Inkariket tur och retur

Far dra extra efter andan, ibland kanns det som om luften inte riktigt racker till. Luften ar tunn pa denna hojd. Trots flera lager med tacke, tillverkade av Alpacaull, kanns det kyligt i badden. 14 grader pa rummet, tvingar mig upp. Solen har just gatt upp. Tittar ut genom fonstret och ser det skarpa, men annu roda, solljuset reflektera de snokladda Andiska bergstopparna pa 6000 meter, som omger den lilla by, Chivay, som vi nu befinner oss i, 3600 meter over havet.
Hoppar snabbt i kladerna, nagon dusch ar inte tala om, ty det ar hogst osakert om varmvattnet fungerar pa detta enkla lilla gasthus, inte vart att ta nagra risker…
Ater en enkel frukost nere vid receptionen, innan det ar dags att ge sig ivag.
Var forhoppning, denna dag, ar att atminstone fa se en glimt av varldens storsta fagel, den andeanska Condoren. Ibland uppenbarar den sig val synlig, ibland stannar den kvar i sitt, omojligt belagna bo. Platsen vi ska till heter Cruz del Condor som ligger i Colcadalen nagra mil ifran byn Chivay, Anderna, sodra Peru.
Till en borjan aker vi pa en rak asfalltsvag, som sedan mer och mer utvecklas till en gropig, dammig cerpentinvag som bara gar uppfor och uppfor. Dammet ryker efter minibussen. Pa ena sidan vagen, en brant bergsvagg, pa den andra sidan, flera hundra meters stupp ratt ner i Colcadalen. Och skyddsracken? Det ar annu inte uppfunnet i Peru.
Upp reser sig maktiga snobekladda bergstoppar, vyerna ar slaende. Efter att i nagra timmars tid suttit fastklistrad med huvudet at vanster och betraktat detta naturens mastervark ar vi framme vid Cruz del Condor, Condorens hem. Har har man byggt flera utkiksplatser for att man pa ett enkelt satt ska kunna se Condoren svava. Man ska dock inte ha anlag for svindel da man besoker denna plats; over 1000 meters stup ratt ner, det ar knappt man ser den lilla fors som rinner langst ner i dalen.
Efter en stunds spejande i den vackra och maktiga syn, uppenbarar den sig tillslut. Ljudlost, svavande, likt ett segelflyg kommer den fram och visar upp sina maktiga 3 metersvingar. Gor ett varv over dalen, utan att ta ett enda vingslag, innan den forsvinner in i sitt omojligt belagna bo pa nytt. En enorm naturupplevelse. Lycklig over att overhuvudtaget fatt se en, drar vi oss tillbaka efter nagra timmar.

Stannar till nagra kilometer ifran Cruz del Condor, och da uppenbarar den sig pa nytt. Narmare den har gangen, rakt over oss, likt ett flygplan, kan till och med hora den kraxa. Fort upp med kameran for att fa den pa bild. Lyckliga lamnar vi Cruz del Condor och Colcadalen bakom oss.

Titicacasjon ar varldens hogst belagna sjo, 3800 meter over havet, storleksmassigt ar den i samma niva som Vanern. Sjon delas av tva lander, mellan Peru och Bolivia.
Hit kommer vi nagra dagar senare, till den fula, kalla och graa hamnstaden Puno. Checkar in pa ett hotell och hamnar pa tredje vaningen. Att ta sig upp och ner med packningen ar ett smarre traningspass.
Tar en heldagsutflykt pa denna sjo med det magiskt klingande namnet. Besoker en indianstam som i hundratals ar levt pa konstgjorda oar, eftersom de redan av Inkafolket fordrevs fran sina boplatser utmed stranden, och helt enkelt tvingades ut i sjon och fick bygga sina egna oar av vass. Har ute har de blivit kvar. Livet pa dessa oar ar inte avundsvart. Livet ar hart och medellivslangden lag. Manniskorna har bor i, av vass tillverkade, hyddor. Fiske har varit den huvudsakliga naringen, men pa senare ar aven turism. Kvinnor med hattar, langa, svarta flator och med vaderbitna ansikten som talar om hart arbete och hart klimat, saljer hantverk och souvenirer och later sig fotograferas i sina vackra kreationer. Vadret ar till en borjan mulet, men efter ett tag spricker molnen upp och solen stralar fram, och det ar starka stralar det ar fraga om pa den har hojden och pa den har breddgraden.
Var batfard fortsatter till en riktig o i Titicacasjon, den vackra Isla Taquile. Har har folk det battre, har forsorjer man sig pa fiske, jordbruk och turism. Stamningen kanns mer optimistisk. Aker efter nagra timmar tillbaka till Puno, glad att ha varit har, men inte sarskilt begajstrad over besoket pa Titicacasjon, som jag hade storre forvantningar over innan jag kom hit.

Fran Puno far vi norrut genom Anderna med buss, till Perus historiska och kulturella huvudstad, mitt i hjartat av Inkariket, namligen staden Cusco.
Cusco ligger vid en dal som kallas Sacred Valley. Staden ar en naturlig utgangpunkt for besok har. Dalen ar, med risk for att lata tjatig men sa ar det i Peru, ocksa den helt enastaende vacker. Djup gronska, terassodlingar, slingrande floder och berg med snokladda toppar som vissa mater upp mot 5000 meter. Dalen ar fylld av lamningar fran Inkarikets dagar, bade pa det mest latttillganliga och svartillgangliga platser. Pisac heter en av byarna som bar spar av Inkariket, liksom den, sedan 1300-talet bebodda byn, Ollantaytambo, dar sjalva stadskarnan i byn utgors av enorma terasser, gjorda av Inkafolket. Nagot som far hela byn att framsta som en scen i en amfiteater da man betraktar det uppifran. Att vara i The Sacred Valley ar som att vistas i en fantasivarld. Landskapet, omgivningarna och alla lamningar fran Inkariket har forvandlat hela dalen till en gigantisk turistindustri, den ar enorm, det ar Thailandsvolymer vi pratar om. Vart man an aker i dalen och stannar till, sitter det souvenirforsaljare och bonar och ber om att man ska handla. I Cusco fullkomligt kryllar det av resebyraer som saljer turer ut till Sacred Valley, hotell, hostels, souvenirshoppar och restauranger av vasterlandska snitt. Priserna ar hoga, hogre an pa andra platser i Peru. Hade onskat att jag varit har for tjugo ar sedan istallet, men anda, trots overexploateringen ar detta en fantastisk plats att ha vistats pa och som jag rekommenderar ett besok.

Det sista utflyktsmalet i Inkariket blir till juvelen av Inkakulturens alla platser, namligen Machu Picchu, tio mil norr om Cusco. Att ta sig dit med buss eller bil gar inte, det ar tag som galler. Jag och pappa kliver pa taget i Inkastaden Ollantaytambo.

Med sitt omojliga lage, den obeskrivliga utsikten och med sina valbevarade ruiner, som lag i glomska i 350 ar tills det aterupptacktes 1911, ar Machu Picchu helt unik. Lamningarna ar ocksa framrostade till ett av varldens sju nya underverk.
Fran den, extremt turistexploaterade byn, Aguas Caliente, dar taget stannar aker man en svindlande bussresa 1500 meter upp till sjalva Machu Picchu. Ruinerna ar belaget dar Anderna moter Amazonas. Purkande regnskog nedanfor, med lodrata bergstoppar som, likt spjut, skjuter ratt upp i himlen, med gronska som nastan desperat slingrar sig upp for topparna. Urubambafloden slingrar sig likt en orm genom regnskogen, och rundar det berg som Machu Picchu ar belaget pa.
Dessvarre har vi otur med vadret denna dag. Nar vi antligen har kommit upp och skall betrakta detta underverk ser vi ingenting. Molnen vilar tungt over ruinerna. Besvikelsen ar svar att dolja. Denna ”once-in-a-lifetime-upplevelse” ser ut att sluta i ett stort antiklimax. Men efter en halvtimmes tid, och som en skank fran hogre makter, kommer en vindpust som blaser bort molnen och hela staden blottlaggs for vara ogon. Det ar knappt man fattar att det ar sant. Det pirrar till i magen som vid en foralskelse… Vyn ar obeskrivlig och jag kan bara hanvisa till de foton som jag lagt upp pa facebook och som jag inom kort aven kommer att lagga upp har pa backpackingsidan…
Far en guidad tur genom ruinerna, men det ar svart att halla koncentrationen pa topp, hela tiden flyttas blicken ut till den enorma utsikten.
Efter nagra timmar ar vi tvugna att lamna denna fantastiska plats. Nere i Aguas Caliente har vi ett tag att passa som ska ta oss tillbaka hela vagen till Cusco. Overvaldigade efter dagens utflykt lutar vi oss lugnt tillbaka i kupesatet i det hoppiga och langsamma taget (25 km/h) och betraktar det enastande landskapet som passeras utanfor fonstret. Solen gar ner och en dag ar till anda, en dag som alltid, med klar skarpa, kommer att finnas i kvar i vara medvetanden. Nar vi anlander Cusco ar det sen kvall.

Nu befinner vi oss ater i Lima. Imorgon gar farden vidare norrut, mot staden Trujillo, Solens tempel, grannlandet i norr, Ecuador, dar vi ska besoka Amazonas.

Hoppas ni orkade med denna, min langsta dagbok nagonsin, i fortsattningen blir det mindre, jag lovar.
Allt gott tills vi hors nasta gang.