Dreams for everyone

Så är jag tydligen på väg igen. Jag som knappt orkade besöka Ponda (Goa, Indien) i slutet av förra vistelsen har nu ställt in mej på ytterligare fyra och en halv månader där. Allt för att jag saknar…

Längtan kan verkligen vara stark. Däri sitter ingen rationalitet.

Monsunen kommer fortfarande härja när jag landar. Det kommer vara fuktigt och lerigt och regnigt, men alldeles grönt. Jag kommer äta pao och dricka te på morgonen på Sanman och den sjungande servitören kommer inte vara där. Men förhoppningsvis någon annan spelevink från förr.

Jag lever på hoppet att den nya veterinären som ska ha jobbat på International Animal Rescue är bättre än Basha. Basha lämnade sheltret i juli för ett statligt jobb i sina hemtrakter i Karnataka. Han kunde vara rolig och trevlig när han behagade, men ibland betedde han sej väldigt snorkigt åt. Jag hoppas att den nya veterinären är mer insatt i djurrätt. Jag hoppas dessutom att han har pondus nog att ta en positiv ledarroll på sheltret, så att det faktiskt händer saker.
Om allt är detsamma, om valparna lever i misär och hundar självdör, då ska jag ordna ett möte med chefen Kamlalant.

Hela sommaren har jag burit paket på postens paketterminal med siktet inställt på Indien. Vartenda paket har jag burit för hundarnas skull. Nu återstår tre arbetsdagar.
Vissa människor tycker att jag är lite knäpp som lämnar posten där jag säkert hade fått möjlighet att jobba vidare – för ett oavlönat arbete i Indien. Men jag tror på att följa sina drömmar. Sina egna drömmar. Vissa drömmer om ett hus på landet, vissa om en hundvalp, vissa om en snygg bil – jag drömmer om resor och att göra vettiga saker på vägen.

Om en vecka bär det av.
Stockholm-Helsingfors-Bombay.
Åter på fast mark.