Basläger – Delhi

Ja, nu har ni väl undrat er gula och blå på var jag har tagit vägen och vad jag egentligen hade för mig de där sista veckorna i Indien. Hade självklart planer på att döva er nyfikenhet när jag fortfarande var där, men, ni vet hur det kan vara, andra saker kom emellan 😉

Var var vi nu då…

Resumé: Kerstin och jag hade rest runt i norra Indien under sju veckors tid tillsammans. Hon skulle vidare till Kina och jag hade ytterligare två och en halv vecka i Indien innan jag skulle åka hem. Hon lämnade, mig sjuk och eländig, i Delhi en fredag natt. Jag började må bättre, åt antibiotika och pillade naveln. Vågade mig ut för att titta närmare på Delhi till fots en dag och då…

…Stötte på Christian, en tysk jag pratat med i Manali, vid Connaugh place i centrala Delhi. Vilken lättnad att se ett känt ansikte 🙂 Vi gick åt åt middag (vågade mig på en tomatsoppa..) och pratade om vad vi gjort sedan sist. Han hade en vecka kvar och funderade på vad hade skulle göra. Jag hade inte vågat fundera alls på vart jag skulle bege mig. Man känner liksom inte för att planera allt för mycket när man kastar sig mellan sängen och toaletten.

Tidigt nästa morgon kom Andy. Vi hade evntuellt bestämt att ses i Delhi eftersom han skulle vidare mot Bangkok därifrån. Så plötsligt hade jag två kompisar 🙂 Under frukosten kläckte Christian att han upptäckt att snabbtåget till Amritsar bara tog fem timmar. Är det möjligt?, sa jag. Och mycket ritigt stämde det. Jag kände nämligen att jag missade Amritsar. Hade hört allt möjligt om detta sikhernas högkvarter och tyckte det var lite synd att vi aldrig kom dit. En plan var ju dessutom vad jag behövde… Hade några dar över innan jag skulle träffa Hussein i Varanasi. Sagt och gjort gick vi till stationen och bokade biljetter (blev några turer då jag glömde mitt pass, som man ibland (om det är griniga indier på stionen) när man köper tågbiljetter…) till morgontåget nästa dag.

Världen är liten ibland. Eller, backpackerrouten i Indien är liten ibland… I kön på New Delhi tågstation mötte vi Nechama, israelen vi reste med från Manali till Leh. Det var ett kärt återseende och vi bestämde att vi skulle ses allihop på kvällen. Träffades och åt en FIN middag på kvällen. Så fin att de ville ha MASSA rupier i dricks. Visst, maten var god, vattnet ingick och servicen var god, men då de hänger över axeln och säger rakt ut att de vill ha dricks slocknar min givmilda gnista. Det var inte bara jag som reagarade. Något som är bra med att vara kvinna är att notan alltid hamnar hos männen, och även om vi var och en betalade för sig så var det ändå Andy och Christian som fick hantera servitörerna. Slutade med att Christian sa högt och tydligt ”So, why if we just leave..?” och vi reste oss upp och gick utan att de protesterade… Kan också hända att de ville ha ut oss för att de inte riktigt uppskattade mina tandpetarkonster… (Jag är villig att visa den som är intresserad 😉 )

På tåget till Amritsar mötte vi en amerikan, Ben. Han var nykommen till Indien och något paranoid när det gällde bakterier och vad man kan äta och inte. Var jag sån i början också? Eventuellt, men jag fnissade åt hans försiktighet ändå.

Amritsar ligger i Punjab, nära Pakistanska gränsen och det är här Sikhismen kommer ifrån och där de har sitt heligaste tempel, det gyllene templet. Templet ligger på en ”ö” mitt i en liten damm med ett tempelområde runt. Allt är i marmor, förutom templet som är i just guld. Solen, vattnet och marmorn gjorde att man nästan blev snöblind..! Eller ska man säga marmorblind 😉 Templet har också boende och matsal. Allt är gratis och man betalar bara donation så mycket man känner för. Bodde i sovsal där turister var tillåtna. Det var en riktig upplevelse, sängloppar och möss till trots (en mus bodde en natt och kissade i min väska…)! Hit kommer pilgrimmer och troende nån gång (eller flera) i livet. De ber, beskådar och lyssnar till högläsningen ur den heliga boken. Den heliga boken är ett eget kapitel.. 😉

Som följer här…

Sikhernas heliga bok:
Jag är inte så påläst om boken i sig om var den kommer ifrån. Men vad jag dock vet är att man läser ur den i det gyllene templet och det går ut i ett högtalarsystem så att man hör det överallt. Boken behandlas som en människa, eller den anses ha ett liv. Så varje morgon tar man upp den ur sängen, bär den under sång och fläktar den under tiden man bär den till sin plats i templet. På kvällen är det omvänd ceremoni när man nattar boken… Boken anses också dö en dag. Då eldas den helt enkelt upp och man skriver en ny…

Fördelen med att bo på tempelområdet (förutom upplevelsen och de söta mössen.. hmm) är närheten till templet och gratismaten. Visst, maten bestod av dalh (linsgegga/soppa) med chapati (tunnt smaklöst bröd), men bara att få sitta där med alla människor som är så glada för att få vara där är helt underbart. Och närheten till templet och allt runtomkring är också oslagbart.

Vad man mer bör göra i Amritsar är att beskåda stängningsceremonien vid Pakistanska gränsen. Helt fantastiskt roligt! Vaktbyten har man sett och det är ju rätt kul och lite fjantigt. Man fnissar gott åt alla seriösa militäransikten och benviftningar. Men det här tog priset. Någon jämförde det med en gayparad (no offence till någon), men om man säger gayparad möter tuppfäktning (i form av människor i tupphjälmar) så kanske ni kan tänka er… Indier och Pakistanier beskådar från vardera sida och på den indiska sidan tror man nästan man befinner sig på ett disco eller en fotbollsmatch. De sjunger, dansar, viftar med flaggor, gapar och lever loppan. Nästan lite hysteriskt. Satt mest med öppen mun och bara stirrade på uppvisningen, lika mycket publiken som vakterna bidrog…

Ville inte stanna så länge i Amritsar. Tyckte inte staden hade så mycket mer att erbjuda än sikher, templet och gränsen, så nästaföljande kväll tog vi tåget tillbaka till Delhi.

Soni, pappan från Bikaner, hade mailat igen. Han var i Delhi i affärer och undrade om han fick visa mig runt om jag fortfarande var i krokarna. Visst fick han det! 🙂 I två dagar tog han med mig och Andy (som var kvar i Delhi då det varit fullt på alla flyg de närmaste dagarna till Bangkok) runt i Delhi. Röda fortet, hantverksmuseum och Lotustemplet fick vi bland annat besöka.

Sen var det dags att möta Hussein i Varanasi. Tog nattåget dit och spenderade väl där cirka två timmar högt upp på en cykelriksha. Kändes som om jag satt på en tron. Efter några minuter och senare ett antal felkörningar var det inte så roligt längre… Jag kommer aldrig förstå varför de nickar när man säger vart man vill och sen visar det sig att de har den blekaste om var man menar i alla fall. Och inte frågar de någon heller. De trampar och trampar tills man knackar dem på axeln och frågande säger namnet på stället man vill till. Då nickar de bara igen och börjar cykla åt något annat håll. I Varanasi hör till saken att Hussein och jag skulle mötas på ett guest house som ingen vill köra till eftsom de inte får provision… Men som sagt, inte förr utan senare kom jag fram! 🙂