Ankomst

Ett vårligt infall har nu tagit mig till Kirgizistan och byn Kyzyl-Köl. Aldrig tidigare hade jag tänkt tanken på att åka till just Kirgizistan, även om Centralasien lockat enormt. Jag hade föreställt mig Uzbekistan, Kazakstan och Turkmenistan. Varför jag trångsynt nog inte fantiserat om Kirgizistan kan jag dessvärre inte svara på.

I måndags bar det iväg från Arlanda, efter en detour via Varberg, Mariestad, Sjötorp och Stockholm. Jag som avskyr avsked utsatte mig för flertalet sådana under några få dagar. Konstigt att det alltid ska vara lika sentimentalt och jobbigt. När lär man sig? Jag tycker bara det blir värre med åren, när det istället borde bli lättare och lättare eftersom man vänjer sig.

Jag lämnade Liljeholmen kl 04:00. Någon gång ska jag utreda varför man alltid ska flyga på så obekväma tider. Jag har en vag misstanke om att det kan handla om att jag, liksom de flesta i min närhet, väljer de billigaste alternativen och får man helt enkelt hålla till godo med de tider som av naturliga skäl är mindre populära. Jag var lite skeptisk eftersom jag bokat en mycket billig flygbiljett med ett flygbolag som hette ”Astraeus”, men namnet dök bara upp på något ställe. Jag hade aldrig hört talats om bolaget förut och på alla mina flighter stod det även ”bmi”, även på den mellan Stockholm och London där jag skulle flyga SAS. Jag kollade upp flygbolaget på nätet och upptäckte att det var Kazakiskt. Jag checkade in i en automat på Arlanda och till min förvåning fungerade allt. Jag fick ut ett bordingpass för båda flighterna, Stockholm-London och London-Bishkek och jag skulle inte behöva hämta ut mitt bagage i London. Efter att ha fått förklara för den snälla SAS-kvinnan, som hjälpte mig med automaten, var Bishkek ligger någonstans tog hon i sin tur reda på vad ”bmi” stod för. Självklart glömde jag dit lika fort, men det står för British nånting nånting och är British Airways lågbudgetbolag. Av någon anledning kändes det plötsligt mycket säkrare…

Det blev inte så mycket sömn natten till måndag, så jag lyckades faktiskt sova en stor del av den långa resan. I London hade jag några timmar över och hittade gratis internet i terminal 1. Något snällt Schweiziskt försäkringsbolag var det som bjöd. Det borde väl höra till sin rätt att jag här anger vilket, så att de får valuta för pengarna, men tyvärr har jag glömt redan.

På väg till Bishkek släppte vi av passagerare i Almaty (Kazakstan förstås) och flög sedan vidare till slutdestinationen. I landade före utsatt tid, men det tog över en timme för mig att komma ut. Flygplatsen är inte stor eller väldigt trafikerad om det nu är det ni tror. Vi var enda flighten som kom och avgick under tiden jag var där. Det som tig min tid var en mycket långsam kvinna som hade hand om viseringen för medborgare av andra länder än de gamla sovjetstaterna. För 70 $US fick jag en månad. Jag försökte allt jag kunde att få sex veckor eller två månader, men det var hopplöst. Jag har ju en hembiljett om sex veckor, så man tycker att hon borde kunnat vara lite snäll och besparat mig krångel, men hennes uppgift är visst inte att vara snäll. Hennes uppgift är att ge alla visum och kräva dem på stora summor pengar.

Jag passade på att packa om väskan lite och passerade sedan dörrarna ut till den galna massan väntande taxichaufförer. Där skymtade jag en skylt som det stod ”EMMA” på. Jag hade blivit lovad att Bazarkul (koordinatorn för CBT Kara-Suu) skulle komma och hämta mig. Han hade med sig sin son vars namn jag glömt. Av någon anledning har jag lätt för att glömma de kirgiziska namnen. Kanske för att jag inte kan relatera dem till något. Bazarkul däremot kommer jag ihåg, för han måste ju vara lika kul som en bazaar. Haha. Flera timmar senare fick jag av en tillfällighet reda på att Bazarkul som hämtade mig inte vara Bazarkul utan Nazarkul, B´s bror. De använder visst ”bror”, ”syster”, ”kusin” och de flesta i sin närhet, så hur de egentligen står till med släktskapen är inte helt lätt att reda ut. Nazarkul och hans son var iaf mycket trevliga. Sonen pratade några ord engelska. Med det menar jag verkligen några ord. Han presenterade sig och när jag då svarade ”So you speak English!” förstod han inte, utan skrattade bara. Vi satte oss i bilen och Nazarkul utbrast ”Sary-Chelek”. Då insåg jag att vi inte tänkte stanna till i Bishkek för att fixa viktiga saker. Jag började överlägga med mig själv vad som var viktigast och drog upp mitt bankkort och sa ”money”, ”machine”, för jag visste att det är svårt att få tag på kontanter i Kirgizistan. Uttagsautomater finns bara i Bishkek och kanske någon annan större stad. ”Aeroporto” utbrast Nazarkul och gjorde en perfekt laglig u-sväng på motorvägen. Sonen, vars namn jag glömt, följde med mig in i ankomstterminalen och vi hittade en automat. Efter tre försök fick jag äntligen ut mina kontanter. Jag kastade ett snabbt öga till höger och såg till min överraskning att de sålde kontantkort till mobilen där. Jag köpte ett för inte många kronor och fick hjälp med att starta upp det. Jag kunde varken ringa eller messa Martin. Jag kunde tyvärr inte tyda den kirgiziska kvinna som talade om vad problemet var, men jag misstänker att hon inte gillade utländska mobilnummer, för jag kunde ringa hem till mamma. Lite elakt att väcka henne kl 01:00, men som den mor hon är vet jag att hon vill ha livstecken så ofta det är möjligt. Vi skulle uppenbarligen bege oss mot Sary-Chelek direkt och där finns varken mobiltäckning eller internet.

Vi plockade upp en yngre tjej i Bishkek och påbörjade sedan vår resa mot sydväst. Jag hade planerat att inte sova den dagen för att lättare anpassa mig till tidsomställningen, men det sket sig uppriktigt sagt väldigt fort och jag sov säkert bort hälften av den 10 timmar långa resan. Räknar man bort väntetiden i London tog flyresan totalt 11 timmar. Sätter man de två resorna i relation till varandra låter det ganska roligt.

Vi stannade och åt längs vägen. Jag lyckades förklara att jag inte äter kött och fick en borschtj utan kött. Jag vet att det är kött och mjölk som gäller här, liksom i så många andra höglänta bergsområden långt ifrån fiskrika vatten och odlingsmöjligheter. Kirgizerna dricker te i mängder, så där passar jag in i alla fall. Vatten är inte helt lätt att få tag på. Jag hade inte en droppe kvar i min Lokaflaska och kände hur törsten gjorde sig påmind. Vid matstoppet försökte jag köpa en flaska, men de sålde tyvärr inte det. Till maten bad jag om vatten vid sidan om teet och fick ett glas. Det såg rent ut, men eftersom jag inte visste var det kom ifrån vågade jag bara dricka halva. Resan var väldigt vacker. När jag inte sov lyckades jag ta några fina bilder genom rutan. Men det blev varmare och varmare och när vi äntligen kom fram sent på eftermiddagen trodde jag tungan klistrat fast sig vid gommen. Jag bad om vatten och Bazarkuls dotter (den enda här som pratar lite engelska) kom en flaska och sa ”from the river, okey?”. ”Is it clean?” frågade jag tillbaka och tömde efter hennes ”yes” de sju deciliterna i ett huj. Jag insåg att det bara är att vänja sig. Visst kan jag säkert koka vatten ibland, men hur jag än går tillväga kommer jag få i mig flodvatten. Familjen med sju (varav fem hemmavarande) barn bor mycket vackert omgivna av gröna kullar och höga snöklädda berg i den brant sluttande Kara-Suudalen. Vattnet är iskallt och kommer uppenbarligen från glaciärerna inte så långt bort, så jag tänkte att det inte kan ha förorenats särskilt mycket på vägen. Jag försökte med dotterns hjälp, jag tror hon heter Aitonok, få reda på så mycket som möjligt av mina uppgifter här. Bazarkul hämtade en kart och började förklara. CBT erbjuder främst två olika vandringar i Sary-Chelek, en på tre dagar och en på sju dagar. Dessa finns inte beskrivna någonstans, varken i den tryckta broschyren eller på hemsidan. Jag ska således genomföra dessa två vandringar och sedan skriva om dem. Jag sa att det gör jag självklart mycket gärna, men de tekniska bitarna, såsom layout och att faktiskt publicera texten på hemsidan måste jag få hjälp med. Han sa att det skulle de säkert kunna fixa.

Jag kände mig lite förvirrad och bortkommen, så där som man brukar göra när man först anländer till en ny plats. I ett hus med en kirgizisk familj som knappt pratar engelska. Givetvis inget rinnande vatten och ett utomhushåligolvettoalett. Kycklingar, hund och katt rör sig på den lilla gården. Jag blev serverad mat och fick äta själv. Det jag hört att det skulle finnas folk här som undervisade engelska stämde visst inte. Jag anade självklart det då byborna längs dalgången vred sina nackar ur led när vi skumpade förbi på den obeskrivbart dåliga vägen. Mitt i denna förvirring dök en grupp turister upp. Närmare bestämt en svensk, en fransyska och en italiensk belgare. De hade vandrat/ridit från byn på andra sidan bergskammen, Arkyt, i två dagar. En tur arrangerad av CBT. Det var en stor lättnad att se några andra ickekirgizer och att faktiskt kunna prata med någon som förstår vad man säger. De sov här en natt och åkte tidigt på morgonen till Bishkek. Fransyskan och belgaren behärskade båda ryska och det underlättar mycket i ett land som Kirgizistan. Bazarkul visade sig vara en mycket pratglad prick och vi hade en trevlig kväll. Jag fick dessutom tre kamrater att äta med. Innan middagen provade jag familjens dusch. Ett våtrum som nog kan fungera bastu. En jättegryta som värms upp till närmare koktemperatur som man tar vatten ifrån och blandar med kallvatten från floden i en plastbalja. Sen är det huksittande och skopa som gäller. Känslan av att aldrig riktigt får ur schampo och balsam, vilken ofta infinner under resor, gjorde sig givetvis påmind. Det var hur som helst väldigt skönt att få av sig resdammet och svetten.

Jag sov som en kung. Jag har ett alldeles eget rum. Det är ganska mörkt, stort och fuktigt, men det är skönt att kunna vara lite för sig själv. Somnade inte alltför sent och sov till långt in på förmiddagen. Jag fick något som jag tror är korn till frukost och det ständigt närvarande brödet och teet. Jag tog det väldigt lugnt, läste lite bok och gick sedan ut på en liten upptäcktsfärd. Kyzyl-Köl går visst under benämningen ”by”, men det är i själva verket en kilometer av floden där det bor lite folk. Kuzgun tash är visst namnet på gatan där jag bor. Jag blev positivt överraskad när jag hittade en liten affär (= ett hus med en disk och några hyllor med varor). Jag köpte en flaska mineralvatten och en rulle dasspapper och fördrev tiden, då det kom en regnskur, genom att försöka småprata med två flickor och en bäbis.

På lördag följer jag med två turister som ska gör sjudagarsvandringen. CBT vill inte skicka ut mig själv med guide, för då kostar det dem bara, därför måste jag vänta in grupper som bokat upp sig. När jag gör den kortare vandringen är det nog ingen som vet än. Inte jag i alla fall.

Om ni behöver nå mig finns jag ibland på: +996 (77) 818 63 84

Just nu i Kyzyl-Köl har jag ingen täckning, men det visst variera. Vad parenteserna betyder vet jag tyvärr inte. Mamma kanske kunde se på nummerpresentatören, gjorde du det? Kanske är det som vår första siffra (vanligtvis 0) som går bort när man ringer från ett annat land.

Många pussar och kramar från ett otroligt vackert och gästvänligt Kirgizistan.