Fat but not heavy…

Nu är det mandag och jag är tillbaka I Bishkek. Jag vet att planen inte var sadan när jag akte till Kochkor i torsdags, men det ar det som ar tjusningen med att resa. Man ar spontan, foljer hjartat och andrar planen allt eftersom.

Jag har varit ute pa den mest fantastiska ridturen nagonsin. Det ar haftigt vilket flyt man har ibland. Jag akte till Kochkor for att forhoppningsvis kunna gora en tur till fot, bil eller hast i 1-5 dagar till sjon Song-Kol. Jag ville helst hanga pa en grupp eftersom det blir mycket billigare da, sa jag tankte att jag far vara flexibel. Om jag fick valja skulle jag helst gora tredagars till hast. Val i Kochkor hade ingen grupp anmalt sitt intresse till CBT-kontoret. Jag fick en mycket bristfallig karta i handen som skulle visa vagen till ett guesthouse (homestay) och ombads dyka upp igen senare under eftermiddagen. Sagt och gjort, jag letade upp mitt guesthouse, sprakade lite med en mycket gullig gumma som bodde dar och la mig for att vila. Jag hann inte mer an att lagga huvudet pa kudden forran det knackade pa dorren. Tva vasterlandska huvuden visade sig i dorroppningen och nagon sa ”ar det du som vill gora en trek?”. Det var brittiska Alice och Georgina. De hade helgen pa sig, mandag morgon borjade deras rysklektioner i Bishkek och de ville garna gora en ridtur pa tre dagar till Song-Kol. Ar det inte fantastiskt? Utan anstrangning hade jag nu min grupp som ville gora exakt samma som jag. Dessutom visade de sig vara varldens roligaste tjejer. Valdigt lika mig! 🙂

Fredag morgon hamtades vi och kordes i en morkbla Lada upp i bergen. Aaaah, dessa Lador gor mig nostalgisk! De tar mig tillbaka till 80-talet nar familjen Harborn packade in sig med sitt pick och pack i just en morkbla Lada och begav sig ivag pa aventyr (ofta med delar av packningen inlindade i svarta sopsackar pa taket). Vi traffade var guide, Asamat, lunchade i en yurta och paborjade sedan var tur genom bergen. Under tva dagar red vi over bergspass och genom dalar. Vid det har laget ar jag van vid ett oandligt vackert landskap, men jag slutar anda inte att fascineras. Det ar helt otroligt att det kan vara sa vackert overallt och samtidigt sa orort och oforstort. Vi stannade for natten hos en familj med tvo yurtor i deras jailoo pa en bergssluttning. Vi hade en fantastiskt rolig kvall med lekar, manskliga pyramider och mycket skratt. Den andra natten hade vi kommit fram till Song-Kol. Dar var det en liten samling yurtor vid stranden och en del turister, saval kirgizer som internationella. Hade vantat mig en mycket kall sjo eftersom vi befann oss pa 3000 meter over havet. Vi hade bestamt oss for att ta ett dopp, hur kallt det an var, men till var forvaning var det inte isande. Kallt, inte varmt, men ok. Som hemma ungefar. Man flamtar till nar man gar i, man fryser, men det fungerar att ta nagra simtag och vara i en stund.

Asamat var otroligt arlig. Hans flickvan var med på vår tur. Deras bada broder, 14 ar gamla, vandrade samma stracka som vi red och vi umgicks en hel del med dem. Framme vid Song-Kol klev tre av dem upp pa en asna. Vi tyckte det sag roligt ut och jag tyckte att vi tre kunde gora samma sak. Asamat menade att det kunde vi inte alls. Varfor da? fragade jag. ”Vi ar mycket mindre an er” var hans svar. Jag skrattade och sa att sa sager man inte till kvinnor. Vi provade och lyckades faktiskt fa plats pa den stackars asnan allihop. Mycket skratt blev det och vi trillade av i en svang. Efter nagra kommentarer utbrister Asamat ”You are fat but not heavy”. Haha, helt underbart! En sadan kommentar i Sverige hade resulterat i en rak hoger, men har skrattar man bara. Han namnde nagot om ballonger. Feta men inte tunga. Sa sant, sa sant. Under forsta dagen fick vi ett infall och ville galoppera. Vi tittade pa varandra med blickar som sa ”ska vi?”, ”Ja, vi ska”. Vi satte fart och hastarna triggade varandra. Vilken adrenalinkick! Maste erkanna att jag var lite radd. Visste ju inte hur jag skulle stanna. Vi forsokte fa ner farten. Guiden till en grupp som just passerat oss (den enda grupp vi sag forovrigt) hoppade av sin hast for att forsoka stanna vara. Men hastarna saknade in nar de narmade sig den andra gruppen och vi stannade. Vi flasade, skrattade och tjot av chock och adrenalin. Pa morgonen fragade jag Asamat vad han tyckte om var galopptur dagen innan. ”Not good, no control” var allt han hade att saga. Aterigen, fantastiskt arlig. Nar vi kom fram till sjon lat han oss galoppera under liiiiiite mer kontrollerade former, en i taget med honom pa en hast bredvid. Vilken fantastisk kansla det ar att flyga fram pa hastryggen.

Pa kvallen var det partaj i ”byn”. Det var namligen en speciell helg vid Song-Kol. Sondagen ordnades det hasttavlingar. Vi dansade vid elden och at sen middag i en yurta. Natten var det kallaste jag varit med om pa lange. Det ar svart att tanka sig nu i ett svettigt Bishkek. Men jag sov inte manga minuter trots mina fem (!) lager pa overkroppen. Jag hade understall, ullstumpor, vantar och hela koret, men det hjalptes inte. Det var en lattnad nar det antligen blev morgon och jag kunde ga ner till sjon och njuta av en fantastisk soluppgang. Det var stilla, tyst och vi tre musketorer var de enda vakna. Kandes lite underligt, for pa vanliga jailoos ar alla uppe runt kl 5. Pa kvallen hade vi pratat om ett uppfriskande morgondopp, men den tanken overgav jag efter cirka fem minuter under tacket i yurtan. Brrr!

Under sondagen fick vi se flera olika nationella hasttavlingar. Helt otroligt! Det ar actionladdat, brutalt, makabert och otroligt vackert. Man i bar overkropp som brottas till hast, kappridning, att plocka upp ett mynt fran marken i full galopp, aggressiv kamp over en huvudlos get och att i full fart komma ikapp en tjej och ge henne en puss pa kinden. Var guide, Asamat, deltog och det var kul att ha en sida att heja pa. Jag hade hort att det eventuellt ordnades tavlingar vid sjon just den helgen och jag ar sa glad nu att jag faktiskt lyckades pricka in det.

Fran Kochkor hade jag tankt bege mig till Issyk-Kol, den stora sjon. Men vi pratade med ett slovenskt par som namnde nagot om en festival, nagot med falkar, i just Tamchy som jag tankt aka till, nasta helg. Det vore det ju fantastiskt roligt att vara med om! Jag hade tankt vara i Tamchy och sen aka tillbaka till Bishkek i slutet av veckan sa att jag skulle ha nagra dagar för att hamta passet, handla lite roliga saker och helt enkelt vara pa plats dar jag aker hem ifran. Men jag insag att det inte spelar nagon roll, jag kan lika garna gora tvartom. Det ar inte sa langa avstand heller, sa om jag gor ett par extra tretimmarsturer spelar inte sa stor roll. Dessutom ville Alice och Georgina garna aka till Tamchy och forhoppningsvis se festivalen till helgen. Vi hade sa otroligt kul tillsammans att jag mer an garna spenderar mer tid med dem. Det hela passade mycket bra med andra ord.

Vi hade en lang resa fran Song-Kol, via Kochkor, tillbaka till Bishkek igar eftermiddag/kvall. Vi delade bil med en pappa och dotter som flera ganger pausade. En gang tog vi en lang avstickare, vi stannade, de klev ur och gick in i ett hus. Chaufforen sa ”five minutes” och vi vantade. Fem minuter blev gott och val mer an fem minuter. Pappan och dottern kom tillbaka och vi fortsatte var fard. Jag kan inte forsta vad de gor. Detta har hant nar jag akt med andra bilar ocksa. Folk kliver ur, man far vanta, de tar inte med sig nagot och kommer inte heller tillbaka med nagot. Jag misstanker att de tar en kopp te med en van eller slakting, men jag tycker nog att det ar lite taskigt att lata de andra vanta. Sent omsider kom vi antligen fram. Det ar alltid skont nar man kanner igen sig och vet hur det fungerar pa stallen man kommer till. Jag fick (trots den sena ankomsten) plats i sovsalen och traffade trevliga tyskar.

Idag har jag ringt och fragat om mitt pass. Det verkar som om det ska vara klart imorgon (hoppas hoppas). Anar, chefen på CBT, ska ringa tillbaka i eftermiddag och meddela mig om hon hort nagot. Jag har nu traffat andra turister som lyckats fixa forlangning pa sina visum pa bara en dag. Morr, varfor ska mitt da ta 3,5 vecka? Jaja, om jag nu far det imorgon ar jag glad. Jag har ju da iaf inte behovt oro mig for att bli bestulen pa mitt pass. Ett bekymmer mindre nar man reser. Det ar forstas om jag nu far tillbaka det…

Senare i eftermiddag ska jag traffa engelskorna. De gar i skolan till kl 14. Jag har blivit lovad att fa anvanda deras tvattmaskin. Jippy! I gengald ska de fa anvanda min dator. Sen ska vi ta en tur till Osh bazaar och vi gar nog ut och ater nagot senare ikvall. Jag ska kopa sant jag vill ha med mig hem sa att det ar klart. Sen far jag se om jag aker till Tamchy pa onsdag eller torsdag.

Jag vill passa pa att tacka mamma, Lill-Emma, Lina och Sara for uppvaktningen pa min stora hogtidsdag, Emmadagen forra veckan. Kirgizerna slog pa stora trumman och ordnade ett presidentval till min ara. Tack for det! Bakiev drog vinstlotten och sitter en period till. Ingen ar forvanad.

Jag vill passa pa att bestalla solsken och 25 grader till nasta vecka. Vem tar pa sig att fixa det?

Som vanligt skickar jag manga pussar och kramar hem till Sverige. Ta hand om er!

Ps. Om det forekommer krytiska tecken mitt i den har texten beror det pa att datorn inte ville lasa mina svenska bokstaver. Jag har andrat i texten, men kan mycket val ha missat ett par stycken. Om sa ar fallet ber jag er ha overseende med det. ds