Jag är splittrad och känner mej konstig till mods. Jag har lämnat Indien, men jag bär Ponda med mej hela tiden. Jag är fortfarande där, grunnar. Vilka hundar är där nu? Mår alla okej eller är det någon som blir levande uppäten av flugor just nu?
Jag kan inte släppa sheltret och bara gå vidare med livet här i Sverige. Det känns inte färdigt på långa vägar. Jag skulle åka tillbaka direkt bara jag hade pengar.
Jag har funderat på att skriva ett brev till Kamlakant Parab, chefen under Norma, men över sheltret. Jag pratade aldrig med honom för han var aldrig där, men om jag skriver ett brev når jag ju honom.
Jag funderar på att ge dom förslaget att jag plus några av mina vänner sponsrar sheltret med 2000 rupier i månaden om dom anställer en till arbetare som enbart tar hand om valpar och går ut med hundar och ser till så att alla har vatten och mår bra hela tiden. Men då vill jag vara med och lära upp den nya arbetaren.
Jag skrev två mail till Norma, men fick endast ett svar. Jag vet inte vad hon tycker om mej.
Basha blev ju inte så glad av att höra att jag tyckte att han skulle fundera över om han är rätt person till uppdraget att vara veterinär på People for animals. Avlivning är en omtvistad fråga. Men avlivningen är väl inte det största problemet på sheltret. Det är den enkla omvårdnaden om djuren som bara sker halvhjärtat.
Innan jag lämnade sheltret frågade jag Suvarna om Basha var sur på mej och hon sa ”not too much”. Sen kom hon ut till mej när jag pysslade med valparna och sa till mej att ”don´t feel bad, no matter what somebody says”. Det gjorde mej varm i hjärtat. Suvarna är så snäll.
bra sofia. hoppas det här går vägen 🙂