Typiskt jobbigt att gifta sig här…

Jag åker med mannen i familjen ut på landet. På vägen plockar vi upp tre personer. Innan hade jag ingen aning om vad som skulle hända, men efter ett tag visar det sig att kvinnan som sitter i bilen ska gifta sig. Det ser inte ut som att hon är många år äldre än vad jag är, och trots detta har hon ett barn i famnen. Efter ungefär en och en halv timmes bilkörning på små leriga grusvägar med en jeep kommer vi fram till ett litet hus. Jag går runt och hälsar på alla människor, men lägger bara ett fåtal namn på minnet. Tyvärr kan jag inte hjälpa att de flesta ser likadana ut. Jag blir kompis med en snubbe som berättar vad som ska hända, och för att sammanfatta hur ett giftermål går till (det kan hända att jag fattat någonting fel, men såhär är det ungefär):

Två personer träffas såklart och bestämmer sig för att de vill gifta sig. Mannen går till blivande fruns mamma och ber om dotterns hand. Om hon svarar ja kan processen fortsätta. Nu kan mannen fråga dotterns pappa, som nu kommer att svara; nej, det är du inte värd. Nästa steg är att de måste förhandla. Båda klanerna (mannens och kvinnans) måste nu träffas och förhandla. För att giftermålet ska gå igenom måste alla i klanerna komma överens. Så, det som händer är att man anordnar en träff som alla ska närvara på. Först introduceras alla personer på mötet, en efter en blir de presenterade – vad de heter, vad de gör, och var de kommer ifrån. Nu startar förhandlingarna. Kvinnans klan samlas och sätter ihop en lista på saker som mannens klan måste ge till kvinnans för att han ska få gifta sig med henne. Det kluriga med den här listan är att det är i princip omöjligt att uppfylla alla krav. Jag såg en lista igår som bland annat innehöll: 100 getter, 1 ko som inte har fött någon kalv, 1 bock som inte fått barn, och en hel del saker som ska vara med för att genomföra ett bröllop som gästernas kläder osv. Egentligen är sakerna symboliska, och det handlar mer om att man ska ge pengar som är värda motsvarande saker, och det gäller att övertyga kvinnans klan att pengarna man ger faktiskt är värda motsvarande saker. Om de inte tycker det så too bad! Jag kan ju tillägga ett en get kostar tusentals kronor, så ingen vettig människa har råd att betala allt som begärs. När man har bockat av en del saker på listan så verkar det ändå som att giftermålet går igenom, men hela grejen är att man ska betala saker till kvinnans klan hela livet, sakerna på listan ska vara obetalbara, för man vill visa att kvinnan är värd oändligt mycket. Formuleringen på getterna är egentligen 99+1 get, som visar att man bara ska fortsätta betala. Målet är att man hela livet ska ha en sorts strävan istället för svenska äktenskap som havererar efter några år. Här måste mannen visa att han verkligen vill ha kvinnan. Skilsmässor här är fortfarande väldigt ovanliga. Själva bröllopet äger oftast rum flera år efter förhandlingarna och ibland blir det aldrig eftersom klanerna inte kommer överens om priset, eller att någon bara är emot äktenskapet.

Det som jag var med på var egentligen förhandlingsbiten, men det är också den viktigaste biten. Det slaktades bland annat en get, som alltid måste ske. Jag smakade till och med korv som de hade stoppat; gjort på getblod, getkött, och getens tarm. Det såg så ruggigt äckligt ut. Tänk dig den elastiska tarmen med små fettbitar som satt fast längsmed den. Massan inuti såg i princip ut som vanlig hot dog, till skillnad från att den va mörkare. Jag stoppade in en bit i munnen och blev först bara äcklad av utseendet. Smaken var väl inget vidare heller egentligen. Alla stod och tittade på så det var bara att stoppa in resten utan att tänka på hur den såg ut. Kenyaner är tyvärr väldigt stora fan av inälvsmat. Alla bitar av geten tillagades. Själva köttet var det absolut inget fel på, ganska gott faktiskt. Dessutom smakade jag det hemgjorda vinet, även om jag inte tyckte att det smakade speciellt gott.

Allt det här ägde rum ute på en gård på landsbygden. Han jag bor hos bodde tydligen här som liten. Det fanns kor, getter, kalkoner, och en massa andra djur, och naturen varvades av palmer, kaffebuskar, avokadoträd och papayaträd.

Det blev kväll och han jag bor hos skulle hämta frun på flygplatsen. Jag stannade kvar, och fick skjuts till Nairobi av en som var med på förhandlingarna. Väl i Nairobi gick jag ut på ett uteställe i stan med två personer som jag träffat tidigare. Ganska likt vanliga uteställen i Sverige till skillnad från att den klassiska discomusiken varvades av afrikanska låtar. Jag blev eskorterad hem av de jag var ute med. Vi tog en matatu (en liten buss med plats för mellan 8-14 personer, jämför med lokalbussar i Sverige) till värdfamiljen. På stället som vi skulle gå av på stod polisen med automatvapen och begärde att alla gick av, varpå de visiterade samtliga för att se om någon hade vapen på sig. Av någon anledning kollade de aldrig mig. Vapen är tydligen ett väldigt stort problem här, mycket på grund av konflikten i Somalia. Dock märks Somaliakonflikten här i Kenya inte på något annat sätt än att omloppet av vapen är större. Bara på väg till Nairobi från landsbygden var det tre poliskontroller som slumpvis plockar bilar och genomsöker dem.

Jag blev erbjuden att åka ut till landsbygden fler gånger om jag ville. De ville att jag skulle komma ut och stanna där någon helg framöver. Det var ett underbart ställe, långt bort från all stress. Jag träffade också lite andra personer där som jag ska träffa i dagarna. Ska få en rundvandring i Nairobi, och måhända ett och annat disco.