Killen va en riktig player

Det är fredag. Handledaren vill att jag går på ett möte, eftersom hans pappa precis har dött. Vad jag förstår är syftet med mötet att stödja familjen under sorgen. Jag kommer dit. Klockan är ungefär 18.00, dvs ingen optimal tid att hinna gå hem efteråt. Som vanligt gäller afrikansk tid här, dvs allt börjar en timme senare än det ska, så mötet kör igång 18.30. De börjar med en bön, och sen kommer dagens agenda. 95 % av alla intäkter till begravningen har kommit in. Jaha, så nu ska alla ge pengar. Och det är inga småpotatispengar det här, det saknas 6000 kr, 5 %, så du kan säker själv räkna ut att hela grejen går på 120 000 kr. Folk börjar langa upp pengar, 2000 Ksh (ca 200 kr) hit och 5000 Ksh dit. För att du ska få lite bättre grepp om saker kan jag ju säga att om man tjänar 3000 Ksh/månad har man ungefär en genomsnittlig lön. Det här är rika människor. Pengarna ska inte bara täcka in bröllopet utan också familjens sjukhusräkning. Den som pappan lämnade efter sig. Jag kände att man inte kan släpa med mig på sådana här saker bara för att jag är vit, och alltså förmodligen har mer pengar än de flesta här, och skippar alltså den frivilliga gåvan. Jag trodde jag var här för att prata med familjen, inte för att skramla pengar. Jag vet inte om det var trevligt av handledaren att ta hit mig, eller om det var otrevligt att tigga pengar, men jag antar att det är såhär det fungerar här i Kenya. Hursomhelst var det i alla fall kul att se hur det fungerar.

Lördag, dags för begravning. Jag tar mig till stan med en matatu som som vanligt spelar alldeles för hög musik. Lagom trångt och svettigt sitter jag med 14 andra i en minibuss, som mer är byggd för 7 pers, och gungar i takt med musiken, eller är det dem dåliga stötdämparna, vad vet jag. I Nairobi ska jag möta en person som ska plocka upp mig och en medarbetare och köra oss till begravningen. Vi ska mötas utanför någon restaurang. Det visar sig vara precis bredvid den dåvarande amerikanska ambassaden som sprängdes här för ett antal år sedan. Inga spår av den syns dock kvar. Afrikansk tid igen, personen som hämtar upp oss kommer en timme sent. Han stampar på gaspedalen och kör iväg ut på landsbygden. Den här gången är det inte ”highlands” som i Nyeri och Muranga, den här gången är det savann. Tyvärr syns inga djur till, men landskapet är riktigt mäktigt. Efter en och en halv timmes körning på risiga vägar kommer vi fram i lagom tajming till maten. Tidigt samma morgon kördes kistan från något ställe till personens hemtrakter, men jag är glad att jag inte behövde gå på den biten, för det var extremt tidigt på morgonen. Som vanligt har de slaktat en ko och någon get för att maten ska vara hyfsat billig. På begravningen befinner sig uppskattningsvis 300 pers, men bara låt säga 70 närstående. De närstående har svarta kläder, influerat från västerlänningarna, medan resten har helt vanliga kläder. Folk äter, pastorn är förbannad som vanligt och gospelkören sjunger sånger på swahili, wow. Det tas foton på de närstående nära stående kistan, och hela processen är ganska långdragen. De flesta verkar ganska nöjda, och jag har svårt att hålla mig för skratt när min medarbetar drar en massa roliga skämt hela tiden. Känns väldigt underligt att vara glad på en begravning, men ingen här verkade direkt ledsen förutom just de närstående.

Helt plötsligt från ingenstans är jag dyblöt, jag hann aldrig ta skydd innan jag stod i en swimmingpool. Det är helt onaturligt att det kan komma så mycket regn på så kort tid. Folk trängdes under tälten som stod uppställda, men det var omöjligt att inte bli blöt. Begravningen tar slut, och vi kör hemåt. Såklart fastnar vi i leran efter 150 meter, och blir hjälpta av en av de 100 Kanuis som befann sig på festen, en jeep fixar jobbet. Kanui är familjenamnet. Den historian glömde jag förstås dra. Pappan är ingen vanlig pappa, eller inte från min synvinkel i alla fall. Hm, i Sverige skulle han nog klassas som en riktig player. Han har under sitt liv 3 fruar (han gifte sig med sin sista fru efter en bilolycka, och han hade då bara ett ben, hm, undrar va han hade för att kompensera för en sådan förlust, och frun fortfarande ville ha honom). Och hur många barn är då rimligt att ha, hm, han tyckte tydligen att 24 var det. Och de 24 barnen alstrar 75 barnbarn till killen, och dessa blir hittills 25 barnbarns barn, och nu det sjuka, innan snubben dör hinner han få 2 barnbarns barnbarn.

Måndag, jag sätter igång arbetet med djuren igen. Det jag kan säga är att det verkar gå ganska bra. I början hade jag problem att hitta ett test som fungerade bra och en bra metod. Efter många tester och en hel del nya idéer som jag testat ser utsikten bra ut, i alla fall tillräckligt bra för att min handledare från Sverige inte vill att jag sprider det jag kommit på. Och han vill inte att jag berättar för någon vad jag gör (mer än att jag jobbar med sköldpaddor och smärtlindring). Jag kan ju säga att det inte är hemligt för att det är farligt, utan bara för att ingen ska få för sig att ”komma på” vad jag kommit på innan vi testat det fullt ut, och om vi har tur; publicerat något. Jag satt och räknade på det jag gjort hittills och det ser lovande ut. Äntligen har jag användning för kursen i matematisk statistik, vilken jag mest tyckte var jobbig. Det jag gjorde idag, ett vanligt tvåsidigt t-test som råkar ha ett P-värde på 0.017 (väldigt bra för dig som kommer ihåg något av den kursen). Så, ni får nöja er med det för tillfället, och vänta på att något publiceras om det skulle lyckas. Det är stor skillnad på projektet jag gjorde i höstas om jag jämför med det här. För det första är testet inte utarbetat, så jag har ingen projektplan, den får jag göra själv. För det andra har ingen gjort liknande tester på sköldpaddor, så alla mina undersökningar är helt unika, och för det tredje har jag ingen handledare som hjälper mig med allt (även om jag får lite idéer då och då), jag har väldigt fria händer att göra vad jag vill. Det gör saker och ting väldigt komplicerade, men desto mer givande om jag väl kommer fram till något. Det känns ungefär som jag sitter och hitta ett läkemedel genom att prova en massa troliga kandidater, och olika sätt att manipulera dem på för att få dem att fungera.