Roadtrip i Finnmark

Innan jag kom upp till Finnmark och Kirkenes hade jag naturligtvis hört talas om den här regionen. Min farfar har åtskilliga gånger berättat om hans, farmor och pappas bilsemesterresa till Nordkapp i början av sextiotalet, och som den geografinörd jag är och var redan vid sex års ålder betraktade jag med häpnad den skandinaviska atlasen. ”Tänk vad långt norrut det här ligger.” ”Dit skulle jag vilja åka!” Sedan följde jag blicken österut från Nordkapp och läste ut något som hette, K-i-r-k-e-n-e-s. ”Men det ligger ju nästan i det där jättestora landet med helröd flagga, Sovjet heter det väl?” tänkte jag, ”är det verkligen Norge som ligger där? Häftigt.” ”Undrar hur det ser ut där” ”Pratar dom verkligen norska där också”
Ända sedan dess har jag fascinerats av Finnmark och Kirkenes. Har länge haft taken på att resa hit, men resor till varmare och behagligare klimat har alltid prioriterats före.
Men när möjligheten till somarjobb dök upp såg jag min chans att förena nytta med nöje.
Att göra turer och upptäcka naturen i denna arktiska klimatzon var för mig en självklarhet vid sidan av jobbet. För mig som inte varit längre norrut än Umeå är Finnmark något helt nytt och spännande.

En förmiddag för två veckor sedan gjorde jag och en annan sjukskötare på jobbet en tur till en plats som heter Grense Jacobselv. Ett måste att besöka om man är i Kirkenes. Platsen ligger vid Barents havskusten precis där den ryska gränsen tar vid och Norge, såattsäga, slutar. En geo-politisk mycket speciell och intressant plats som dessutom är väldigt vacker. Har man tur kan man se Vitval i havet utanför. På ena sidan av älven, norska vakttorn och rätt över älven ryska. Den gamle Norsk-Svenskekungen Oscar den II lät bygga ett kapell här år 1869, som än idag står kvar på samma plats. Kyrkogården med alla dess gravstenar får historiens vindslag att vina då man betraktar dessa. Ryska namn, finska, samiska och norska namn, många var de som inte blev särskilt gamla. Det minner om hårda tider och att här var en plats där människor med olika kulturer levde tillsammans. Kapellet är undantaget som bekräftar regeln när det gäller gamla byggnader i Finnmark. Här ödelade tyskarna i stort sett allt under andra världskriget, sånär som på kapellet och en liten by som heter Bugenæes, strax utanför Kirkenes. Alla hus i hela Finnmark är i princip uppbyggda under efterkrigstiden. Det var ryssarna som tillslut befriade norrmännen.

Hyrde en liten tvåsitts Opel Tiger 2007 års modell förra fredagen. Tog först en tur ner genom Pasviksdalen, söder om Kirkenes. Pasviksdalen är den lilla kil som Norge bildar mellan Finland och Ryssland. Landskapet är mycket hemlikt, med granskog och små insjöar. Fick här mitt livs första möte med de ökända nordnorska myggsvärmarna, som jag tidigare bara hörde talas om, de lär visst finnas i norra Sverige också. Vad jag däremot inte fick träffa var en Björn. Pasvik lär vara en av världens mest björntäta områden. Körde så långt ner i dalen jag kunde komma, nästan ner till det treriksröse som delar på Finland, Norge och Ryssland. Fick in det ryska mobilnätet på telefonen, inne i skogen när jag parkerat bilen ett tiotalmeter från en skylt som på norska förkunnade att detta var riksgränsen och att alla beträdelser på rysk mark var strängt förbjudna. Längre än så kom jag inte, bara att köra de tolv milen tillbaka till Kirkenes.
Dagen efter drog jag norrut genom Finnmark, målet för dagen var Nordkinnhalvøya och de små fiskebyarna belägna vid Norra Ishavskusten, Mehamn och Gamvik.
Landskapet förändrades dramatiskt när jag kommit en bit norrut, jämförelsevis mot det runt Kirkenes och i Pasvik. Ju längre norrut jag körde dessto kargare mark och större snötäcken var det. Inget hade ännu slagit ut och gräset hade ännu inte hunnit få sin gröna färg. Passerade massvis med renar som betade utmed de vägarna jag körde, vägar som fick mina tanker att gå till tredje världen.

Trettiofem mil hade jag kört från Kirkenes när jag kom fram. För första gången befann jag mig nu norr om den 71 bredgraden. Mehamn är en fin och bildskön gammal fiskeby med fiskeindustri som fortfarande är i drift. Eftersom det var lördagskväll när jag anlände var det tämligen dött i byn. Checkade in på det vandrarhem jag i förväg hade bokat och bestämde mig för att köra de 20 kilometrarna till grannbyn Gamvik. Passerade ett bedårande vackert landskap och fina vyer med Norra ishavet på ena sidan och inlandet av Nordkinnhalvøya på den andra. Efter tjugominuters bilfärd kom jag fram till Gamvik, som om möjligt var ännu mer dött än Mehamn denna kväll. Även Gamvik var en fin lite bildskön fiskeby, där man kunde besöka världens nordligaste fastlandsmuseum och världens nordligaste fastlandsfyr. Museet var stängt, men jag tog en tur ut till fyren, tre kilometer norr om själva samhället. Parkerade bilen utanför fyrvaktarbostaden. En äldre man med stort skägg som såg ut som en mörkare variant av mannen på Fishermensfriendspaketet kom ut och hälsade. På enkel och glad nordnorskdialekt frågade han om jag vill se fyren. ”Är det öppet?” frågade jag. ”Inga problem” sa fyrvaktaren och gick in i huset och hämtade nycklarna. Han höll ett litet föredrag om fyrens historia och lite om Gamvik innan jag gick upp. I morgon får du komma åter, då blir det midnattsol sa han. Dessvärre skulle jag ju tillbaka till Kirkenes dagen efter. Gick upp i fyren och betraktade den fina havsutsikten över Norra Ishavet och Gamvik innan jag sedan gick ner igen. Vädret var molnigt, men i horisonten såg det ut att spricka upp. Vackert var det ändå. Tackade för mig och återvände till Mehamn för middag.
Dagen körde jag tillbaka till Gamvik och besökte museet i Gamvik, alltså världens nordligaste fastlandsmuseum och fick en intressant genomgång om hur livet är och hade varit på denna utsatta plats, där fisk och kungskrabbor är A och O. Mycket intressant kan jag medge. I Gamvik blir det aldrig sommar, här ligger medeltemraturen på dryga 9 grader på årsbasis, i januari och februari blåser det kuling från Norra Ishavet 25 dagar av 30, något lä finns inte, eftersom det pga kylan inte kan växa några träd här… Att ha mött människor som överhuvudtaget kan leva här året runt är bara det fascinerande. Lämnade sedan Gamvik och Nordkinhalvöya och körde tillbaka till Kirkenes.
En mycket intressant och spännande helg var till ända. Nu ska jag snart börja jobba. Hörs snart igen!

/Carl-Johan