Ångest

Jag lyckades ta mej hem och nu är jag hemma, men gud så mitt hjärta fortfarande är kvar hos hundarna. Har en aning ågren, försöker skaka av mej det, men hundarna är högst verkliga i mitt medvetande och jag är så orolig… Önskar jag kunde skydda dom allesammans.

Jag saknar Superman så det gör ont. Han har ett hem, men jag längtar efter honom hela tiden. Älskade bästa underbara roliga Superman. Förstår inte hur jag kunde bli så fäst vid just honom.

Supergirl släppte vi ut. Jag grät o grät och kommer jag nånsin få reda på om hon klarat sej? Hon är väl redan påkörd… Lilla lilla vovven. Men på sheltret kunde hon inte vara. Sitta i en bur hela dagarna utan nån som bryr sej om henne och tar ut henne. Försöker tänka att vi inte hade något val. Ändå lider jag av dåligt samvete för att vi inte hittade något hem till henne. Men ingen indier vill ha en skygg och rädd hund som har svårt för att gå. Skulle vi ha avlivat henne i stället? Jag vet inte. Hon var ju frisk i övrigt, det kändes fel att avliva.

Den svenska veterinären har skrivit ett brev både till chefen över sheltret (Kamlakant) samt till chefen över båda sheltrena i Goa (Norma). Jag likaså. Varken hon eller jag har fått något svar än dock. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dom tar till sej breven. Det jag skrev handlade om precis samma saker som för tre och två år sedan. Valparna, rastning av hundar som är där under lång tid och mat. På tre år har det inte hänt nånting. Jag undrar var problemet ligger i. Jag tror nog att det handlar om att chefen över sheltret inte är nån vidare djurvän. Han känner inte vad djuren behöver och kan därför inte säga till dom anställda vad som måste göras.

Jag lämnade tre valpar på sheltret när jag åkte och jag tänker på dom hela tiden. Jag kan bara hoppas att dom ser efter dom.