Mocambique ar ett land som har allt man bara kan dromma om ska finnas i ett tropiskt land, plus lite till.
Har finns nationalparker med ”Big-five-safari”, tropiska djungler, bergsomraden med vandringsleder vars vyer ar spektakulara. I landets nordvastra horn finner man den vackra Malawisjon, som har i Mocambique heter Lago Niassa, med alla dess Siklider. Det finns stader, stora som sma, med kolonial arkitektur som minner starkt om medelhavsomradet och en intressant historia. Som om inte det vore nog sa har Mocambique ocksa berikats med en nastan 3000 kilometer lang kustremsa, fran Tanzaniagransen i norr, till Sydafrikagransen i soder. Denna langa kust bestar dessutom till storsta delen av vita sandstrander, kokospalmer och kristallklart vatten. I eller utanfor varenda kuststad i Mocambique finns badvanliga och vackra sandstrander. Strax utanfora dessa strander, till havs, avloser korallreven varandra. Mocambique erbjuder dykning i varldsklass, for alla smaker och i alla former. Norra delen av kusten (Pemba med omnejd) ar kand for alla vackra och stora korallrev, samt den stora mangden havsskoldpaddor som lagger agg pa oarna utanfor. I sodra delen av kusten ar man garanterad att dyka med Djavulsrockor och garanterad att snorkla med Valhaj. Varje ar kommer det ocksa upp valar fran Antarktis som sasongsvis gar att beskada har.
Turistpotentialen for Mocambique ar oandlig, och den ligger fortfarande i sin linda. Men det har inte alltid varit sahar. Aven detta land har en blodig historia och vars namn, for manga, minner om det inbordeskrig som verkade evighetslangt.
Forst utkampades har ett tio ar langt sjalvstandighetskrig, som andades 1975 vilket innebar att Mocambique blev en sjalvstandig nation. Landet hamnade dessvarre efter detta i kommunismen och diktaturens klor, och ett nytt inbordeskrig tog vid. Den gangen stod kampen mellan hoger och vanster pa den politiska skalan. USA pa den ena sidan och Sovjet pa den andra. Freden kom 1992 och 1994 holls de forsta nationella valen. Idag ar Mocambique en demokratisk marknadsekonomi och utvecklingen gar hela tiden framat.
”Du skulle sett hur det sag ut har for tio ar sedan, nar jag flyttade hit… oj, oj, vilken skillnad” sade den sydafrikanske dykinstruktoren jag traffade i Pemba. ”For fjorton ar sedan fanns det inte ens pennor har i Pemba, det har var da jordens fattigaste plats” sade en svensk solidaritetsarbetare vi traffade i Pemba.
Fortfarande ar fattigdomen utbredd i Mocambique, men det marks att nagonting ar pa vag att handa. Folk far det allt battre och battre, och turisterna har ocksa sa smatt borjat hitta hit. Om nagra ar kommer ni garanterat att hitta Pemba i Mocambique som det nya charterresemalet i nagon av Apollos eller Fritidsresors vinterkataloger, vad sa sakra. I norra Mocambique stannade vi i en vecka, men redan efter nagra dagar sog det i aventyrstarmen. Laste och fick tips om en liten fiskeby, 25 mil norr om Pemba som hette Pangane. Det var nagonting i det den italienske hotellvarden berattade om denna by som lockade mig. Hit skulle vi bara.
Mocambique ar en fattigt land. Man marker det pa manga satt, ett ar pa infrastrukturen. Vagarna ar, som jag skrev i forra bloggen, anskramligt daliga pa manga hall. En annan detalj som vi noterat har galler ocksa transportmedlen. Minibusstaxi, som kallas Chapas skulle enligt var guidebok avga nar dessa blir fulla. Men vi har markt nagot annat. Chapasbilarna i Mocambique blir namligen aldrig fulla, man kan i princip pressa in hur manga manniskor som helst och VAD som helst i en Chapas. Har man tur sa ar minibussen sa pass hel att man under fardens gang slipper punktering och att vaxelladan gar sonder, men inte alltid.
Fran Pemba till Pangane akte vi proppfull Chapas en stracka, lift av den italienska hotellvarden en annan, och sittandes pa ett lastbilsflak tillsammans med tio Mocambiquer, armeringsjarn och en cementblandare. Tursamt nog har jag och Annie efter denna resa fatt nerver av stal, for det behovdes har kan jag saga… Efter fem mil pa sandig puckelpistvag kom vi fram till den kokospalmskantade stranden och fiskebyn Pangane, vars hus bestod av lera och bast. Hashim hette fiskaren som ocksa drev en liten camping bestaende av tre lerhus direkt placerade pa den kritvita stranden. Har bodde vi i tva natter. Jag och Annie kande oss nastan som Fredag och Robinson Cruise…
Med hjalp av solning, badning, battur med en Dhow och snorkling vid ororda korallrev fordrev vi tiden i Pangane. Tog en prommenad pa stranden och studerade fiskarna som nyss kommit upp med dagens fangst. Inhandlade en Vitprickig Murana av en av fiskarna. Denna gav jag till Hashim och forklarade att jag ville ha den tillagad som kvallmat. Efter ett gott skratt lovade han att hans syster skulle ordna den saken at mig, det var namligen hon som stod for matlagningen i familjen och som lagade maten at oss under var Panganevistelse. Kan meddela att grillad Murana smakar utsokt, problemet ar bara att denna alfisk bestar av valdigt mycket ben, men smaken ar det inget fel pa, tvartom.
For fisk och skaldjursalskaren ar Mocambique verkligen ett eldorado, for den som daremot inte ater fisk eller skaldjur ar dessvarre restaurangmenyerna, an sa lange, tamligen mediokra.
Efter tva natter i Pangane akte vi, under en strapatsrik transportdag, tillbaka till Pemba och civilisationen. Pa den avslutande dagen i Pemba gjorde jag ett dyk som blev valdigt lyckat. Dok over ett enormt och fargrikt korallrev, sag bl.a. en Havsskoldpadda rofyllt simma forbi.
Vi flog 240 mil soderut till huvudstaden Maputo, och harifran akte med buss 40 mil norrut till den, for dykare och sydafrikanska semesterfirare legendariska badorten Tofo. Har stannade vi i en vecka. Hade stora planer for dykning har, da Tofo verkligen ar en dykdestination i varldsklass. Det finns manga valetablerade och seriosa dykforetag som erbjuder dykplatser dar man ar garanterad att bl.a. se dom stora Djalvulsrockorna, man kan ocksa dyka med Valhaj om man har tur. Att se Valhaj under snorkling ar man daremot garanterad att gora.
Forsta dyket i Tofo gick bra, forutom att jag blev sjosjuk pa tillbakavagen. For mig som alskar havet och verkligen ar fascinerad av det marina livet i tropiska vatten ar denna benagenhet som ett handikapp.
Nasta gang jag skulle dyka var det dags for ett av reven med Djalvulsrockor. Forvantansfull begav jag mig ivag till dykcentret pa maorgonen. Plockade ihop utrustingen, hade genomgang med Divemastern om revet och om Rockorna vi skulle fa se. Forvantingen vaxte ytterliggare. Denna dag skulle det dessutom goras en film om dykning, producerad av dykcentret och vi som skulle delta fick erbjudande om att kopa ett exemplar. Naturligtvis tackade jag ja, tank er sjalva att fa ett av sina livs dykupplevelser filmade av en proffesionell filmare. Sammanlagt var vi sju som skulle dyka vid detta rev denna dag. Den enda saken som gramde var raddslan for sjosjuka och en liten latt forkylning som jag adrog mig pa planet fran Pemba till Maputo.
Korde ut pa det vagiga havet, och sa lange baten var i full fart gick det bra, men sa fort den stannade och den lilla gummibaten guppade i takt med vagorna tradde sjosjukan fram. Hoppade i vattnet, men sjosjukan holl i sig. Till slut kandes det battre. Men nar vi skulle ga ner i djupet gjorde forkylningen att tryckutjamningen blev omojlig. Det var bara att stiga upp fran de fem metrarna jag kommit ner, och sjosjuk sitta pa den guppande baten och vanta pa att ater fa komma till land. Ett paket Zofran hade inte suttit fel vid det tillfallet. Sjosjuk, ledsen och delvis bitter over den uteblivnina natur- och dykupplevelsen kom vi efter en dryg timme tillbaka till stranden i Tofo. Hade lange sett fram emot att fa se de maktiga Djavulsrockorna i vilt tillstand har i Tofo, men nagon mer dykning blev det inte for min del. Forkylningen hindrade mig. Visst kandes det bittert, men a andra sidan har jag under den har resan fatt uppleva fler naturupplevelser an de flesta far uppleva under ett helt liv, sa med det perspektivet kandes det inte sa farligt. Man maste vara odmjuk infor det faktumet.
Nagra dagar senare akte jag och Annie dessutom ut pa en s.k. Havssafari for att fa snorkla med Valhaj. Inte mindre an tre stycken valhajar pa tva timmar fick vi se, och dessutom skymtade jag snabbt en Djalvulsrocka fran ytan. Att simma med dessa enorma bjassar pa sex meter ar obeskrivligt, hall pa att nastan simma in i en da jag till en borjan inte sag att den var dar. Valhaj ar varldens storsta fisk. Enormt maktigt. Sjalvklart gjorde sig Sjosjukan paminnd, men denna dag var det hanterbart.
Lamnade Tofo med buss och nu befinner vi oss i huvudstaden Maputo, 40 mil soderut. Kontrasten till exempelvis Pangane och de andra sma byar vi besokt under var Mocambiquevistelse ar svindlande. Maputo ar en tamligen modern stad med hoga hus, manga hotell, bra restauranger och mycket pubar samt ett och annat kopcenter. Det kanns lite som att befinna sig i Medelhavsomradet har i Maputo, da staden minner om sitt Portugisiska arv.
I morgon ska vi aka buss till Johannesburg och Sydafrika for att sedan i overmorgon flyga hem.
Tack for alla fina kommentarer jag fatt pa den har bloggen, det har varit jattekul att lasa. Nasta semesterresa for min del blir i Augusti och da gar farden till Italien, kanske syns vi da ocksa.
Ha det gott! P.s. glom inte att kika in pa bilderna fran bl.a. Pangane som nu finns uppladdade.
MVH
Carl-Johan
Annie halsar ocksa!
Glad 1:a Maj!