Kyrkan, gud och en galen prast

Jag vaknar runt kl 8 av att det är dags att gå till kyrkan. De hade faktiskt frågat dagen innan om jag ville följa med, och jag tyckte att det skulle vara intressant att se hur det är. Det verkade som hela staden var protestantisk, alla i stan var i kyrkan när vi kom strax innan kl 10. Väl inne möts jag av att en person ger mig en psalmbok och en kör som står och klappar och sjunger någon låt om gud, precis som i alla filmer som man ser på. Kyrkan är i princip helt full och i början av gudstjänsten ber de alla nytillkomningar att stå upp. Jaha, tänker jag när mannen i hemmet som jag bor i (Kiama) viftar med handen och visar att jag ska ställa mig upp. Det är jag och någon till i kyrkan som står upp. Helt plötsligt börjar en massa människor runtomkring mig att hälsa mig välkommen, och en kvinna kommer fram till mig och ger mig en ros som hon fäster på min skjorta med en säkerhetsnål.

Gudstjänsten fortsätter och prästen börjar predika om hur folk tror alldeles för lite på gud och åsidosätter honom jämfört med andra vardagliga sysslor. Alla sitter lugnt och lyssnar. Prästens tal varvas med några körsånger där alla står och gungar, klappar händerna och sjunger med i låtarna. Efter ungefär 1 h och 15 min är allt över. Den uppfattning jag fick av kyrkan var att alla verkar tro på gud, få bryr sig om att leva ”kristet” och söndags-gudstjänsterna är något som alla tvångsmässigt går på för att det känns bra. Kyrkan verkar däremot ha en hel del aktiviteter, jag såg bland annat att det hjälpte till med CV-skrivning, det fanns möten för unga kvinnor och män i olika sammanhang och till och med stresshantering.
Du kan sluta läsa nu om du inte orkar lyssna på lite allmänt pladder, jag menar det verkligen!

Efter gudstjänsten åker vi till ett par ställen för att hitta ett ställe för mig att bo på. Jag trodde allt var fixat innan jag lämnade Sverige, men uppenbarligen inte. Värdfamilj verkade ha varit lite knöligt att få tag på, speciellt när det gällde en sådan lång tidsperiod. Vid frukostbordet hade jag frågat vad det kostade att bo som student, och Kiama sa att priset låg på runt 200 Kenyanska shilling per natt (dela med 10 så blir det ungefär i kronor). Bra tänkte jag ända tog mig till YMCA (en känd hostel-kedja). Han ville att jag skulle bo nära universitetet så att jag slapp pendla och slipper bo i några slumområden. Jag trodde att Kiama i alla fall hade kollat upp priserna, men tydligen inte, eftersom de låg på runt 2800 kr per månad! Kiama sa att det är ju bra om jag kan bo nära universitetet. Jag svarade – efter att ha sett rummet –, inte en chans att jag bor där. Priset för enkelrummet kanske hade varit ok om det gällde en vecka, men absolut inte i 5 månader. Jag läste på lappen som vi fick och såg att man kunde hyra rum där, precis som jag gör i Uppsala, för mellan 800-1200 kr per månad och då nära universitetet. Tyvärr var alla dem uthyrda där. Vi åker runt en del under dagen och försöker hitta något, och att hyra en lägenhet var klart billigare än att bo på hostel, även om jag blir tvungen att skaffa en säng och någon möbel på ett eller annat sätt.

Däremot förstod jag redan av mailkonversationen mellan mina handledare i Uppsala och de i Nairobi att handledarna i Nairobi inte verkar ha så bra kontakt med varandra. Jag kan faktiskt tänka mig att min handledare (Kinaua) här i Nairobi har fixat något ställe att bo på, kanske till och med en värdfamilj. Det får jag se imorgon. Hursomhelst verkar det inte vara några problem att jag bor i den här familjen närmaste tiden, och allt verkar lösa sig allteftersom. Mobiltelefon fixar jag i början av veckan och mitt svenska nummer har slutat fungera när du läser det här. P.S. Sluta äta mango i Sverige, de smakar dynga jämfört med de som finns här.