter. 5 valpar i en bur pa ca 0,7×0,4 meter. Dom har bestallt en nyombyggnation pa baksidan med plats for fler burar men det sketna foretaget som atagit sej uppdraget har inte borjat an, fastan dom ringt och klagat. Varfor ringer dom da inte nagon annanstans?

Jag fragade dr Basha varfor dom inte kan spara 2-3 burar for akuta arenden nar dom ar ute och fangar hundar for sterilisation, men han svarade att dom har order om att utfora 100 operationer i manaden sa dom maste fylla upp burarna. Dumt!
Jag och Alfred fick syn pa en hund med ett stort sar pa ryggen en kvall, vi holl koll pa den sa den inte forsvann tills killarna kom och fangade den. Men pa sheltret fanns ingen ledig bur sa hunden fick sitta i samma bur som dom satter rabieshundarna i. Underbart… Visserligen dor rabies-viruset i sol, men det ar anda en storre risk for hunden.

Hittade en jattebra bok om feminism pa Other India Book Store i onsdags. Plus en bok med jattemanga av Indiens alla ”volontara” foreningar. Foreningar som jobbar med hiv/aids-fragor, HBT-fragor, jamstalldhet, miljo, barn, djur, byprojekt osv. Det finns hur mycket som helst att engagera sej i.

Sist kan jag beratta vad som stod i en LITEN artikel i tidningen igar. En man i Goa hade tant eld pa sin 21-ariga hustru for att hon inte blev med barn. Hon dog. Han kunde inte ens tanka att det kanske ar han som ar impotent? Det ar en STOR myt i Indien att det ar kvinnans fel om hon inte blir med barn eller bara foder flickor.

Kram till er alla!