Bellavovven

Jag ska aka hem tidigare till Sverige an planerat. Till jul narmare bestamt.

For det ar nanting jag kanner… som kanns fel. Jag har det bra pa sheltret, folket ar himla roliga att umgas med, det hander spannande saker, sheltret gar makligt framat. Men nanting kanns konstigt. Det kanns inte pa riktigt. Att komma hit nagra manader, for att sedan aka igen. Ingen kontinuitet. Och pa nat satt kanns det frustrerande att vara dar och inte kunna gora nanting. Jag ar varken anstalld eller chef! Kanns inte som att jag har nagon rostratt…
Jag visste att det skulle vara ungefar sa har innan jag akte. Jag tankte att jag skulle klara av det, jag skulle aka hit for att jag vet att jag mar bra av att vara har. Men mar jag bra? Jag mar bra, men inte sa bra som jag skulle vilja.
Forsta aret var toppen. Da var allting nytt, outforskat, overvaldigande. Nu kanns det lite som ”been there, done that”.
Dessutom marker jag av problemen pa sheltret mer. Att kommunikationen inte fungerar. Att hierarkin ar alltfor narvarande. Under ytan lurar allt.
Och det bara kryper i kroppen pa mej – vill vara chef! Vill kunna forandra, pa riktigt!

Att vara dar nu ar lite som att forsoka jobba med bakbundna armar. Jag forsoker forandra med mina ben o fotter… och det gar ju sadar.

Sa. Jag har bestamt mej for att aka hem en manad tidigare. Hem till jul… Har ju inte firat jul pa tre ar och jag missade ju Simons fodelsedag ocksa.
Sa jag aker hem och bygger upp mitt liv hemma istallet. Fortsatter pa posten, kanske gar nagon kurs till varen – i behov av intellektuell stimulans! Sen MASTE jag satta mej pa nan utbildning.

Om tva veckor kommer mina vanner. Da blir det sol och bad och aventyr.

Barra barra,
Sofia

PS. Jag storsaknar Bellavovven. Vi har en Golden retriever pa sheltret nu och hela tiden tror min hjarna att det ar Bella och reagerar. Suck… Saknar saknar saknar Bella.