Devil dance

I dag har jag forsokt gora Sri lankas huvudstad Colombo. Jag har vandrat genom kaotiska marknader, akt tuktuk hit och dit, buss hit och dit, atit lunch bland kostymnissar och jag har shoppat.
Ville ga pa bio och se Avatar, men den enda engelska film som verkade ga att se i Colombo var en aventyrsfilm som Sofia inte ens skulle vilja se gratis.
Colombo har fina valpolerade shoppingkomplex for medelklassen, som ter sej ungefar som dom vi har i Sverige, men med bevapnade vakter utanfor. Colombo har McDonalds och Pizza hut, stora matkedjor liknande Ica; Co-op och Kellys. Everything at same place.
Colombo har blinda manniskor som tigger, gamla manniskor som tigger, folk som trubaderar pa stadsbussarna for att fa in pengar. Colombo har halalrestauranger, indiska restauranger, gatukok och sa rikemansrestaurangen dar jag at lunch – mat fran Malaysia, Thailand, Kina, Mongoliet och sjalvklart fran Sri lanka pa ett enda stalle.
Dar finns kokosnotsforsaljare, ballongforsaljare, kalsongforsaljare och en massa tuktuks. Moderna tjejer hand i hand med pojkvannen (!), kvinnor i saris och kvinnor i kjolar. Mannen har ocksa kjolar, killkjolar, men gar ocksa i kostym. Och sa man som konstant kliar sej i skrevet.

I morse sporegnade det. Alla vantar pa monsunen. Jag fick snabbt kopa mej ett paraply for att inte bli genomblot. Besokte sjukstugan for attonde gangen och antligen borjar saret se lite battre ut, det ar inte lika djupt langre som det var. Nu ser det nastan fjuttigt ut.

I gar hade jag en lang dag. Tog taget uppefran bergen ner till Colombo och vidare till Negombo med buss. Totalt 12 timmar. Genom bergen gick taget i 30 km i timmen. Sakta sakta genom teodlingarna. Och dessa tag! Ibland undrar jag om chaufforerna fatt tagkorkortet i julklapp for dom tvarbromsar in vid stationerna och startar alltid med ett ryck sa dom som star upp nastan ramlar omkull. Och det skramlar och far och guppar nar man aker.

Hade mina basta dagar dar uppe bland bergen. Jag bara alskar dom runda kullarna fyllda med grona buskar. En dag gick jag upp till en utkikspunkt som kallades Lipton’s seat, efter mannen som startade Lipton teet. Sju kilometer upp, sju kilometer ner. Eufori. Ingen manniska som forsokte gora mej sallskap som det brukar vara har utan ensam, sa skont.
En annan dag tog jag mej uppfor Little Adam’s peak. Det finns stora Adam’s peak och sa den lilla. Det rackte for mej! Fick vara ensam igen, en teplockerska visade mej pa ratt vag bara. Sen var det uppfor… inget for den hojdradde! Satt sen pa en liten klippa med stupet precis bredvid och kande mej valdigt liten…

Snart bar det av hem igen. Bara en dag kvar pa lankesisk mark. Tankte ligga i poolen hela dagen… och halla armen ovanfor vattenytan… och hoppas pa att det ar battre vader for en turist i morgon. Ovrig befolkning gor devil dances for att locka pa regnet…