Populara gringas, jo jag tackar…

Japp, det gar inte att forneka. Vi vacker uppmarksamhet vart vi gar och skulle nan mot formodan missa vara blonda kalufser sa finns det alltid nan vanlig manniska i narheten som talar om att vi ar i narheten.
I helgen var det matfestival i San Ignacio, en mycket trevlig tillstallning med div mat- och fruktstand. Samt bilar som akte runt och via hogtalare gjorde reklam for aktiviteterna. En av chaufforerna holl under ett par minuter ”talet till de vackra och bleka blondinerna”, vi hoppades for hans skull att han inte hade en fru som vantade pa honom nar han kom hem. Talet var mycket smickrande for oss (naja, kanske inte biten om hur bleka vi ar…) och hade jag varit hans fru sa hade skilsmassopapprena legat paskrivna hemma nar han kom hem… *s*

Men trots all uppmarksamhet vi vacker har bland folket sa ar det anda bland de kralande varelserna vi ar som mest populara. Idag var vi pa en skola med 14-17-ariga elever for att observera och pa rasten nar vi skulle kopa kaffe kande jag nagot pa min vad. Jag tittade ner och da krop dar en fet, acklig kackerlacka. Som jag tidigare berattat sa ar jag inte en stor fan av detta djur sa jag gav upp ett illtjut samtidigt som jag frenetiskt forsokte sla bort det lilla kraket. Jag lyckades till slut, sag mig omkring och upptackte att jag stod mitt bland ett 30-tal skrattande tonaringar. Jag forsokte samla ihop det sista av min vardighet, log ett (atminstonde vad jag tyckte) avslappnat leende och traskade darifran. Inombords darrade jag i ett par timmar efterat…

Nar vi kom hem at vi lunch och som vanligt efter lunchen sa vilade vi en stund. Karoline somnade ratt sa snart men jag var inte trott sa jag gick ut i vardagsrummet och laste en tidning. Plotsligt hor jag inifran sovrummet nagon som sammanbitet sager:
-Jag skriker inte, jag skriker inte. Det ar en odla i min sang, men jag skriker inte. Da hade hon nar hon vaknade haft en odla bara ett par centimeter ifran sig i sangen. Huja! Odlan, som formodligen tyckte Karoline var sot nar hon sov, blev nog forskrackt over hennes somntrotta skepnad nar hon vaknade for han stack illa kvickt. *s*

Mamma Yaqueline tycker vi ska lara oss att leva i samspel med djuren har men tro mig, kackerlackor ingar inte i den djursamling jag kan tanka mig att ha i min omedelbara narhet. Varken nu eller framover, i El Salvador eller Sverige…

Kram Kram

Pia