Mount Kinabalu

We did it .. Ohyes we did it! Vi besteg Mount Kinabalu. Aldrig förut har familjen Blick/Stenlund haft en sådan extrem träningsverk som vi har haft de senaste dagarna men fan så stolta!

Tisdagmorgonen startades när klockan ringde 20 över fem. Frukost åts sedan i sängen och vid sex begav vi oss iväg från vår lugna lilla resort i Kinarut till Kota Kinabalu där vårat, kanske största, äventyr och utmaning, skulle ta sin början. Vid den här tiden hade vi inte en aning om vilken helvetesvandring vi snart skulle påbörja. Accompanjerade av ett österrikiskt par köpte vi varsin vandrarpinne vid starten som ligger på 1800 meters höjd och började sedan traska uppför .. Alla med ett leende på läpparna. Det leendet skulle snart suddas ut. Vägen upp var inte den roligaste att gå. På fyra timmar gick vi 6 km upp till bascampen som låg 3600 m.ö.h. 6 km kanske inte låter så mycket men då vill jag tala om för er att vägen pekade rakt uppåt nästan hela tiden .. Man skulle kunna hoppa på ett ben, åla eller rulla 6 km och det skulle endå inte ta fyra timmar. Ni hajjar vad jag menar? Till råga på allt var familjen väldigt hungriga och det enda vi fick att äta var ett litet lunchpaket innehållande sandvikare med äcklig ost, kyckling med ben och ett ägg. SMARR!

Och inte såg vi något ljus i slutet av tunneln heller. Nehedå! Det var bar mörker. Och för att göra vår färd uppåt ännu roligare bestämde sig Gud för att det skulle regna den sista kilometern. YEY! Iförda linne och shorts släpade vi oss den där sista kilometern upp till Bascampen. Frysandes (tempen låg någonstans mellan 5-10 plusgrader) som hundar gick vi in i någon form av restaurang för att mätta våra skrikande magar. Eftersom att det var två timmar kvar tills middagen skulle serveras så bestämde vi oss för att äta något litet. Svampsoppa, 3 stycken skålar! Det var ju bara det att en av de sopporna skulle räckt till hela familjen. Det var inte en liten soppskål utan en stor BALJA! Detta säger jag utan överdrift!

Efter att ha smuttat lite på sopporna skulle vi ta oss upp till huset där vi skulle sova. (För er som har glömt så påminner jag: vi hade gått 6 km i 4 timmar vilket innebär att vi var jävligt trötta i benen och i stort behov av värme, sängar och en dusch.) Till vår extremt stora förvåning ligger våran sovplats på en liten klippa. Och för att man skulle kunna ta sig upp på klippan var man tvugen att dra sig upp för ett rep. DET VAR INTE OKEY! Med tårar i ögonen, kom vi upp bara för att upptäcka att vi skulle sova i sovsäckar i våningssängar. DET VAR VERKLIGEN INTE OKEY. Och inte nog med det så fanns det ingen värme. Det var 13 grader innomhus och vi var genomblöta och i stort behov av en varm dusch. Det var ju bara det att duschen låg utomhus, vattnet var kallt och handdukarna kostade 10 ringit (=25 kr för hyra) styck! Vad i helvete? Känslan som vi alla hade var; ”VAD FAN GÖR VI HÄR? Det har är inte ens kul, men som sådana ”superswedes” som vi är, bet vi ihop och garvade åt allt”.Det är inte många hemma som kan skryta med att de ”knatat” upp på en en kulle som är 4095 meter höjt. Vi slöt i det ögonblicket en pakt. Nästa gång någon i familjen kommer med det lysande förslaget att vi ska bestiga ett berg, så ska vi binda fast denna person och inte släppa lös honom eller henne förräns han eller hon kommit på bättre tankar.

Aja, mat blev det i alla fall och sedan sömn. Kvart över 7 slog vi igen ögonlocken. Väckta blev vi halv 2 på natten för att vi skulle hinna till toppen för att se solen gå upp. Försök att förstå känslan .. Man vaknar mitt i natten efter ett par timmars sömn (om man har tur) och utandningsluften blir till rök. Man vet om att man nu har en 2,5 km lång vandring upp till toppen på ett jävla skitberg där det kommer vara svinkallt och blött och vi har alldeles för lite kläder på oss. (Svenska vinterkläder rekomenderas .. Det hade inte vi!). ”Frukosten” var inte heller något att hänga i julgranen så trötta, kalla och hungriga började vi gå. Inte nog med det så hade vi en sjuk Felix. En Felix som efter mycket kämpande hade kräkts några gånger och en skit på berget, knappt orkade lyfta på benen. Han var tvungen att ge upp vid den sista checkpointen. Där fick han ligga på en säng iaf men ingen värme. Tufft för grabben. Slitit i 7 km och får ge upp när det är 1,5 km kvar. Ledsen är väl bara förnamnet hur han kände sig. Jag kan säga er att det var tur att det var mörkt när vi gick upp till toppen. Annars hade möjligheten varit stor att fler av oss kissat på sig. Brant var det vill jag lova. Vi andra fortsatte vandringen i 1,5 km till. Man fick verkligen ta till alla krafter man hade i hela kroppen för att orka med att släpa sig upp till den förbannade toppen. Det var inte bara jobbigt för ben och andning utan psyket var nog värst .. Att se hur långt man har kvar och hur många stenar man måste kravla sig över för att komma upp .. Det var en pärs, det vill jag lova!

Men som sagt, upp kom vi och det är något vi kommer vara stolta över i hela våra liv. Vi har faktiskt bestigit ett berg! Vi har gått 8.5 km på två dagar. Vi har stått på 4095 meters höjd och sett hur solen gått upp. Vi har sett de första strålarna nudda bergstopparna och det var underbart vackert (gud vad romantiskt och poetiskt det blev :p).

Nervägen gick lättare. Med en underbar vy började vi gå neråt. Och kan ni tänka er, det började bli lite varmare! Nere vid checkpointen satte jag, mamma och
Paulina på oss sele och hjälm. Vi (de tuffa i familjen) skulle genomföra en så kallad rock climbing ner för världens högsta Via Ferrati. Hur coolt som helst! Vi har alltså hängt i en stålvajer på en bergvägg. Vi har klättrat ner på det sättet. Vi har faktiskt gjort det. *STOLT SOM TUPPEN*! Felix och jag fortsatte ner till campen, medans de andra roade sig för fullt. Dags att gå hem efter några fler näringsrika frallor till frukost. Om uppvägen var jobbig så skulle det visa sig att nervägen skulle bli likadan.Liket (Felix) fick liv igen. Det skulle ta nästan lika lång tid att gå ner som upp, Felix sprang ner på 1 timme och 55 minuter. Han klockade sig själv. Vi andra kom nerramlandes efter 3 tim 15 min och 3 tim 40 min. Helt slut och mörbultade i benen. Fatta att man hela tiden gör negativa knäböj med din egen kroppsvikt i nästan 4 timmar i sträck. Framsidan av låret var helt slut