Vi världens ände

Det ser mer ut som ett månlandskap, eller kanske något konstnärligt jätteprojekt. Det skulle kunna vara taget ur en extriörscen ur Sagan om rigen-filmerna. Landskapet är overkligt. Meterhöga taggiga stenar sticker schematiskt upp ur marken och bildar ett vackert, märkligt och ogästvänligt landskap. De spetsiga bergen reser sig lodrätt ur Barent hav, och som om de vore fastgjutna i berget fortsätter de spetsiga formationerna upp på bergsväggarna över oss. En fantasifull tanke säger mig att det här växer sten istället för träd, för det är så det ser ut.
De spetsiga klipporna som reser sig från havet har på vissa håll skapat otillgängliga stenstränder. Vi kan bara betrakta dem ovanifrån. Växtligheten är obefintlig, så när som på lite mossa och lav. Ännu har solen inte orkat smälta bort all snö från bergstopparna.
Det lugna havet, den grå himmelen och de steniga stränderna för också mina tankar till inledningsscenerna ur Ingemar Bergmans mästerverk Det sjunde inseglet. Landskapet känns tidlöst och precis så uråldigt som det är.

Mitt genom detta geologiska eldorado går det en smal landsväg. Det är som om man har skövlat de spetsiga och vassa klipporna för att ge plats åt vägen.
Det är på Norges ostligaste del vi färdas på, jag och mina föräldrar. Med Barents hav på höger sida och det märkliga och faschinerande stenlandskapet på den andra. Den östra kustremsan på Varangerhalvøya, från Vardø till Hamningberg, som enligt allas utsago kan betraktas som världens ände. Där slutar vägen, om man kommer inte längre. Är beredd att hålla med.

Vardø är Norges ostligaste stad tillika enda stad med arktiskt klimat, vilket innebär att medeltempraturen ligger runt nollan på årsbasis. Vardø är en föga vacker stad. Det mesta ser väldigt slitet ut, och hade man kommit direkt från södra Norge och hit hade det varit svårt att inse att man befann sig i samma land, man får nästan lite öststatsfeeling. Från Vardø steg vi på fartyget Nordnorge, som ingår i Hurtigrutt-flottan. Destinationen var Berlevåg, fem timmars resa från Vardø utmed Barents havskusten som sedan, längre norrut, övergår till Norra Ishavskusten.
Utsökt middag, fika (164 NKR för två koppar kaffe, tre muffins och ett glas vatten)och betraktande av den sagolika kusten blev en god avkoppling innan vi sent på kvällen anlände Berlevåg. Klientelet ombord på Hurtigruttbåtarna består till 80 procent av köpstarka pensionärer från USA och gamla västeuropa. Det är en blandning av lokala innevånare som använder båtarna som lokalt kommunikationsmedel till multisjuka åldringar med rullatorer som här gör sin sista resa i livet.

Berlevåg är också det en bildskön liten fiskeby intill Norra Ishavskusten. Här övernattade vi innan färden fortsatte dagen efter. Det är faktiskt svårt att vänja sig vid det vackra och dramatiska landskapet som fortsatte att faschinera oss dagen efter.
Det inre av Finnmark består mestadels av myrar, öppnare vidder och låg skog som kontrasterar det karga och dramatiska kust och fjordlandskapet.
Stannade till i byn Lakselv och åt mitt livs dyraste hamburgare till lunch. Fortsatte till den samiska staden Karasjok och besökte ett samemuseum. Här fanns ett stort Sameland man också kunde besöka, men eftersom vi var för sent ute var det ingen ide att gå in. På tillbakavägen till Kirkenes körde vi genom de nordligaste delarna av Finland. Naturen mellan de båda grannländerna skiljer sig nästan lika mycket som språket gör. Oändliga skogar, spikraka vägar och Enare träsks bisjöar passerades. De finska myggen fick vi stifta ofrivillig bekantskap med så fort det var dags för paus.
När vi på nytt nådde Norgegränsen öppnades skogen och naturen blev direkt mer karg och stenig. Skiftningen utgör nästan en naturlig nationsgräns. Lika fort som landskapet skiftade lika fort ändrades också vädret. På kort tid drevs molnen bort och solen med klarblå himmel förgyllde den sista biten på E 6:an innan vi svängde in i Kirkenes.
Vädret här uppe kan liknas vid det som råder i de tropiska zonerna runt ekvatorn. Det skiftar blixtsnabbt, från en klar molnfri himmel slår det om på nolltid och blir kallt, regnigt och grått, för att sedan skiftas lika snabbt på nytt.

Nu har jag bara tre dagar kvar här i Kirkenes. På fredag flyger jag hem igen. Jag är mycket nöjd över vistelsen och anser mig ha fått ut det mesta möjliga. Sammanlagt har jag haft tio dagar ledigt under dessa sju veckor. På dessa tio dagar har jag varit ute och set mig omkring i Finnmark på sju dagar.
Kommer inte att resa hit och stanna såhär länge utan att ha egen bil med mig nästa gång. Man blir väldigt låst eftersom lokaltrafiken är undermålig i dessa trakter. Utan bil är det också näst intill omöjligt att komma åt många av de vackra platser som går att beskåda här uppe. Har insett att Skandinavien äger en underbar natur som jag aldrig tidigare har upplevt. Jag vill definitivt tillbaka hit till Nordnorge igen och min nyfikenheten på norra Sverige har också ökat iochmed resan hit till Kirkenes. Men som sagt inte utan bil. Kirkenes som stad är ingen stad som ger någon direkt upphetsning, men det är häftigt att ha varit här och jag är glad att jag beslöt mig för att åka just hit, även om det nu på slutet har börjat bli lite segt. Måste erkänna att jag för första gången i mitt liv under en utlandsvistelse har något som kallas hemlängtan…

Ser fram emot att träffa er alla snart och tack för fina kommentarer!

/Carl-Johan

Ps. nu finns också lite bilder upplagda här på sidan d.s.