I Japan finns det inte svenskt kaffe

Men man kan faktiskt hitta Annas pepparkakor lite överallt.
På många kafeer får man ,om man ber om ”Amerikan koohee”, svagt kaffe. Det är roligt tycker jag.

Precis som amerikanskt kaffe så är detta en ganska svag inledning på detta inlägg. Fortsättningen kanske inte är så mycket den heller. Men häng med ändå!

Jag har under min vecka här haft en massa funderingar som jag nu utan något större sållande skriver ner.

Detta skrev jag ner den första kvällen den 8/9:
* ”Det har idag varit över 30 grader varmt. Det var ca 33 grader när vi väntade på bussen från Narita. Sådan värme är okej, men det är också kvavt som en bastu. Klockan är nu ca 20:30 (13:30 i Svedala) och det är svalare, men fortfarande lika kvalmigt.
Ett tag tidigare ikväll när vi var ute kändes det som i en bastu – det var svårt att ta ett andetag precis som i en bastu. Jag väntade bara på att en tjock finne skulle hålla vatten på stenarna…”

När det är varmt här så är det alltså varmt, och framför allt fuktigt. Det är skönt att jag missade det värsta, men det är fortfarande ganska varmt. Inga tjocka finnar, dock.

* När jag flög från Köpenhamn till Tokyo så satt jag bredvid en japansk kille i 25-årsåldern. Han var väl som vilken kille som helst.
Det japanska visade sig dock när han tog fram sina ”åka flygplanstofflor” – ett par vita tofflor med små söta ljusblå och röda prickar.
Den där blandningen av det praktiska och det lite söt-löjliga är det som definierar den japanska kulturen.
Alla möjliga behov finns det produkter för.

Det gillar jag. Funderar allvarligt på att skaffa mig ett par ”åka flygplanstofflor”. Den kan man ju ha ett par för bio eller andra tillfällen då man vill ta av sig skorna men inte bli skitig om strumporna.

Avdelning lustig engelska:
* Jag såg en ung kille i centrala Machida som bar en T-shirt med texten “Grandma, take me home” på ryggen. Slog mig först när jag skrev ner det att det kan tolkas på många sätt.

Kanske inte så lustig engelska, men i alla fall ganska kul. Tycker i alla fall jag…

* En stor del av Japansk TV upptas av kändisar som äter mat. Det finns till och med en tjej som är känd för sitt ätande. Det är en ung tjej runt 20 som är ganska kort och rätt så smal. Nu senast så var det ett program där hon skulle äta efterrätter från 60 länder (Sverige representerades av en prinsesstårta med lustigt utseende).
Allt gick ner utan större problem. Den enda gången hon verkade protestera var när hon för tredje gången i rad fick en afrikansk specialitet – banan.
Den smala tjejen med bottenlös mage brukar vanligtvis äta mat, och under denna lilla avsmakning av 60 länders efterrätter så varvade hon det söta med lite stekt kött så att det inte skulle bli för enformigt.

Hur som helst, om någon tycker att det är för mycket matlagningsprogram i svensk TV så har ni inte sett något. Tänk er direktsända program med inbjudna kändisar som provsmakar mat och sedan uppskattande utbrister ”oishii!” eller ”umai!” (betyder ”gott”). Det är i princip hela programiden.
Men det är lite roligare än de otaliga bantningsprogrammen i svensk TV som ska ge oss dåligt samvete för att vi inte svälter oss på vatten och bröd.
Det Lutherska och puritanska arvet som tynger oss i väst saknas här. Så det är bara att njuta av det världsliga.

Nu blev det lite predikande och det var ju inte meningen…

* Ibland lägger man märke till att dom skriver datum lite konstigt här. På bussen står det till exempel 19 (för år) 9 (månad) 16 (dag).
Vad är då 19 för år?
Jo, det är nu år 19 sedan Heisei-eran började. Varje gång det tillträder en ny kejsare så börjar tideräkningen om på 1 med den nya erans namn först.
Heisei-eran började 1989 och innan dess var det Showa från 1926 till 1989.
Vanligtvis så blandar man västerländsk kalender med japansk, men för viktiga och traditionellt japanska saker så kör man med den japanska tideräkningen.
Jag trodde att jag hade knäckt årtalen på de gamla mynten från min fars japanresa 1980. De flesta mynten stod det mellan 30 och 40 på i kanji (japanska tecken). Jag fick dock snart höra från Midori att det inte var t.ex. 1930 som avsågs, utan Showa 30. Det vill säga 1955.
Jag är född i Showa 52, vad är ni? Börja med begynnelseåret för erans start (1) och räkna sedan framåt.

De tre senaste erorna:
Heisei 1989-
Showa 1926-1989
Taisho 1912-1926

* Häromdagen skulle vi hälsa på Midoris moster – Midori, hennes mamma och jag. Tågresan dit tog nästan 2 timmar. Efter över 1 timmes resa säger Midori att “nu ser det ut som inaka” (”inaka” – landsbygd). Jag tittar ut genom fönstret och ser något som ser ut som en småstad. Vi stannar lite senare i något som ser ut som en japansk version av en Stockholmsförort. “Ser det här också ut som landet?” frågar jag och får till svar “Ja, det finns ju ingenting”. Jag ser lägenhetshus och ett litet förortscentrum. ”Landet”? ”Ingenting”?
Inga fält med odlingar av vete eller havre inte. I Japan räcker det visst med låga hus och lite grönska för att det ska vara landet.
Alltså, av detta kan man dra slutsatsen att det finns städer och det finns landet. Det finns Tokyo och det finns Stockholm…

Nu har jag skrivit ner de flesta av de funderingar jag haft. Nästa gång kan jag ta upp vår bussutflykt till Fuji och hur det är att vara en japansk turist – sedd ur en svensks ögon.

Jaa mata!

Daniel

PS. Angående Abes avgång så ifrånsäger jag mig all vetskap om och inblandning i denna!

PS2. Bo-san tadaima! Otsukaresama! Taihen ryokou deshita ka? Synd att vi inte blir studiekamrater i höst. Jag läser vid Folkuniversitetet i Stockholm. Men skulle gärna läsa heltid. Jag lär mig mer nu på plats i Japan än under en hel termins kvällslektioner.
Bo-san wa Nihon ni dekiru dake hayaku mata itte kudasai!
Boku wa hayaku Nihon ni mata ikitai desu.