Hundbiten!

I förrgår blev jag biten av en hund för första gången. Eller, jag har blivit biten av en valp förut så det gick hål, men det känns inte riktigt som det räknas. Hunden igår bet verkligen fast i mej… Dom skulle släppa ut hundar och eftersom jag inte gillar att dom tar alla hundar med stål-makapären och snaran runt halsen så brukar jag lyfta alla snälla hundar själv. Just den här hunden har jag kunnat klappa så jag trodde det var lugnt, men alla killarna stod runtom buren och Rajesh höll makapären precis framför hunden så när jag skulle ta ut henne bet hon tag i min arm, i genom ärmen på min klänning. Det hade nog blivit värre om inte klänningstyget hade varit där, nu syns bara fem sex tandmärken. Jag gjorde rent med alsolsprit direkt. Efter tio minuter gjorde chocken så att jag började gråta. Även om det inte alls blödde, kanske nån droppe, så var det ändå ett rejält bett hon tog och alla vet här att ett hundbett är väldigt farligt (pga rabies). Så när Shivaji började skämta om att han tror att hunden har rabies kunde jag inte hejda gråtattacken… min kropp/psyke reagerade utan att jag kunde kontrollera det.
Sen åkte jag o tog rabiesspruta och stelkramp. Jag är redan vaccinerad så egentligen behöver jag inte ta, men bara för att vara på säkra sidan tyckte veterinären att jag ska gå igenom den vanliga proceduren om man blir biten. Tre rabiessprutor; på första, fjärde och åttonde dagen.
Ja, så kan det gå. Eftersom jag hela tiden går runt och pratar snällt med hundarna märker jag vilka hundar som är snälla o vilka som är rädda. Killarna har oftast ingen aning och det är därför dom jämt använder ”makapären” med snaran. Det är så tråkigt, jag vill inte att hundarna ska bli ännu räddare för människor när dom kommer ut igen. Jag försöker förklara för killarna att det gäller att försöka få hundarnas förtroende. Inte väsnas, sparka på burar etc. Den nya killen Tolshiram är bra, han är min nye bundsförvant efter Susanna. Han gillar verkligen hundar.

Som Superman den ståtlige, som varit med om en olycka och har nån slags förlamning i bakdelen av kroppen som gör att han går roligt och ibland ramlar, han får springa fritt. Men det gillar inte killarna så mycket så dom stänger ofta hans burdörr, jag går och öppnar den, dom stänger den igen, jag öppnar den osv. Vart jag än går så går Superman efter mej. När killarna kommer hoppar han ofta in i buren för han är rädd för dom. Jag försöker hitta hem till honom. Önskar att jag kunde ta med honom till Sverige.
Ibland förstår jag inte hur saker o ting fungerar på sheltret. Det tog två veckor för mej att förstå att Superman har en annan Supergirl på sheltret, alltså en hund som har samma problem med bakdelen av kroppen. Dom stänger in henne i en bur, opererar henne och så låter dom henne vara. Blir hon bättre av det? Dom måste ju ha nån rehabiliteringsplan! Nä, ingenting. Först när jag reagerade på att hon varit där så länge berättar dom för mej att hon är som Superman. Dom vet inte vad kommunikation är.

Lika knepigt är det med maten. Nu ger dom hundarna ris med salt och gurkmeja. Näringsriktigt? Nej, inte direkt. När nuvarande veterinär kom ansåg han att hundarna även skulle ha ägg, så dom börjar med det. När dom inte kan få tag på ägg till inköpspris slutar dom med det! Jag förstår inte. Nu ger jag valparna valpfoder, även Superman, mamma hund o Supergirl, morgon och kväll. Men det är inte hållbart med riktig hundmat, det är för dyrt. Sen Tobbe och Madelene skänkte 60 kilo valpfoder har det gått åt 25 kg. I går tog jag upp saken med Vinayak, angående maten. Jag har föreslagit röda linser till riset. Det är inte färskvara som ägg och det innehåller protein och det går att koka samtidigt som riset, man behöver inte lägga det i blöt före osv. Han tyckte det lät bra. Återstår att se hur lång tid det tar för dom att lyfta baken och köpa linserna bara.

Superman är jättefin i kroppen nu. Förut var han jättemager, nu är han perfekt.

I förrgår morse när jag kom till sheltret hittade jag fem valpar innanför grinden. Nån som varit där och släppt av dom. Och tyvärr så blev jag glad av att se att fyra av dom var hanar. Knappast ingen adopterar tikar. Nu börjar sheltret svämmas över av valpar. En påkörd valp fick vi avliva i går. Vi har försökt hjälpa henne, men hon hade troligen svåra invärtes skador. Men det är alltid jag som måste ta tag i saker. Hon låg o skrek, jag hämtade veterinären, han ger en spruta. Efter en timme skriker hon likadant, verkligen skriker av smärta. Hämtar veterinären igen. Jag frågar om det finns möjlighet att hon kan klara sej, nej säger han, hon kommer dö. Då frågar jag om det inte är bättre att vi avlivar henne. Jo, det är nog det säger han, men han vill helst inte! (pga gud) Han låter Shivaji göra det istället. Suck. Så Shivaji ger henne sprutan.
En av våra ”äldsta” valpar dog i måndags kväll också. Hon kom in några dagar innan jag kom i oktober. Hon har alltid haft benäghet att äta gammal bajs och jag har faktiskt varit förvånad över att hon klarat sej så länge. I lördags var det inget fel på henne. I söndags när jag var där bara på morgonen ville hon inte äta, men lekte det gjorde hon. Och så i förrgår, då ville hon varken äta eller leka. Veterinären gav henne sprutor, men det verkade inte hjälpa. Hon blev snabbt medvetslös och dog sen på kvällen. Jag grät.

Jag har ingen aning om valparna vi har nu kommer klara sej. 14 valpar utan mamma och 4 med mamma. Jag tänker att jag i alla fall vill ge dom ett så bra liv som möjligt medan dom lever. Kan inte göra så mycket mer…

Igår var ordförande för Animal Welfare Board of India på sheltret. Berättar mer om det i nästa resedagbok, tror jag skrivit för mycket för denna gång.

Ciao,
Sofia