Det ar med andan i halsen och med en klump i magen jag stelt spanner kroppen i satet dar jag sitter. Plotsligt, utan nagon som helst sikt framat, kor han om, ibland lyckas han med knapp marginal, ibland maste han tvarnita och svanga in bakom fordonet framfor. Korstilen ar en aggresiv, hetsig fartdares, eller en biltjuvs. Vagen, vi fardas pa, kan snabbt sammanfattas som tvahundra ihopsatta S, inte en enda rakstracka, och med stup pa nagra hundra meter ner till evigheten vid vagkanten.
Det ar emellertid inte bara busschafforens totala brist pa omdomme som far mig att nastan stumna, landskapet som passeras ar hapnandsvackande. Grona spetsiga bergstoppar, djungel, djupa klyftor och floder bildar tillsammans en spektakular och vacker omgivning, som en tavla. Nariño heter provinsen vi fardas igenom. Skonheten har dessvarre en baksida i just de trakter vi har passerar…
Ecuadors fulaste stad heter formodligen Tulcan. Det ar ocksa den sista staden man kommer till om man fardas norrut genom landet pa ”motorvagen” Panamericana. Sover har den sista natten i landet. Fem kilometer norr om staden slutar Ecuador och ett nytt land borjar, Colombia.
Da vi passerat den smidigaste tullkontrollen hittills pa den har sydamerikaresan, och med det sedvanliga inslaget av svartvaxlare och hetsiga taxichaufforer, var vi har. Svart att fatta till en borjan.
Colombia, namnet som for de allra flesta associeras till fyra ting; Kaffe, Kokain, Kidnappningar och Gerilla, och naturligtvis ocksa en deprimerande statistik nar det galler kriminalitet. Varldens farligste land har det kallats.
Forsta staden efter gransen heter Ipiales. Gor ett kort stopp har och tar ut Colombianska pesos i bankomaten och aker sedan till stadens bussstation.
Fortsatter sedan en minst sagt svindlande bussfard genom det enastaende vackra landskapet i den sydligaste provinsen Nariño. Men bakom de grona bergen, och den djupa djungeln doljer sig ocksa en av Colombias stora lidelser, FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia). Nagra veckor innan vi passerar denna region, sprangde FARC, nattetid, en del av denna vagstracka, i sabotagemassigt syfte. Har aker man INTE nattetid. Forsta malet i Colombia ar den vita, koloniala staden Popayan, 8 h norr om Ipiales och Ecuadors grans. Vagstrackan ar, efter FARCs harjningar i regionen, valbevakad av polis och millitar. Far stanna till vid flera tillfallen och bli kroppsvisiterade och fa vara vaskor genomsokta.
Colombia ar ett land som i flera decennier slitits sonder av olika valdsvagor, vars intesitet med jamna mellanrum blossat upp och satt befolkningen i skrack. Det ar forst nu, de sista aren, man borjar skymta ett visst ljus i den morka tunnel som varit Colombianernas historia.
FARC, knarkkartellerna och paramillitaren ar de element som fortfarande plagar landet.
Det har, sedan sjalvstandigheten fran Spanien, funnits tva stora politiska partier i Colombia; Liberalerna och Konservativa. Pa 30- och 40-talet var det inbordeskrig mellan dessa grupper. De tva partierna bevapnade, vid den har tiden, manga bonder pa landsbygden och lovade dem guld och grona skogar om de bara ville slass for deras sak.
Men pa tidigt 50-tal slot de bada partierna fred med varandra, och samtidigt svek de de bonder som man tidigare hade bevapnat. Det utfordes tillochmed massakrer pa landsbygden da bonderna gjorde uppror. Da bildades vanstergerillan FARC, den revolutionara armen och en ny valdsvag blossade upp, som fortsatter an idag. Malet ar, som i de flesta inbordeskrig, att skaffa sig kontroll over landet, fran de som har makten, nagot som blir mer och mer avlagset for denna gerilla. Dess inkomstkallor ar kidnappningar och narkotikahandel. I skuggan av FARC har andra rebellgrupper pa hogerkanten bildats och blandat sig i stridigheterna, vilket forvarrat konflikten.
Colombia ar idag det enda landet i Latinamerika som inte har nagon vansterpresident och som fortfarande har goda relationer med USA.
2002 valdes Alvaro Uribe till president, en karismatisk politiker pa hogerkanten som drivit en hardfor linje mot FARC, och tvingat gerillan allt langre och langre in i djungeln. Pa bara nagra ar har sakerhetslaget pa den Colombianska landsbygden blivit mycket battre. Gerillaaktiviteten ar dock fortfarande hog de i sodra delarna av landet, vid Stillahavskusten, i Amazonas och vid gransen mot Panama i nordvast. Dessa delar kan mer eller mindre betraktas som en stat i staten. I de andra delarna av Colombia ar det lugnt och ofarligt. Sakerheten i staderna har ocksa den blivit avsevart mycket battre pa senare ar, aven om man naturligtvis maste vara forsiktig, framfor allt pa kvallarna. Hade det varit for fem ar sedan vet jag inte ens om jag hade kunnat sitta har nu pa internetcafet i, den TIDIGARE sa farliga staden, Medellìn.
Ankommer pa kvallen staden Popayan. En vacker kolonial stad helt i vitt. Checkar in pa ett trevligt familjedrivet hotell i dess koloniala stadskarna som for tankarna till 1800-talets Spanien. Ar som att sova i en slottssal. Agaren heter Sebastian, en mycket social herre som ocksa tillhor det exklusiva fatalet i det har landet som talar engelska.
Colombianerna har visat sig vara otroligt trevliga, hjalpsamma, gastvanliga och sociala, val medvetna om landets daliga rykte i omvarlden. Turismen ar annu i sin linda och man blir val uppmarksammad da man vandrar omkring i byarna eller i de storre staderna, men det ar sallan det kanns hotfullt aven om det, pa kvallarna i storstaderna, forekommer. Ibland ar det tur att man ar flera som reser tillsammans. Pa de mindre orterna ar det sakrare an att kvallstid vistas pa stan hemma i Skovde.
Colombia ar sa mycket mer an den nidbild, av farlighet som fortfarande lever kvar i de flestas medvetande. Massmedia har glomt bort att rapportera att man faktiskt kan resa runt pa de flesta, bebyggda platser, i det har landet, och man blir val mottagen.
Naturen och kulturen ar fantastisk. Visste ni tillexempel att Colombia ar det land i varlden som har hogst biologisk mangfald?
Rumlar runt en kvall och njuter av staden Calis (Colombias trea)partykvarter med dess harliga nattliv och avundssjukt studerar colombianernas kompetens gallande salsadans vars toner forfoljer en overallt har i Colombia.
Zona Cafetera ligger i de centrala delarna av landet. I detta vackra, bergiga och grona landskap, odlas det varldsberomda colombianska kaffet. Da vi befann oss i Manizales besokte vi Maria-Teresas kaffefarm, nagra mil utanfor staden. Har blev vi val mottagna av Maria-Teresa sjalv och fick en givande genomgang av guiden Ceider om kaffets alla komponenter. Vandrade runt pa farmen och okade vara kunskaper avsevart om denna hett eftertraktade bona. Den entusiastiske och mycket kunnige guiden gav av hela sin sjal nar han redogorde for kaffets utveckling fran fro och planta till fardigt valsmakande kaffe, han till och med sjong for oss. Tror att aven jag efter besok har i Colombia haller pa att lara mig att dricka svart kaffe.
De storre staderna i Zona Cafetera; Manizales, Armenia och Pereira ar inga fina stader, pa kvallarna ar det dessutom farligt i manga delar. Avgaser och grahet dominerar. Raka motsatsen ar det i den lilla farggranna och mysiga byn Salento, vackert belagen i bergen. Har sitter gubbarna med sina cowboyhattar och ponchos pa saloonerna och lappjar cafe on leche, sasom de alltid har gjort. En morgon tar vi en jeeptaxi fran Salentos torg till den vackra Cocoradalen. Dalen, vars natur utgors av hoga vaxpalmer, oppna betesmarker och djungel med berg och vattenfall. Vandrar runt i denna del av den colombianska landsbygden och njuter av naturen och dess vyer.
Efter en minst sagt handelserik vecka i sodra och centrala Colombia befinner vi oss i nast storsta staden Medellìn. I morgon flyger vi till Isla san Andres i Karibiska havet.
Hoppas ni orkade med detta, kanske alltfor langa, inlagg. Hanvisar till facebook nar det galler bilder.
Ha det bra!
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.