Ensamhet

Nar jag skriver det har sitter jag pa rummet, tittar pa Chrorepati pa tv (Indiens Vem vill bli miljonar?) och har precis atit sex bananer. Sex bananer later kanske lite mycket, men dom ar jattesma!! Tva tuggor pa varje banan ungefar. Max en decimeter langa. Grona. Jag vet inte hur manga ganger jag misstar mej och koper gula bananer som sedan visar sej vara rejalt omogna. Allt ar tvartom har! Jag hoppas forresten att bananerna ar sa sma for att dom inte blivit besprutade med bekampningsmedel…

Jag har kopt en massa bananer for att kunna svalja antibiotikatabletter, har blivit sjuk! Forst ena dagen halsont och yrsel, andra dagen magkramper och krakningar, tredje dagen huvudvark. Knepig bakterie som satter sej lite overallt. Mar dock lite battre nu.
Fragan ar hur bra det ar att ata antibiotika om jag inte traffat nagon lakare? Kan jag ta skada om jag egentligen inte behover ata det?

Den har veckan har annars varit den jobbigaste hittills. Det handlar om brist pa socialt umgange. Jag ar vanligtvis en riktig ensamvarg, men den har ensamheten borjar kannas pa riktigt nu… Det ar folk overallt ja, men inga jag kanner! Bara dom pa sheltret har blivit mina vanner men dom umgas jag bara med pa arbetstid. Kvallar och helger ar genomtrakiga. Har spontant traffat pa andra resenarer vid kusten pa helgerna, men dom traffar man ju bara en gang for dom aker ju vidare. Tillfallighetsvanner ar kul en stund, men pa langre sikt tror jag alla behover nan mer ”varaktig”. Jag ar i alla fall glad att folket pa sheltret inte skiftar varje dag!!

Inte heller den har fredagen kom jag ivag till Vasco med Vasu (for att jag var sjuk), sa jag har bestamt mej for att stanna en vecka till har innan jag flyttar dit. Vill aka dit forsta gangen med Vasu, dels for att se vart det ligger men ocksa for att det kanns tryggt att ha med sej honom nar jag traffar ”nasta gang”…

Den har veckan borjade med att en larare pa en gymnasieskola en bit fran sheltret ringde och bjod mej till en danstavling som skulle hallas dar i traditionell dans. Lararen (i syslojd/design) hade varit pa sheltret nagra dagar tidigare. Hon ar arbetskamrat med Kamlakan, larare och chef over sheltret. Suvarna har haft henne som larare forut. Jag tog i alla fall sallskap med Suvarna till skolan och hon berattade att hennes tva systrar skulle vara med. Den ena hade jag redan traffat. Blev lite forvanad nar vi kom fram till skolan, cementbyggnad och inte pa langa vagar fardigbyggd. Inga fonster!
Tavlingen holls hogst uppe i byggnaden. Elever i skoluniform satt uppradade direkt pa golvet, uppdelat mellan tjejer och killar. Lararna satt pa plaststolar langs med sidorna och langst bak. Jag satte mej forst langst bak med lararen, men gick sen langre fram for att ta kort. Dom var hur duktiga som helst pa att dansa! Blev otroligt imponerad. Jattefina klanningar hade dom ocksa. Pa eftermiddagen fragade Suvarna mej valdigt blygt om det gick att fa fram kopior pa hennes systrar som hon kunde fa kopa. Hon ar sa sot. Aldrig i livet hon skulle behova betala for dom kopiorna!

Pa lunchen samma dag pratade jag med syrran for forsta gangen pa en manad. Det var otroligt skont att hora en bekant rost, allt kandes som vanligt.

Pa eftermiddagen kom lararen (tror hon heter Casi eller nagot liknande) pa besok igen, vi pratade om Indien och om Sverige. Tog sallskap med henne tillbaka till stan. Nar vi hade korsat den stora vagen fick jag syn pa var lilla kalv med brutet och gipsat ben, hon hade rymt!! Casi ringde sheltret och Vasu kom med rikshan i full fart. Sa fick hon aka hem i bur som tjuren Ferdinand…

I onsdags var jag pa besok hos veterinar Pednekar, han som kommer och hjalper till och opererar en gang i veckan pa sheltret. Hans ordinarie arbetsplats ar pa en skola for blivande veterinarer dar dom aven avlar grisar. Grisarna var i storlek XXXXXL, jag lovar. Dr Pednekar ar jatterolig och har ett underbart roligt skratt. Fick halla en grisunge, vad heter dom? Marks att jag kommer fran landet… Grisarna kom fran England, fruktansvart hur manniskan kan avla upp dom sa dar stora. Dock ar jag glad att grisarna hade mycket plats att rora sej pa och att det var valskott.

Jag hade en rejal diskussion med Basha om vegetarianism haromdagen. Kan inte referera allt som sades men Basha standpunkt var att manniskan maste vara kottatare for att kunna fortsatta vara pa toppen av hierarkin ungefar. Annars skulle djuren ta over. Pratade aven om kycklingarna/honsen som halls instangda pa valdigt lite utrymme under hela sina liv. Da kom det, dom fick skylla sej sjalva att dom blev fodda som kycklingar/honor! Dom har alltsa gjort nagot dumt i sina tidigare liv att dom inte fortjanar att kunna rora pa sej ordentligt. Och detta sager Basha som muslim!

I onsdags nar vi delade ut mat till hundarna snubblade jag till pa rannan dar vattnet rinner sa jag ramlade rakt in i en bur! Som tur var var det ingen hund i buren. Jag hade tre skalar fulla med mat i famnen men jag spillde inte en droppe trots att det gick med dunder och brak. Jag kanske borde bli servitris istallet… Har jatteont fortfarande i armen…

I torsdags pa vag till jobbet motte jag nagra man som definitivt inte sag ut att hora hemma i Goa. Dessutom hade dom en elefant med sej! Dom sa att dom kom fram norra Indien och att dom kommit hela vagen till Goa till fots for att samla in pengar till deras tempel dar dom arbetar for att hjalpa handikappade barn. Jag gav dom 50 rupies och fick en bild bredvid elefanten. Senare gick dom forbi sheltret ocksa och Vasu sprang ut med 10 rupies och en man bad nagon slags bon for honom och sa att den 14 oktober skulle bli en bra dag for honom…

Hoppas ensamhetskanslan gar over snart, annars blir jag tokig tror jag.

Hoppas ni orkat lasa sa har langt…