Västerut i Mellanöstern

Salam på er!

I lördags lämnade vi Iran och anlände Turkiet. Stor skillnad, mycket stor skilland kan jag meddela er. Detta ska jag återkomma till lite senare.

Vår sista tid i Iran blev lite annorlunda, iallafall ur ett vädermässigt- och naturmässigt perspektiv. Efter att vi lämnade huvudstaden Teheran for vi norrut med buss i cirka 7 timmar. Ju längre norrut vi kom dessto kyligare och grönare blev det, det var tillochmed så att man frös lite när man klev ur bussen. Rasht hette staden vi anlände. En stad på 200 000 människor där ungefär 10 personer talar hyfsad engelska, samt en stad där hälften av befolkningen spatserar runt i den lilla bazaren och på gågatan, samtidigt… om det var mycket folk på gatorna i Teheran, var det ingeting emot Rasht.
Rasht bjuder inte direkt på några sevärdheter som är värda besök, dessa får man besöka utanför staden, och det gjorde vi.
Åkte till en vacker och väldigt grön bergsby vid namn Masuleh, någre mil därifrån. Kändes lite som att åter befinna sig i Europa och i Alperna. Mycket rofylld och avslappnad atmosfär präglde denna by.
På eftermiddagen tog vi ”savari” (=delad taxi) till hamnstaden Bandar-e Anzali. Denna stad har Irans största hamn vid Kaspiska havet. Dessutom hemstad för en kompis till Martin.
Skillnaden mellan Persiska viken, i den varma södern och Kaspiska havet, i det regniga och svala norr, kan knappast bli större. Här existerar inga vita sandstränder och något kristallklart vatten, tvärtom. Gråsvart sand och grummligt vatten. Kanske inte så lockande, men bada är fullt möjligt, det ostadiga vädret satte dock stopp för detta. Vi tog en båttur i en stor lagun, söder om staden, istället. Något som påminnde mycket om båtturer hemma i våra svenska insjövatten. Lite exotiskt på sitt sätt.

Vårt sista stopp i Iran skedde i den stora staden Tabriz, längst upp i nordvästra delen av landet. Här talar man inte persiska utan turkiska istället. Dessvärre var det fredag, vilket gjorde att vi missade stadens huvudattraktion, den stora och gamla bazaren. Vi besökte en, vid det här laget, många moskeer, samt en av Irans finaste parker, belägen i utkanterna av staden.
Med risk för att bli tjatig: det är människorna man minns främst, och definitivt det iranska folket.
Naturligtvis skriver jag ur min synvinkel, som en svensk turist i det här landet. Vi har under vår tid här träffat många iranier som talat om för oss hur mycket dom avskyr det rådande systemet och den sittande presidenten. Även någon enstaka anhängare ska tillagas. Mitt bland alla fantastiska möten med alla underbara iranier, har man alltid i bakhuvudet att landet har en fruktansvärd regim, och att många människor lever under ständigt förtryck här. Även om det inte märks så påtagligt nu längre, än vad det gjorde åren efter revolutionen 1979.

Vår sista kväll i Iran slutade med att vi återigen blev hembjudna till en familj. Familjen bodde i en av stadens förorter och det var sonen, Erfan, som var initiativtagare. Erfan träffade vi inne i centrala Tabriz, när vi försökte hitta ett öppet ställe där man på en fredag kunde förtära en bit mat. Det slutade med att vi, efter en prommenad, fann en snabbmatsrestaurang. När vi hade ätit färdigt, ämnade vi också besöka ett internetcafe. Erfan tog oss med ut till en av Tabriz förorter, där hans bror hade ett internetcafe. Han visade, efter detta, runt oss i sina hemkvarter, och på sedvanligt iranskt vis blev vi bjudna på te, både hemma hos Erfans familj och hos en skräddare i hans skrädderi. Hem till honom blev vi också inbjudna, men var tvugna att tacka nej pga tidssjal.
Hem till Erfan gick vi dock och fick träffa övriga familjen. Innan vi sa hej då och hade bytt adresser blev vi bjudna på Erfans framtida bröllop, även om han inte hade någon flickvän än…
På samma fantastiska sätt om vår Iranvistelse började, med den generöse och trevlige Ali, slutade också vår vistelse på samma härliga sätt, med den gästvänlige Erfan.
Iran slår det mesta jag har varit med om.

Dagen efter tog vi savari till gränsstaden mot Turkiet, Bazargan. Växlade pengar och gick över gränsen, hur smidigt och enkelt som helst, inte ett enda papper att fylla i.
Stor skillnad var det att komma in i Turkiet. Det första vi såg var ett gäng kvinnor utan täckt hår, samt en taxfreebutik fylld med alkoholhaltiga drycker.
Den första staden man hamnar i om man kommer den här vägen in i Turkiet är den mycket kurdiska staden Dogubayazit. Staden har Turkiets högsta berg, Mt Ararat, i bakgrunden. Ni vet, berget där Noaks ark strandade efter att syndafloden sjunkt undan, enligt den bibliska berättelsen.
Något som påstods vara Noaks gamla ark beskådade vi dagen efter, några kilometer ifrån själva berget, som dessvärre var täckt med moln denna dag. Arken var nog snarare ett geologiskt fenomen, snarare än ett religöst.
Ett av slotten som är sinnebild för dom i Tusen och en natt, Isak Phasa Palace, finns här. Det ligger på en höjd över Dogubayazit. Vackert beläget slott med anor fran slutet v 1600-talet. Slottet besökte vi också, samt en kurdisk liten by med stenhus, där det vimmlade av små får. Det här är mitt första besök i Turkiet, jag har således aldrig varit i dom, för svenskar populära, turkiska badorterna runt Medelhavet. Men jag kan tänka mig att kontrasten mot dessa byar är astronomisk. Innan vi for tillbaka till hotellet hann vi också med att beskåda världens näst största meteroitkrater, denna tillkom 1892 och är belägen precis vid den iranska gränsen. Från början var den 60 m djup, nu är den 30 m djup efter väder och vind.

När vi kom tillbaka till staden gick vi till bussstationen för att fixa bussbiljetter till Göreme och Kappadokien, 100 mil västerut. Inga problem alls, dagen efter kl 8:30 skulle bussen avga. Efter biljettköpet bad försäljaren oss sitta ner och dricka te och småprata lite, vilket vi inte tackade nej till. Gubbarna satt och spelade Backgammon runt ett bord. När vi skulle gå och bad om att få betala skrattade han och sa: Ni är gäster, och just nu befinner ni er i något som kallas Kurdistan… här är det inte som i vissa delar av Europa inte…”

Nu befinner vi oss inte längre i Kurdistan, utan 100 mil västerut, i Kappadokien och staden Göreme. Hit kom vi i morse efter en 17 timmar lång bussresa. På vägen passerade vi åtskilliga säkerhetskontroller.

Idag har vi vandrat genom detta otroliga stenlandskap där människor i historisk tid byggde sina samhällen, i klipporna. Jag trodde inte att något liknande fanns, och det är svårt att föreställa sig. Får hänvisa till dom bilder jag har lagt upp på sidan. Mycket intressant och fotovänligt, mycket fotovänligt…
I morgon ska vi fortsätt att utforska den här området innan vi drar vidare.

Vi syns snart!
MVH
Carl-Johan