Genom öknar och checkpoints

Salam!

Den starkt skinande solen står högt på himmelen, utan solglasögon skulle det bli outhärdligt att vandra runt. Husenfasaderna är slitna, likaså dess fönsterbrädor som överallt är av ett typiskt mönster som bara finns just på den här delen av jorden. Mönstren och arkitekturen är otroligt vacker och unik.
Utmed trottoarerna sitter män i mönstrade kjolar och slitna stjortor och pratar med varandra om ditten och datten. I den ena hande glöder en cigarett i den andra finns en kopp te. Den ena kinden är tre gånger så stor som den andra och männen tuggar oavbrutet. Det de tuggar är landets egna unika och helt accepterade ”vardagsdrog” Qat. På gatorna spatserar kvinnor omkring likt vålnader i sina helsvarta abeyyor, vissa med en liten glugg för ögonen, vissa heltäckta med ett slags, som jag tycker liknar, sorgeflor. En del kvinnor bär svarta handskar andra har hennatattuerade händer.

Biltutor i kombination av arabisk musik uppfattas av hörselsinnet då vi går omkring på gatorna.
Luften är varm, och den ringa svalkande ljumma vinden innehåller en balanserad kryddning av olika avgasföreningar och dofter av grillad kebab som tillagas direkt på gatan lite här och var.
Vi befinner oss på den arabiska halvöns ”baksida”, i landet som förr kallades Arabia Felix – det lyckliga arabien och som enligt legenden styrdes av drottningen av Saba. Men som fram tills för några år sedan har varit allt annas än lyckligt, orsakat av inbördes stridigheter, korruption och avsaknad av olja bl.a. Landet vi befinner oss i är Jemen, ett okänt land för det allra flesta, och för de som till äventyrs har hört talas om Jemen assosierar landet oftast till fattigdom och terrorism. Det är förvisso det fattigaste landet i Mellanöstern och visst, det är flera kända terrorister som har Jemen som hemland (bl.a. Osama Bin Ladin), men Jemen har en helt annan sida och har för vår del visat sig vara just den postiva överraskning som vi trodde landet skulle vara innan vi kom hit.

Från Oman och den sydliga kust- och turistorten Salalah tog vi som bekant bussen västerut. Regnet hade ju minst sagt ställt till det för oss, men 36 timmar senare bar det äntligen av genom den väldiga arabiska öknen. Efter att ha passerat mil efter mil efter mil genom det monotoma och tomma sandiga landskapet kom vi till slut fram till gränsen mellan Oman och Jemen. [img=cjlarsson2007_3_26_16_43_17.JPG,320834]
Bussbolagets service var det inget större fel på, ingen ombord på bussen behövde ens kliva av. Busschauffören, som senare skulle visa sig få Stålmannen att framstå som Gummitarsan, tog våra pass och lämnade in dem till den omanska tullpolisen som på ett enkelt och smidigt sätt stämplade ut oss ur landet som vi tillbringat den senaste veckan i. Därpå kunde vi fortsätta, men färden blev inte lång. Efter en dryg kilometers körning mellan stängslen kom vi fram till en efterlängtad vägskylt som förkunnade att vi var hjärtligt välkomna till Jemen. Här fick vi kliva av och följa med busschauffören in till det av betong byggda tullkontoret. Värmen ute var verkligen tryckande och solen stod nästan som högst på den helt molnfria himmelen.

Inne i byggnaden, som hade en stark doft av cigarettrök, satt i ett av rummen, några män och tuggade Qat och gjorde just ingenting vad det såg ut. I rummet mitt emot, som var själva tullkontoret, satt en kraftig herre i typisk jemenitisk kjol och läste tidningen och gormade något åt förbipasserande som vill få passet in eller utstämplat genom luckan i väggen som vätte ut mot vägen.
Rummet hade skum belysning och endast några få solstrålar sken igenom de mönstrade betongfönstren och tullluckan. Hade det inte varit för avsaknaden av takfläckt hade kontoret kunnat ha funnits med i vilken TinTinbok som helst. ”Where are you from?” underade tulltjänstemannen strängt med kraftig arabisk brytning. ”Sweden”, svarade vi. ”Sweden, hm”, sa gubben och lyfte på axlarna och ringde ett samtal, gormade om något på arabiska som vi inte förstod. Utan att säga något gjorde han en gest med armen, och vi gav honom våra pass. Det var inte direkt varje dag som två svenska utbölingar tog den här ökenvägen in i Jemen, förstod vi. Betalade honom 60 dollar och efter en dryg halvimma och några diffusa frågor om vad vi skulle göra i Jemen var han klar med viseringarna och vi kunde få vår instämpel till detta land. Det var med en viss lättnad, men det måste varit en större lättnad för den kö av människor som hade bildats utanför i värmen och som tulltjänstemannen helt hade ignorerat under tiden hade grejade med våra pass.

Vi klev nu in i Jemen på riktigt och snacka om kontraster. Gränsbyn Makinat Shihan hade bara en ”riktig” byggnad och det var tullkontoret, intill låg en moske och övriga byn bestod av en kåkstad. Det var ett gytter av bilar, tiggande barn, lösa kameler, killar som gick omkring med kalasjnikovs och skräp överallt. Vart har vi hamnat? tänkte vi med en viss skräckblandad förtjusning. Vi mötte upp övriga medpassagerare och åt middag. Ris och kyckling, med händerna förstås, här åt ingen med bestick.
Fler passagerare klev på bussen och vi fortsatte. Timme efter timme efter timme, genom samma oändliga ökenlandskap.
Tillslut kom vi fram till en liten ökenby, Rama, där vi skulle äta kvällsmat. Det blev viss uppståndelse när det visade sig att bussen innehöll två västerlänningar. Ris, bönor och jemenitiskt bröd intogs i sittande ställning på arabiska mattor under bar stjärnklar himmel. Stämningen var vänlig och gemytlig, nästan religös. Brödet bakades över öppen eld och doftade ljuvligt i den ljumma kvällen. En lös kamel kom spatserande förbi på gatan. Vad underbart det här är tänkte jag. Att bara sitta och njuta av den här stämningen i en helt annan värld är värt vartenda extrapass hemma på jobbet, som just i den studen kändes väldigt långt bort kan jag lova. Vad jag älskar att resa!
Bussen fortsatte, timme efter timme genom öknen, tillslut stannade bussen igen och några passagerar klev av, mitt ute i ingenstans i mörkret, förmodligen beduiner tänkte jag för mig själv innan jag somnade i sätet. Vaknade av att vi nästan var framme i staden Sayun, nästan 90 mil från Salalah och vår chaufför hade kört bussen genom det monotoma ökenlandskapet och av det tidigare regnet besvärliga väglaget i 20 timmar, därför kallade jag honom Stålmannen. Snacka om prestation.[img=cjlarsson2007_3_26_16_55_51.JPG,320839]
Vi befann oss nu i staden Sayun och Wadi Hadramawt, ett vackert bergslandskap av Cran Canyon-snitt som är det största i sitt slag. Hus och byar ser helt annorlunda ut här än i övriga arabvärlden. Jemeniterna var först med att bygga höghus och det märks. Mest magnifik är staden Shibam som också kallas öknens Manhattan.[img=cjlarsson2007_3_26_17_5_55.JPG,320845]
Efter några dagar i Wadi Hadramawt fortsatte färden söderut, mot havet och fiskebyn Bir Ali, genom Wadi Dawans vackra bergslandskap. [img=cjlarsson2007_3_30_17_37_47.JPG,322327]
Vi fick följa med en italiensk rundresa, som skulle dit ner. Detta efter att ha kommit i kontakt med deras jemenitiske chaufför, Maher. En trevlig och kul prick som verkligen belagts med talets gåva. Han bodde vanligtvis i huvudstaden Sana. Maher arbetade på resefirman som guide och chaufför. Mycket vänlig och på typiskt arabiskt vis, bra på att ta för sig.
Vid kusten spenderade vi några lata och underbara dagar vid den fantastiska stranden i Bir Ali. Bodde minst sagt spartanskt på stranden. Badade, snorklade bland dom vackra och orörda korallreven, slöade och softade.
[img=cjlarsson2007_3_30_17_57_35.JPG,322340]
Nästa destination var den stora hamnstaden Aden, dit var det dryga 60 mil utmed sydkusten, och det skulle normalt ta åtta timmar. Med Maher bakom ratten tillryggalades denna sträcka på sex timmar. ”When I drive my car: nothing can stop me” sa Maher leende och hastighetsmätaren visade 160 km/h på grusigt underlag.
I Jemen passerar man alltid checkpoints som kontrollerar vilka passagerare som finns med i bilarna. Som turist måste man lämna in kopior på resetillstånden vid ett flertal platser.

Vi kom tryggt fram till Aden där vi nu befinner oss. Precis som på alla andra platser här i Arabvärlden är folk vänliga och trevliga på ett verkligt genuint sätt, Jemen och Aden är definitivt inget undantag. Man möts av nyfikenhet och hälsningar vart man än är.

Redan i morgon drar vi med lokalbussen norrut till staden Taiz. Maher har hjälpt oss med allting som vi behöver, eftersom resor här i Jemen kräver tillstånd av turistpolisen. Han ordnade dessutom med bussbiljetter, ja tillochmed taxi från hotellet till bussstationen i morgon bitti. Säger bara: Mellanöstern, vilken kontinent, vilka människor!
På återseende!

/Carl-Johan

PS Joel har precis postat sin dagbok här intill mig. När ni läst båda har ni en exakt bild av hur det ligger till för oss här nere 🙂 DS.