Dagboksanteckningar

2009-02-02
Norra Andamanerna. En liten smal vag som slingrar sej genom regnskog nastan 20 mil norrut fran huvudstaden Port Blair, over tva farjor och en bro. Pa ett stalle far fordon bara aka i karavan for man passerar ett reservat for ursprungsbefolkningen. Jag vaknade av att andra passagerare forsokte pakalla min uppmarksamhet for utanfor fonstret stod en grupp med kvinnor och man som jag direkt insag var fran ursprungsbefolkningen; kvinnorna var barbrostade!
Vagen var valdigt vacker, men man satt o hoppade konstant av alla gupp.

Jag stannade i en liten by som hette Rangat, ungefar halva vagen till den nordligaste orten Diglipur. Men inte fanns det mycket att gora dar, sa jag stannade bara en natt pa ett lodge och akte vidare nasta morgon. Kom fram till Diglipur med ett blamarke pa axeln och ett i huvudet. Satt langst bak i bussen och somnade saklart (som jag alltid gor pa bussar) och smallde halvt sovande in i bussvaggen ett antal ganger nar bussen korde ner i halor.
Tva guesthouse lag precis vid havet och det var bara o valja. Det privata lite mindre o mysigare med hyddor eller det statliga uppe pa en kulle. Jag valde det med hyddor. En aldre fransk kvinna kom med bussen samtidigt som jag, men hon var en energitjuv. Ganska negativ och arrogant (trots att hon var yogalarare…). Hon kom direkt pa kant med sonen i familjen som drev stallet (drygt 30 ar gammal) och jag kande faktiskt en viss lattnad nar hon bytte stalle till det statliga.
Hundra meter bakom vara hyddor lag havet, man kunde dock inte se havet fran hyddorna. Jag och den franska kvinnan hann simma over till narmsta on innan hon flyttade. Klart, djupt och varmt vatten, det kandes som att simma i en bassang. Men vi hade vagorna emot oss och fransyskan flot liksom ivag med vagorna, hon tyckte det var riktigt jobbigt. Jag tyckte snarare det var lite otackt for helt plotsligt insag jag att jag inte kollat upp om hajar sa jag inbillade mej att det snart skulle komma en haj o kaka upp mej. Men jag forsokte halla mej lugn och saklart fanns det inga farliga hajar dar fick jag veta sen… Det tog kanske en timme att simma fram o tillbaka. Det var en skon simtur.
Guesthouset hade en fin restaurang byggd av bambu dar alla gaster ofta satt samlade, det var en familjar stamning. Ett par fran Polen, en familj fran Tyskland och en ensam man fran Tyskland. Jag o familjen fran Tyskland gjorde en trekking dagen darpa upp till Saddle Peak, det hogsta berget pa Andamanerna. Det var riktigt riktigt jobbigt och jag var nastan irriterad over min knaggliga kondition. Flera ganger overvagde jag att vanda om. Men upp kom vi. Trippen var pa over 22 km och det tog oss nio timmar allt som allt. Det var saklart valdigt vackert, men nar det ar sa anstrangande och kladerna ar genomblota av svett ar det inte lika latt att njuta av skogen. Guiden flog nastan uppfor berget och drack bara en halv liter vatten allt som allt. Nar han druckit upp vattnet kastade han plastflaskan i skogen! Jag trodde knappt inte mina egna ogon nar jag sag det, for guesthouset hade nastan skrutit om deras ekoprofil, hur viktig naturen ar osv. Tyvarr pratade inte guiden engelska men han forstod nog anda budskapet nar jag plockade upp flaskan och aven hans plastpase som han burit matsacken i.
Och detta var en national park…

Det var inte helt underbart pa guesthouset. Maten t ex. Det var inte mycket till meny och jag bestallde samma sak varje dag, blandad vegetarisk gryta. Man fick en liten mangd – som dessutom inte smakade nagonting. Det var en ung sot kvinna som hette Laxmi som lagade maten. Man gick helt enkelt in i koket om man ville ha nat. Nar man atit klart var det heller ingen som plockade undan ens tallrik… sa nja, inte toppenbetyg direkt.
En kvall gick jag o paret fran Polen upp till det statliga hotellet for att ata. Vi fick ett bord och en meny, men sen efter en stund kom chefen och sa att det inte gick att fa nagon mat for kokerskan hade tagit sista bussen hem en kvart tidigare. Detta ska tydligen vara typiskt for statligt agda stallen – dom vill helt enkelt inte arbeta mer an dom behover. Dom vet att dom far samma lon anda. Traffade tva svenska killar som bodde dar, dom hade cyklat atta mil genom regnskogen pa en dag!

Nanting typiskt for Andamanerna ar att ingen riktigt vet nar eller om batarna gar. Fick hora av en tjej fran Kanada att en bat definitivt skulle ga till Neil Island i dag klockan ett. Gar sa upp klockan fem pa morgonen, tar bussen dom fem timmarna till farjelaget och far hora att baten inte gar forran i morgon. Fast i Rangat igen…
Samma tjej berattade att hunden jag blev biten av aven bitit en annan tjej. Hon var inte vaccinerad sen tidigare sa hon fick lov att ta sej fyra timmar med bat till Port Blair for att fa sin spruta. Onskar att jag hade tid att gora ett klagomal, hunden borde atminstone vara kopplad. Men det ar formodligen nan galning som lart den attackera framlingar.

Pa Andamanerna bor folk ofta i hus gjorde av bambu, tra eller cement. Formodligen beroende pa ekonomi. Vissa hus kan se ut som stugor i Sverige! Manga verkar hamta vatten ur kommunala kranar. Regnskogen blandas med banan- och betelnotsplantage, samt falt med olika gronsaksodlingar. Getter springer losa overallt, liksom en massa honor med tillhorande kycklingar. Korna och bufflarna ar ofta bundna, gar inte runt losa som i Goa. Det ar overraskande manga hundar. Ingen sterilisering verkar paga.
Det ar vackert, riktigt forbannat vackert.

Speciellt att se djuren sa fria…

2009-02-03 tisdag
Neil Island. Bat i fem timmar. Hamnat vid ett guesthouse vid stranden med sma sma hyddor for 200 rupier. Bara en madrass finns dar inne och paminner mer om ett stort talt… Ingen mojlighet att lasa for oppningen ar en bla presanning. Sina vardesaker kan man lasa in vardeskap. Antligen en ordentlig meny och fantastisk god mat! Stora trad med gigantiska rotter i tradgarden och det turkosa havet som utsikt direkt fran hyddan.

Det ar en liten o, bara nagra kilometer lang och bred. Knappt ingen trafik. Det finns en del fantastiska trad men mest ar det palmer och bananplantage och andra odlingar. Jag har redan cyklat runt halva on och sett mej om. Pratade med nagra kvinnor – pa hindi! Trots att mitt ordforrad ar ytterst litet gar det att kommunicera lite i alla fall. Fick se den forsta tomatodlingen i Indien ocksa, det verkar odlas jattemycket tomat pa on.

2009-02-04 onsdag
Manniskorna har ar underbara. Cyklade bort till en ande pa on, forsokte fota landskapet i morgonsolen. Sa lugnt och fridfullt. Nar vagen tog slut parkerade jag cykeln for att komma narmare skogen pa andra sedan falten. Dar traffade jag pa tva man som holl pa o rafsade jorden for tomatplantorna. Jattetrevliga! Blev hembjuden till deras hus och fick en kokosnot att surpla ur. Pratade lite engelska, lite hindi. Nagra kvinnor, nagra man, nagra barn. Totalt 18 familjemedlemmar! Ena kvinnan var jatterolig, lite full i fan. Grona ogon. Hon var syster till dom tva mannen pa faltet. Dom bjod pa frukost, ris med gronsaker. Jattegott! Och efter maten var det naturligtvis pan-tajm. En betelnotmix som man ska tugga och fan nan kick av. Man ser ofta manniskor i Indien spotta blodrott. Det ar resterna av pan:et nar man tuggat klart. Ja, jag tyckade forstas nej men det gick absolut inte for sej sa Sofia testade pan for forsta gangen i dag. Och spottade rott. Haha… Det var inte gott och inte fick jag nan kick heller!
Tog mej vidare sen genom en stig i skogen som ledde ner till havet. Det var ebb sa vattnet var langt ute. Nar jag gick tillbaka sag jag en gron orm i ett trad! Jattegrann! Forsokte snabbt fa upp kameran men ormen smalte in snabbt med tradet sa jag fick inte syn pa den igen.
Tillbaka hos familjen sen satt vi i skuggan under ett trad med hangmatta och nagra stolar och drack citronsaft. Vi tog kort och jag fick deras address sa jag kan skicka kopior sen.

Det brukar for det mesta inte vara stelt i indiers sallskap. Dom ar sa naturliga, det ar sa avslappnat. Det ar socialt folk som sallan stanger dorren om sej.

Jag har bara haft tackning pa mobilen i Port Blair, men pa Neils ena ande pep det plotsligt till i mobilen. Ringde hem bland traden och gick jag ett steg forsvann tackningen.

2009-02-05
Sitter pa en bat fullastad med manniskor och tomater pa vag till Port Blair. Pa vag till Goa och Ponda och Alphonse och hundarna. I morgon bitti gar flyget till fastlandet. Undrar hur hundarna mar. Superman skulle provbo hos en familj dar mannen ville ha honom men inte hustrun. Eftersom det inte funnits nan tackning har jag inte kunnat ringa o hora hur det gatt.

Traffat trevligt folk pa Neil. En narmare 60-arig musikant fran England har raflortat med mej. Han kom till Indien for over 30 ar sedan, nu bor han i Italien. Gillade varken manniskorna eller vadret i England. En annan man med samma ursprung i ungefar samma alder sag ut att vara en lirare fran Rolling Stones. Riktigt gammal rockfrilla. Han gick en protestmarsch genom Indien pa 80 mil 1984 efter den stora gaskatastrofen I Mayda Pradesh. (Jag tror det var gas…)

Trevliga. Den forstnamnda valde att talta for 70 rupier istallet for att bo i hydda for 200. En ung finlandare sov i hangmatta précis vid strandkanten. Jag sov som en stock bada natterna i hyddan.
Saklart rokte dom pa. Han som forsokte stota pa mej hade en riktigt riktigt dalig rokhosta.

Mina klader ar alla trasiga. Hal ta mej sjutton i vartenda plagg. Blev t.o.m. tvungen att slanga min gamla turkosa klanning haromdagen. Handtvatt tar hart pa kladerna.
Jag har sma sar fran alla myggbett over hela kroppen, dom jaklarna biter en trots myggmedel. Mina fotter omsar skinn. Jag kan dra av huden under fotterna som torkat potatisskal.
Dromde om ormar i natt. Berattade om den grona ormen for servitoren pa restaurangen dar jag bode. Han visade sa en film tagen for bara tva veckor sen. En stor king kobra i tradgarden dar alla hyddor ar! Ja, hyddorna lampar sej nog inte for dom ormradda…