Att ta sin tillflykt till Indien

Vissa gar i terapi, vissa bygger ett hus, vissa lagger locket pa. En viss person promenerar genom Indien.
Efter att ha legat pa sjukhus i sex manader efter en brutal stalker-attack samt forlorat sin fastmo i lung-sjukdom valde en tysk man att ta sej an arbetet att prova skor genom att ga genom Indien.
I tisdags stotte jag pa honom i Ponda. Da hade han varit pa gaende fot sen Chennai och fyra manader tillbaka. For tillfallet i rejala militara vandringskangor.

Vad sager man om det? Han sade sej ha valt Indien just for att det varken finns tid eller rum for grubbel har. People everywhere. Noise everywhere. The country without silence.
Fragan ar om han moter eller gar ifran sina kanslor. Han var besviken pa dom ”odjupa” indierna och trott pa fragor om enbart namn, ursprung och inkomst. Ingen intresserad av vad som forsiggar i resten av varlden.
Detta verkar vara vad den tyska manniskan tyckte var trakigt med Indien, medan jag ser det som en fordel… Nar man ar har slipper man varlden; alla katastroger, alla gubbar i politiska kostymer, alla lopsedlar. Det ar easy-going. Man skrattar over silly things.

Jag mar battre i Indien. Jag vaknar nar jag gar utanfor dorren pa morgonen. Overallt hander det saker, det ar svart att forsvinna bort i egna tankar. Svart att bli sjalvomkande for pa andra sidan gatan star en liten pojke och graver i soporna.

Sa, jag forstar att tysken med den tragiska historien tagit sin tillflykt hit. Tror arligt talat det ar battre an terapi.