VFU? Lite kanske. Semester? Lite mer faktiskt. :-)

I fredags såg Emily och jag ett av NFDs projekt! Vi tog en taxi till fängelset där vi blev mötta av Deo som visade oss till rätt ställe. Alli Blair mötte oss på plats och hon visade sig vara lika energisk och karismatisk som jag hade uppfattat henne i telefon. Hon är från Quebec, har jobbat i Kambodja och Thailand med Kambodjanska flyktingar och även i Rwanda 1994 under kriget. Hon var så härlig och hade en skön inställning till livet och Burundi. Här hade hon bott i 12 år fast tanken var att hon bara skulle stanna i några få månader och hon älskar verkligen landet och människorna. Det ska bli en höjdare att få umgås mer med henne och hon sa att jag gärna får intervjua henne men att hon kommer gråta när jag gör det. Hon är verkligen känslomässigt engagerad i det hon gör!
I det här projektet tränas ex-prostituerade i sömnad för att få en alternativ inkomst. Som max deltar 20 flickor åt gången och utbildas under sex månader. De börjar med läsning och skrivning innan de går över till sömnad. Nu var det 12 flickor i projektet. De har ett liknande projekt för pojkar som varit barnsoldater, de tränas i bilmekanik och var nu ute på ”praktik”.
Vi presenterade oss för flickorna och gick runt och tittade på väskorna de höll på att sy upp. Det var väldigt intressant! Sen fick vi en rundtur i området av Deo, NFD håller på att göra klar en hälsoklinik samt bygger en byggnad som ska bli deras framtida kontor. Hälsokliniken väntar på sina instrument som fastnat i tullen, Alli var lite frustrerad över att det tagit väldigt lång tid.
Alli berättade om en restaurang här i närheten. På torsdagar säljer de pizza jättebilligt så folk vallfärdar dit. Men det var inte poängen, den stora grejen var att på kvällarna kommer flodhästarna upp ur sina vattenhål och går till gräsmattan utanför restaurangen för att beta. Fatta vad häftigt! Dit måste vi gå!
Hon ska göra en plan för Emily och mig med vad vi ska hinna göra under våra veckor här. Vi kom med lite förslag på vad vi vill se, bl.a. åka över till Kongo för att se NFDs projekt där, göra studiebesök på en av de två stora HIV/AIDS-organisationerna i Burundi och lite annat. Spännande!
Jisses, vilken kväll vi hade efter besöket på NFD! Vi spelade Hej Knekt, och oj vad kul det var. Det var länge sen jag skrattade så hjärtligt. Speciellt Francis var så himla skön, gjorde alla andra en rörelse så kunde man vara säker på att Francis gjorde en annan. Jag har ungefär 1000 bildbevis på det! 

Vid 11 igår kom Evelyn och Desiré för att ta oss till Saga Resha, stället som skulle få oss att gråta. Och visst grät vi nästan när vi kom fram men det berodde mer på att vi lyckades ta oss dit vid liv. Jisses, vad folk kör illa i det här landet. Och vägarna ser som sagt var inte ut som hemma. Men oj, vilken vacker väg. Gröna, böljande berg på ena sidan och den enorma Tanganyikasjön på den andra. Jag tog nog ett par hundra bilder idag, på människor, berg, bananplantor, sjön, hus. Det är så fattigt och det syns på hur folk bor, är klädda och beter sig. Många bär saker på huvudet och det kan vara allt från vattendunkar, möbler, fruktklasar till långa träpinnar. Kvinnorna bär sina bebisar i ett tygskynke som de virar runt kroppen och det ser så gulligt ut när barnet sitter i grodställning mot mammans rygg och bara huvudet tittar fram. Det verkar inte vara något fel på trivseln där inte.
Saga Resha Royal Imperial Hotel var fantastiskt vackert! Ett grönt hotellområde med bungalows längs stranden, det kunde lika gärna vara Thailand! Vi började med att bada i sjön och det var varmt och ljuvligt! Efter det fick vi en egen liten bungalow där vi åt vår middag. Som alltid tog det en enorm tid innan maten kom och idag var den faktiskt inte så jättegod. Jag åt biffgrillspett och pommes och allt smakade smör. Men den fantastiska omgivningen och det trevliga sällskapet gjorde att man njöt av tillvaron ändå! 🙂
När vi skulle åka hem och kom upp till bilen fick vi se en apa och en hund som lekte, fatta hur roliga de var! De pussades, brottade ner varandra och jagade varandra. Det blev några roliga kort där.
Hemvägen gick mer smärtfritt än ditresan och väl i Bujumbura så visade Evelyn och Desiré oss den svenska missionsstationen Kenyosha, universitetet och presidentens bostad. Vägen upp till presidenten var t.o.m. i sämre skick än vägen till Saga Resha, vem hade kunnat tro det?
Jag har hört att solen har behagat visa sig därhemma också. Det tycker jag låter bra för jag räknar kallt med att det ska vara varmt och gott när jag kommer hem så man kan sitta på uteserveringar och gotta sig!:-)

Kram på er alla och GOOD FANK YOU! (Som det stod på en buss som körde förbi oss i morse…)