Profesora de Inglés

Sitter nu här på barnhemmet och undrar vad ni har för er därhemma. Jag tänker på er och saknar er.. Men tycker att det börjar kännas lite som att en vardag börjar ta form även i Peru för min del. Har vant mig vid tupparna som gal varje natt och under morgonkvisten, vid myggen som lyckats göra mina ben rödprickiga, vid alla nyfikna blickar jag drar åt mig från alla håll och kanter. Gamla damer som tar mig i händerna och återupprepar tusen gånger, åh- una gringa gringita! Med de är söta :o)

Jag har nu följt med barnen till två olika skolor för att ta del av undervisningen och se hur skoldagarna ser ut. På ena skolan pratade jag med rektorn och hörde mig för lite mer om de var intresserade av extra engelskaundervisning. Svaret blev ja! Bara ett fåtal klasser fick undervisning i engelska tidigare.. Så tillsammans gjorde vi ett schema till mig och helt plötsligt var man engelskalärare på en av skolorna. Från att jag förbluffad första dagen satt längst bak i klassrummet och inte förstod hur läraren kunde stå ut med alla barn som ointresserade satt och gjorde allt annat än att lyssna skulle jag nu själv stå där som lärare med dessa barn framför mig..

Varje dag har jag nu klasser som jag undervisar i. Barnen på skolan är mellan 6- 17 år. På rasterna kommer de nyfinka fram till mig och vill veta var jag kommer ifrån. Sverige känner ingen till med jag berättar och de lyssnar nyfiket. I vissa klasser går det riktigt bra att lära ut, de tycker det är kul med ett nytt språk och vill lära sig. Men det finns de klasser som är svårare.. Klasserna är olika stora och åldrarna varierar. Många barn får gå om skolår och de finns även många som börjat skolan senare än andra. I de största klasserna är de över 30 barn. Ibland står jag där och vet inte riktigt hur jag ska bete mig..Att få uppmärksamhet från alla dom och intresse att lära sig ett helt nytt språk är för mig en rejäl utmaning.
Men jag tar den!

Även här på barnhemmet undervisar jag två kvällar i veckan. Ibland kan det kännas hopplöst! Men inte helt.. I slutet av förra lektionen jag hade med pojkarna försvann alla fort ut ur rummet, alla utom En. En kille satt kvar och antecknade i lugn och ro allt jag skrivit på tavlan. Att se den pojken räckte för mig och jag fylldes av värme i kroppen!

I helgen som var träffade jag Adelaila igen, blev dock inte hos henne under så lång tid. Istället drog Fresi hennes barnbarn med mig hem till henne. Hennes mamma tia negra är en varm och go.
Under kvällen följde jag med dom på ett dop i kyrkan och efter det var det fest. Även där mitt bland alla släktingar drog jag åt mig uppmärksamhet då jag började höra orkestern sjunga Sofiaaa Sofiaaa.. Jag lyckades inte fånga upp mer av sången. :)Där fick jag även lite lektioner i hur man dansar cumbia som är den vanligaste dansen i Huanuco. Senare drog Fresi och Carina hennes syster med mig till ett diskotek där vi dansade i timmar! Jag älskar musiken här och efter att tjuvkikat på hur de andra dansade var det bara att försöka härma. 🙂
Nästa dag tog Tia med mig till marknaden. Jag skulle lära henne laga svenska kötbullar! Resultatet blev dock inte riktigt som dina pappa men goa iaf!

Det finns stunder, händelser man aldrig glömmer.. De stunderna finns med mig just nu, i min vardag. Jag njuter och uppskattar så mycket att få leva och ta del av livet här i Huanuco, på barnhemmet jag befinner mig på. Jag vet att jag kommer sakna allt jag får vara med om när mina dagar här i Huanuco är över.. Därför lever jag nu ut varje sekund och försöker omvandla de jobbigare stunderna till något positivt.

Kram på er därhemma. Saknar er mycket.