Pa tag genom Portogisiska ostafrika

Att passera gransovergangar ar nagot av det roligste jag vet nar jag ar pa resande fot. Att med spand forvantan betrada ny och okand mark ar for mig nagot speciellt. Det spelar ingen roll hur mycket man har last pa innan, snart ar man dar pa riktigt och forst da vet man med sakerhet hur saker och ting egentligen ar. Ibland uppfylls forvantningarna, ibland inte. Det ar ratt sa faschinerande och aven beklammande att det pa somliga hall kan vara sa enormt stora skillnader mellan exempelvis tva byar som bara ligger nagon kilometer ifran varandra. Bara for att nagon for manga ar sedan bestamt att det skulle dras en landgrans just dar. Olika sprak, diktatur eller demokrati, fattigdom eller rikedom, krig eller fred, nationsgranser kan utgora knivskarpa skillnader mellan olika villkor och ibland inte alls.

Att passera nationsgransen mellan Malawi och Mocambique ar exempel pa hur man direkt marker skillnad bara man passerat over till den andra sidan.

I Cape Maclear steg vi upp tidigt pa morgonen. Med hjalp av olika lokala transporter denna formiddag tog vi oss till den Malawiska gransstaden Chiponde. Sista strackan avverkande vi sittandes tillsammans med bl.a. ammande mammor pa ett smockfullt pickupflak. Val framme i Chiponde blev vi pa sedvanligt vis utstamplade ur Malawi. Fran Chiponde akte vi cykeltaxi tio kilometer over till Mocambique och gransstaden Mandimba. Har kunde inte ens tulltjanstemannen engelska, knappt tio kilometer fran engelsksprakiga Malawi… Nu var det portogisiska som gallde och en lationkansla uppenbrade sig omedelbart, och den haller fortfarande i sig. Mocambiquer ar aldrig langt ifran ett skratt och humor verkar vara en viktig del av livet, liksom lattsamheten. Stamningen har ar annorlunda jamfort med de andra landerna vi besokt, det ar lite som att komma tillbaka till Latinamerika, samtidigt som det fortfarande ar Afrika. Jag gillar det skarpt, trots att lattsamheten ibland kan ta for stora proportioner, ty arbetsmoralen i det har landet ar nog den samsta jag nagonsinn har skadat. Det blir nastan komiskt ibland. Om jag sager Centralamerika vet Wiktor och Karin S vad jag menar… 🙂

Begreppet ”daliga vagar” har for mig fatt en annan innebord har i Mocambique, i synnerhet i den nordvastra delen av landet.
Fran Mandimba akte vi delad taxi, s.k. Chapas som det kallas har. Den forsta farden gick till en stad vid namn Cuamba, 14 mil sydost fran gransen. Denna stracka avverkades med var chapas pa drygt fyra timmar. Man kan beskriva denna vag som en blandning av dammig puckelpist och frostskadad landsvag a’ la Trassberg…

Passerade byar vars hus bestod av lera och taken av bast. Barn i trasiga och smutsiga klader med svullna magar vinkandes vid vagrenen. Kvinnor i fargrika kreationer spatserandes forbi och pa huvudet barandes allt fran brasved till bananer. Barnens ogon forvandlades till morka pingisbollar nar de upptackte att det satt nagra konstiga manniskor i den forbipasserande chapan som hade ljus hy, sedan kom skrattet och vinkningarna och det varmer alltid lika mycket.

Kom rejalt nerdammad fram till Cuamba. Harifran fortsatte sedan resan dagen efter med tag genom den norra delen av landet. Vart mal var staden Nampula, Mocambiques tredje storsta stad. Bokade biljetter i andra klass eftersom forstaklassvagnen for narvarande var bortrationaliserad. Fick dela kupe med tva barnfamiljer. Det var naturligtvis inget X2000-tag vi hade satt oss pa och tur var det, for detta kom att bli en av hojdpunkterna sa har langt pa resan. Att taget rakade fastna pa en station i fyra timmar pga kommunikationsfel gjorde inget. Det var fantastiskt att se det forbipassarande grona, vackra och bergiga landskpet passera forbi, vars bergformationer jag aldrig tidigare skadat och byar vars hus bestod av lera och basttak. Jarnvagen passerade ocksa forbi vagen fran Cuamba till Nampula, och nar man sag standarden pa denna var vi extra tacksamma for att vi befann just dar vi befann oss…
Aven restaurangvagnen verkade vara bortrationaliserad pa taget, till byinnevanarnas stora gladje. Sa fort taget stannade pa nagon station, och det gjorde det titt som tatt, lopte halva byn gatulopp for att hinna fram till taget och salja sin grodor till passagerarna. Det var allt ifran kasavarotter, bananer, tomater, hons, majs och grillad kyckling till cocacolaburkar. En livlig kommerce och ett kul fenomen att studera som man samtidigt var en del av. Nar vi narmade oss varan slutstation hade nastan persontaget forvandlats till kombinerat godstag.

Pa kvallen kom vi fram till Nampula.
Da denna stad har foga att erbjuda oss turister ar detta for de flesta bara en transitstad. Sa aven for mig och Annie. Beslot oss for att redan dagen efter lamna Nampula for fard mot kusten och Ilha de Mocambique.

Det officiella spraket i Mocambique ar ju som bekant portogisiska.
Det var portogiserna som kolonialiserade landet under flera hundra ar, och gjorde det med sallsam brutalitet. Till skillnad fran britter och fransman, forbjod portogiserna att andra sprak an portogisiska talades i Mocambique. I och med detta dog de flesta lokala sprak inklusive Swahilin ut.
Det var den beromde upptacktsresande portogisen Vasco Da Gama som var den forste europe att ta de forsta kliven i det om idag ar Mocambique, och han gjorde det redan pa 1500-talet (minns inte aret exakt just nu)sin vag till Indien. Platsen var just Ilha de Mocambique. Under denna tid var det araberna som dominerade on, och vars funktion var en viktig handelsplats utmed kusten for Dhowtrafiken (Dhow=arabiska segelfartyg, spelade ungefar samma roll som Hansan gjorde i varan del av varlden under samma tid) i Indiska oceanen. Fran denna plats dominerade sedan portogiserna sa snart dess erovrare hade beslagtagit on och sedan ocksa succesivt ocksa erovrat hela Mocambique. Landets kallades Portogisiska Ostafrika. Fram till 1891 var Ilha de Mocambique landets huvudstad, och efter detta ar blev det Maputo, som aven i dag ar huvudstad i Mocambique.

De flesta husen star fortfarande kvar och minner om den fornstora glans och viktiga betydelse som Ilha de Mocambique har haft i historien. Brist pa kunskap, pengar och decennier av inbordeskrig har dessvarre latit vader och vind slita obarmhartigt pa manga av stadens gamla byggnader, som pa sina hall idag mest liknar en spokstad. Det stora fortet pa ons norra ande som skyddade staden ar till stora delar igenvaxt samtidigt som manga byggnader har rasat ihop. Men man kan anda kanna historiens vindslag da man vandrar genom granderna, trots dess krackelerande vaggar. Vasco Da Gama finns fortfarande kvar i staden, i dag som staty da han symboliskt vaktar stadens palats.

Med buss (pa faktiskt asvalterade vagar) gick farden norrut, till centralorten i nordostra Mocambique, Pemba och provinsen Cabo Delgado. Pemba ar inte bara centralort och huvudstad i Cabo Delgado, det ar ocksa en fin badort utmed kusten som innehar alla de faciliteter en soltorstande turist fran Sverige kan onska. Har uppe stannade vi i en vecka och forst idag tog vi flyget och befinner oss 240 mil soder om Pemba i huvudstaden Maputo.
Mer om vad som hande i Pemba och vad som kommer att handa i Maputo och Tofo, dit vi aker imorgon kommer i nasta och den sista dagboksbloggen for denna resa.

MVH
Carl-Johan
Annie halsar ocksa!