Fredag = shopping day!

Inte för mig alltså. Kerbens utbud är inte så mycket att hänga i granen. Men fredagar är lite speciella. Många här är mindre aktiva muslimer. Och tro mig, de är inte mycket mer troende än många i Sverige. Det enda religiösa jag sett i familjen än så länge är att de tackar för maten genom att föra ihop händer framför ansikten och säga ”omin”. Hur som helst trodde jag att allt skulle vara stängt på fredagar och folk lediga. Visst, så kanske är fallet, iaf att en del är lediga. Men enligt två flickor, som läser engelska i Kerben och gärna umgicks med mig fredag eftermiddag när jag suckat färdigt åt det otroligt slöa internetet, så innebär fredag att man går och handlar. ”Shopping day” utbrast de nöjt när jag frågade. Inget annat. Jaha, så jag gjorde skaran sällskap och köpte mig två dassrullar.

Jag har varit otroligt sparsam här. Ekonomiskt alltså. Den 23/6 tog jag ut 5000 som på Manas International Airport. Det motsvarar 911 kr. Av dessa betalade jag 255 kr för bilfärden på 10 timmar hit. Jag köpte ett kontantkort till mobilen och sedan fyllt på det ett par gånger för totalt 190 kr. Jag har drygt 1700 som kvar, ca 310 kr. De återstående 156 kr har jag spenderat på bussresor till och från Kerben, internet, mat, vatten, toapapper, vattenmelon, glass och choklad till familjen. Som sagt, det är synd att säga att jag spenderar. Dock vill de säkert ha betalt för maten när jag åker härifrån. Och visst, det ska jag självklart betala. Jag blir serverad tre mål mat om dagen och jag behöver inte lyfta ett finger. Nu försöker jag ju hjälpa till så mycket jag kan, men det är inte helt lätt. Jag har inte heller gjort så mycket arbete åt CBT. Det är inte helt lätt när man inte vet vad man ska göra och när den tekniska utrustningen inte finns. Jag vet att turisterna som bor över här betalar 500 som, drygt 90 kr, för middag, övernattning och frukost. Hoppas inte de vill ha så mycket av mig. För det är faktiskt rätt så mycket i sammanhanget. Men men, det återstår att se. Just nu vill jag ha mitt pass så att jag åka på någon utflykt några dagar. Jag mailade kontoret i Bishkek och talade om att det är brådskande. Jag måste åka till Jalalabad så snart som möjligt och ta ut pengar. Och det är faktiskt sant. Med 156 kr på fickan är man inte så morsk.

Angående turisterna som kom i torsdags så var det ju bara två. De andra två var guide respektive chaufför. Ingen var kirgiz som jag skrev, utan chauffören var ryss. Han heter Vadim och är kvar här medan de övriga tre är ute och rider/vandrar tre dagar. Han är visst uppvuxen i Bishkek, men i det här landet skiljer man på kirgizer och annat folk. Då också ryssar. Han kallar sig ryss, pratar ryska, gick i rysk skola osv. Han menar att han inte ens pratar kirgiziska. Kalla det segregering eller vad ni vill. Han pratar inte engelska, så vi har inte mycket utbyte av varandra. Men vi äter tillsammans och då gör vi våra försök till något slags samtal. Jag frågade om just detta med rysk skola och att han bara pratar ryska. Han svar var självklart och enkelt: ”But then Soviet ”. Japp, så var det med den saken.

Jag vill passa på att tacka min kära kusin Lina och min favoritmoster Fia för att de är sådana idoga kommentatorer till mina dagböcker. Det är alltid lika roligt att se det svart på vitt att någon läser det man skrivit. Härmed vill jag alltså skicka en uppmaning till alla er andra därute i cyberrymden att följa deras exempel. Jaja, jag vet mamma, du skriver också, och det är jag självklart glad för. Men räkna inläggen så får du se att du inte skrivit mest… Sen har vi andra som gjort ett eller annat gästspel. Tack för det, men ger du mig lillfingret vill jag ha mer! 

Lina, hyr ut huset för dyra pengar nästa år och hitta på något annat. Det kan inte vara hälsosamt att vistas där ute under den veckan. Speciellt inte om man inte får sova på nätterna. Fia, jag hoppas ni fått i båten vid det här laget. Jag håller alla tummar för att Martin, Sara, Håkan och Lova får en båttur på söndag.

Jag har som ni kanske förstått mycket tid att tänka. Jag har lugna sköna dagar, ingen att prata med, förutom Aitunuk (som nu varit i Jalalabad i nästan en vecka och i övrigt bara pratar hjälplig engelska) och en och annan ytlig bekantskap i passerade turister. Detta har resulterat i att jag ofta formulerar vad jag vill skriva i tanken. Vad som sedan händer är att jag inte alltid vet vad jag skrivit och vad jag tänkt. Vad som hända är alltså att jag upprepar mig eller att vissa saker helt enkelt uteblir. Jag ber om ursäkt för detta, upprepandet alltså, för det som uteblir märker ju ni aldrig av 

Mina dagar i Kyzyl-Köl ser ungefär likadana ut. Jag sover till ca 9 och drar mig sedan i sängen 30 minuter. Jag klär på mig (morgondusch, I wish!) och blir serverad frukost cirka 15-20 minuter efter att de sett mig. Jag äter långsamt. Om jag har något att tvätta det gör jag det sen. Bättre att få det gjort på förmiddagen så att det hinner torka ordentligt. Beroende på vädret tar jag någon gång under dagen en längre promenad, pratar lite med Peri i affären och fotar om jag ser något intressant. Är det soligt sätter eller lägger jag mig gärna en stund i solen med en god bok (nej, jag har påbörjat min klassiker än). Är de sämre väder eller annars senare framåt kvällen sätter jag på datorn och gör jobb om jag behöver och samlar mina tankar i som denna, resdagboken. Någon gång mellan 2 och 4 brukar jag bli serverad lunch och middagen är ofta rätt sent, mellan 8 och 10. Jag åker in till Kerben varannan eller var tredje dag för tillfället. Mest för att använda internet, men för att också få lite variation i vardagen. Kerben är, vilket jag skrivit tidigare, inget mysigt tillhåll, och jag tänker inte spendera en natt till där. Något positivt med Kerben är att jag ser fram emot att åka tillbaka till Kyzyl-Köl efter en dag där.

Nu är det natti natti. Imorn är det tidig uppgång och dryga två timmar på en mycket skumpig buss som väntar…