Dagbok i efterskott

Hej hopp!

Nu är humöret på topp igen. Känns bra att inte ligga inom en grå mittzon. Toppar och dalar, det är min melodi. Man måste en bit ner ibland för att kunna njuta av att vara där uppe 🙂

Jag skrev i lördags morse och tänkte passa på att lägga in det nu. Hoppas ni inte blir förvirrade…

Det blev en tur till muren förra söndagen. Vi hade bokat genom Zhaolong, hostlet där jag bodde första veckan. De ringde på lördagskvällen och bekräftade att det skulle bli av. Vi skulle vandra från Jinshaling till Simatai, en liten nätt vandring på en mil eller fyra timmar. Förväntansfulla klev vi upp vid 05:30 på morgonen, tog en taxi till Zhaolong och blev där hämtade 06:20. Vi blev körda till en större buss som tog oss tre timmar norrut, till Jinshaling. Vandringen var helt fantastisk. Så otroligt vackert! Innan vi började gå blåste det något så fruktansvärt och var svinkallt. Vi hade bylsat på oss de kläder vi hade, men frös lite ändå. Jag har den egenskapen att jag blir varm så fort jag rör på mig, så efter bara 10 minuter fick jag börja plocka av mig. Vandrade bekvämt i t-shirt, vilket bidrog till att jag vaknade med en förkylning på måndagen. Rackarns dumt! Men förkylningen kan också ha att göra med rummet vi bor i. Det är väldigt kallt och rått här inne. Usch! Vädret i Beijing är nyckfullt och vänder fort. Mina första två veckor här var det högsommar med över 30 grader plus. Nu vill jag ha vantar när vi åker till skolan på mornarna. Nåväl, vi vandrade upp och ner, ner och upp (och kom osökt att tänka på visan) i timmar. Vyerna förändrades, men var ständigt lika vackra. Vi tog massvis med bilder, men ingenting kom riktigt till sin rätt i kameran. Anna började dagen med att klättra upp på kanten och när hon hoppade ner fick hon med sig en hel tegelsten. Oups! Människorna runt omkring drog efter andan och vi småfnissade lite åt henne. En amerikan utbröt: You break it, you buy it! HAHAHA, det var faktiskt roligt. Hon gjorde sitt bästa för att laga och vi skyndade vidare.

Framme i Simatai kunde man välja på att gå ner i tjugo minuter eller att åka linbana, endast hängandes i en sele, i tjugo sekunder. Anna och jag ville efter eftertanke ta linbanan. Tessan bestämde sig snabbt för att gå. Anna och fick åka tillsammans. Hej vad det gick! Väl nere väntade vi på Tessan och blev sen skjutsade till restaurangen där vi fick lunch. Mmm, mat! Gott. Efter det väntade resan hem på tre timmar.

Vandringen från Jinshalin till Simatai ville jag göra när jag var här för fem år sedan, men vi valde då att istället åka till muren på kvällen, sova där och vakna upp mitt i det på morgonen och det var fantastiskt. Men jag är nu glad att jag fick göra vandringen. Jag upptäckte dock att det var i Simatai jag var den gången också, fast vi gick åt andra hållet, alltså inte mot Jinshaling.

Nu är det lördag morgon. Jag väntar på att sömntutorna ska vakna. Tessan var ute igår och trillade in vid 2-halv 3 nångång. Anna kände sig ruggig och hade stannat hemma. Jag däremot var på middag hemma hos familjen Harborn. Wow, det är en fras man inte alltför ofta får använda. Jag följde med Ulrika och Astrid hem efter skolan. De bor i Legend Garden, bara fem minuter från skolan. Vi åt våfflor och pratade om allt, familjen, Kina, svenska skolan… Lovisa och Gustav, 13 resp. 11 år gamla, kom hem en liten stund efter oss. Om ni undrar så är alltså barnen mina sysslingar, för pappan, Mats, är min pappas kusin. Ulrika är således gift med Mats. De stora barnen går på WAB (Western Academy of Beijing), men Astrid går på svenska skolan. Mums, vad det var gott med våfflor. Mats kom hem strax efter klockan 18 och sen ägnade vi kvällen åt att bena ut släkten och skvallra. Vad roligt det var! Jag har aldrig träffat familjen förut. De kommer från Höllviken i Skåne, men barnen har bott större delen av sina liv i Kina, i två omgångar. Vi åt massa god mat och dessert, Astrid visade sina pianokunskaper, vi testade hur stela respektive hur rörliga vi var (det varierar kraftigt kan jag meddela) och vi tittade lite på bilder i min dator. Vi bestämde också att vi måste dra ihop en släktträff. Barnen somnade och hur trevligt vi än hade insåg jag att jag också var rätt trött. Det var dags att bege sig hemåt. Mats tog Bruno (pudeln som ser ut som en av de små nallarna i Star wars) på en promenad och följde mig till grinden där vi lyckades få tag på en taxi. Jag ringde och kollade med tjejerna och blev erbjuden en utekväll om jag var intresserad. Hade ju datorn med mig och ville hur som helst lämna den först. Åkte till hotellet. Anna hade precis lagt sig. Men vi pratade en lång stund när jag kommit. Klockan var halv 12 och det kändes inte lönt att gå ut. Dessutom var jag supertrött. Jag hörde det ryktas om kareoke ikväll istället och laddar inför det 🙂

När jag kom hem till hotellet upptäckte jag att de rivit nästa hur i längan här utanför. Shit, det går så fort. Jag har tagit lite bilder, och det blir en serie där man kan se hur de plöjer fram. Vem vet, de kanske hinner få upp något nytt innan jag åker hem…