Nar min mamma o pappa var har passade jag pa att praktisera en vecka pa International animal rescue, en organisation som jobbar med samma saker som People for animals, men med pengar fran England. Det var valdigt intressant att se hur det skiljde sej fran PFA som ar helt och hallet indiskt.
For det forsta var det storre. Runt 80 hundar, ett 20-tal katter, 10-tal kor plus en massa kattungar och hundvalpar. Drygt 20 anstallda, ca 90% indier. Manga vastlandska volontarer, bade riktiga veterinarer och folk utan utbildning som bara kom dit for att ga ut och ga med hundarna. Valdigt mycket fok i rorelse alltsa! Jag tror t o m dom hade rundvandring for nyfikna turister nagra ganger i veckan.
Noterade ett helt annat satt att handskas med hundarna pa. Mjukt, och med respekt. Varje dag gick veterinarerna igenom allas hundars dagstillstand och gjorde kommentarer i journalerna. Nagot som inte hander i Ponda… Dom har en person anstalld bara for att ga ut med hundarna! Inte bara for att dom ska fa rora pa sej utan ocksa for att den personen ocksa jobbar med att fa hundarna att kanna sej trygga med manniskor. Det ar ett mal dom jobbar efter, att hundarna inte ska vara radda for manniskor nar dom lamnar IAR. Om hundarna var for radda for att ga ut t ex, satte man sej bara hos dom en kort stund och pratade lugnt med dom. Efter nagra dagar ar dom trygga nog att folja med ut, berattade Mario som jobbade som dog-walker. Burarna var byggda sa man kunde ga in i dom. Nar man varit ute med en hund skrev man upp det i en ”Dog-walking”-bok. Viilken hund och hur lange. Ordning och reda.
En annan skillnad var hur dom anvande makaparen man fangar in hundarna med. Pa mitt shelter anvands den hela tiden nar man ska gora nagot med hundarna. Vid infangning och avlamnning, nar hundarna ska sovas vid operation och nar stygnen ska tas. Bara synligt snalla och lugna hundar tas for hand. Pa IAR anvands ”makaparen” endast vid infangning, efter det bara undantagsvis. Dom GOR hundarna snalla under den veckan – 10 dagar dom ar dar.
Chefen John hade ett kort mote med personalen nar jag var dar. Engelsk man, ca 50-60 ar gammal. Han var forbannad over att tre journaler hade forsvunnit och forklarade att IAR inte var nagon lekstuga. Att det handlade om liv och om en journal var forsvunnen fanns ju ingen fakta om var hunden hittats och maste slappas ut igen. Han var ganska arg och alla indierna stod uppradade och sa ”Yes, sir”. Efter motet kom tydligen journalerna fram…
Aven vid operationerna var dom noggrannare. Varje hund vagdes sa att alla injektioner blev exakta. Dom forde ner en slang i halsen sa att hundarna kunde andas genom den. Dom kokade alla instrument efter varje sterilisering. Dom anvande ”riktigt” dropp.
Jag tanker att alla dessa skillnader handlar dels om att dom har ett nordeuropeiskt satt att behandla djuren pa. Dels att dom har mer pengar att rora sej mer. Mer personal, mer redskap. I Ponda ar det stor skillnad pa ”owner’s dog” och pa ”stray dog”. Husdjur behandlas valdigt bra! Dom ar inte vedervardiga mot gatuhundarna, inte sa, men ibland kan jag kanna att dom inte behandlas vardigt.
Igar (i Ponda) nar nagra hundar t ex skulle slappas ut borjade en hund skrika sa fort Shivaji oppnade buren och visade ”makaparen”. Jag sa till Shivaji att det var en ”nice dog”, jag hade namligen varit ute och gatt med den dagen innan. Han tittade med stora ogon pa mej och fragade ”nice dog?!”. Han verkade inte tro mej. Jag berattade att jag varit ute med den i koppel. Det verkar som om dom inte forstar att hundarna skriker for att dom ar radda.
Trots att egentligen IAR skulle vara ett battre stalle att vara pa ar jag forbannat glad over att jag hamnade i Ponda! Stamningen kanns tusen ganger battre i Ponda. Har skamtas och skrattas det konstant. Trivs valdigt bra med manniskorna. Sedan tror jag ocksa att Goas hundar tjanar pa att jag ar har och sprider mitt satt att handskas med hundarna pa. Dock ar det en ganska knepig balansgang att ga. Manniskorna har har jobbat i flera ar med att fanga i och operera hundar, vem ar jag att komma hit och tala om hur dom ska gora nar jag egentligen inte har nagon erfarenhet? Jag maste ga fram forsiktigt…
Om en dryg vecka ska jag ha mote med min kontaktperson tillika People for animals chef. Har idel fragor till henne… Vad ar t ex sheltrets uppgift? Bara att operera hundarna eller ocksa att o r d e n t l i g t behandla andra akommor? Basha svarar valdigt luddigt nar jag staller en sadan fraga. Jag skulle vilja veta vilka instruktioner Basha fick nar han borjade i maj.
Jag traffade pa Parab nar jag at lunch haromdagen. Han ar veterinar och jobbar for Goas ”Arla”. Vi pratade och kom in pa det har med att avliva kor. Jag har fatt berattat for mej att kor inte under nagra omstandigheter far avlivas for att dom ar heliga. Kalven i hostas som hade en bruten fot som inte blev battre slapptes ju bara ut (med den brutna foten). Berattade det for Parab och han sa att hon borde ha avlivats. Mycket verkar alltsa vara upp till varje veterinar…
Ett langt avsnitt om djur var det! Sitter pa en restaurang i huvudstaden i Goa och skriver. Det ar Internationell filmfestival har och prick nu borjar den svenska filmen Ondskan visas en bit harifran. Jag forsokte komma in men det gick ju inte, endast for speciellt inbjudna… suck!
Men det finns en del att ga runt och titta pa anda. T ex ar det en konstfestival i en annan del av staden jag tankte ta mej en titt pa.
Det ar valdigt disigt och har varit sa i over en vecka. Nar mamma o pappa var har hade vi tva veckors sol! Det var underbart att ha dom har. Solade och badade, gjorde utflykter och var ute och at pa kvallarna. Sa besokte vi saklart sheltret i Ponda. Mamma o pappa hade med sej applen fran deras tradgard och hemmagjort Bjork a la Falla-vin, gjort pa frukt fran tradgarden (togs fnittrande emot). Vasu lovade att vanta med vinet tills jag kom tillbaka (han hade ju aldrig druckit alkohol forut), men icke! Dom rackarna hade inte kunnat lata bli att smaka. Men bara en halv flaska. Kandes lagom absurt nar Shivaji och jag sen drack upp resten av flaskan pa lunchrasten uppe pa deras rum… Han insisterade pa att lunchrasten var den perfekta tidpunkten for lite vin… Sa Cheers, blev det.
Och i fredags kvall lagade jag min favoritratt till dom. Pasta med tomatsas och parmesanost (mamma hade tagit med fran Sverige). Vi lyssnade pa musik och dansade, larde Vasu nagra buggsteg. Dock tyckte dom nog inte sa mycket om maten… Forstar dom. Tomatsasen smakar ju ingenting utan dom ”ratta” kryddorna.
Lyckas for ovrigt aldrig vanja mej vid att folk tittar vart man an gar. Dom kan glo sa forbannat ibland att jag maste tanka pa sorgliga saker for att inte fa en skrattattack. Som haromdagen nar jag gick forbi en lastbil och precis nar jag kommit forbi den kommer en pojke fram sa vi nastan krockar. Han tittar upp, tittar ner, men tittar blixtsnabbt tillbaka igen och hoppar forskrackt till… Herre gud, inte nog med att jag ar vastlanning, med mitt har ser jag ju dessutom ut som ett troll!
Dom tva veckorna i Calangute med mamma o pappa kandes valdigt bra. Mamma o pappa akte hem natten den 22 november. Nar jag gick upp nasta morgon och gick gatorna fram kande jag mej enormt lattad over att det inte var jag som var tvungen att aka hem…
Jag gillar Indien valdigt mycket.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.