Skrackfylld batresa -IF WE GO IN, LET’S STICK TOGETHER!

Herregud, jag vet inte ens var jag ska borja.
Det har 100 dagar efter tsunamin markte man faktiskt inte sa mycket av. Visst det kom en hel del med folk och det fanns som sma boneplatser lite varstans. Men annars sa var det inte lika stort som jag trodde. Fast den dagen kommer jag att minnas anda.

Jag, John*3, Kirk, Danielle och Malou bestammde oss for att ta en longtailbat ut till Bamboo island for lite bad och snorkling. Det e ju en bit att aka sa nar vi efter en stund ser hur himlen blir allt morkare och morkare bestammer vi oss anda for att fortsatta. Det brukar ju anda inte halla i sig sa lange sa vi hoppades att det skulle ga over. Men nar himlen blivit nastan svart, regnet borjade osa ner och blixten lyste upp himlen, ja da bestammde vi oss for att vanda tillbaka. Sekunderna senare har vinden tagit vid, regnet fullkomligt piskar en rod, blixten e rakt ovanfor oss och vagorna blir storre och storre. Och dar sitter vi i en longtailbat och kan inte ens se fem meter framfor oss. Hjartat dunkar i rasande takt. Kirk far i uppdrag att osa vatten ur baten samtidigt som regnet oser ner och vagorna slar over baten. Oddsen e ju inte direkt pa hans sida. Behover jag verkligen saga att radslan spred sig som en lopeld pa baten. Och nar tom chaufforen e likblek, ja da ska man vara radd. Lyckliga oss sju sa fanns det faktiskt sju flytvastar pa baten. Jag hade med mig alla korten fran phi phi sa jag e glad att jag tog med mig den vattentata vaskan for allas vaskor plus vi var totalt genomblota. Minuterna kanns som en evighet och vi ber chaufforen att ta oss till narmaste strand. Vi forsoker halla oss kvar i baten och undvika att ta i metallstangerna som haller upp solskyddet. John den lange utbrister..If we go in, let’s stick together! Det later kul nu men just da sa var det ja-nickningar fran oss alla. Tillslut sa skadar vi stranden och alla lyckas fa till ett leende pa lapparna. Vi styr in mot stranden nar chaufforen plotsligt vander om…vad haller han pa med? En efter en utbriser -GO TO THE BEACH!…ingen respons. I mun pa varandra skriker vi igen -GO TO THE FUCKING BEACH!!! Efter att vi skrikit oss hesa sa vander han tillbaka mot stranden. Vi kan hoppa ur och ta oss upp pa land. Sa underbart! Vid detta laget sa kan vi antligen slappna av lite och vi borjar skratta lite smatt at hela situationen.

Himlen klarnade efter en stund upp, regnet slutade, ingen mer aska eller blixtar och havet sag aterigen lungt ut. Tid att ta sig tillbaka. Nar vi atervant pa baten sa sager chaufforen…-Much wind! Ja, vinden var ju det som vi var mest radda for….det kanske inte marktes men jag var sarkastisk.

Just da nar detta skedde sa var vi som killarna uttryckte det, sju sma radda flickor. Och jag, Malou och Danielle har ju iaf ratt att vara det. Men nu nar man berattar historien for andra och vi paminner varandra, ja da skrattar vi bara. Men nog kandes det lite som en nara doden upplevelse just da. Det kanske e svart att forestalla sig hur det var men det e inget jag vill vara med om igen. Och att det just hande pa en mandag. Precis en vecka efter jordbavningen. Man borjar nastan undrar vad som kommer att handa nasta mandag…