På egen hand i Makamba – otäckt och lärorikt

Första veckan i Makamba är till ända och det har varit mängder med nya intryck.
Måndagen, som jag tillbringade med Monique och hennes kollegor från Intermón Oxfam, kände jag mig frustrerad över alla språkförbistringar och lite ledsen för att jag kände mig ensam och över att folk ifrågasatte varför jag valt ett land som Burundi när jag inte talar franska. Jag förstår ju att de tycker det är märkligt men jag ska nog visa dem att jag kan göra något värdefullt av min tid här.

Vi åkte inte vägen utmed sjön till Makamba utan upp i bergen och det var hemskt vackert. På landsbygden bodde folk verkligen så som jag hade trott, i runda lerhyddor med halmtak eller i tegelhus. Överallt utmed vägen såg man högar med rödorangea tegelbrickor och folk som gick och släpade på dem. Överallt såg man också barn som arbetade med att valla getter, bära ris, ta hand om sina syskon och hjälpa till på fälten. Trafiken var betydligt lugnare, det var mest cyklister och fotgängare på vägarna. Men det innebar ju att vår chaufför kunde köra desto snabbare, 100 på 40-väg (jag såg EN hastighetsskylt och EN stoppskylt längs hela vägen) var inget konstigt. Det var många gånger jag satt med andan i halsen.

Bönderna hade terrassodlingar utmed bergssluttningarna och odlade olika sorters grödor. Bonaventure pekade ut majs, socker, ris, bananer, vete, te och kaffe för mig. Några av dem har jag ju sett tidigare i El Salvador men det var kul att se resten växa här också. På vägen såg vi ett begravningståg på runt 20 personer. Fyra av dem bar på en enkel liten träkista, förmodligen var det ett barn som gått bort. En man bakom kistan höll i ett enkelt träkors. Kyrkogårdarna är inte speciellt placerade vid kyrkorna här som de är hemma, utan ligger där det passar.

Det är tydligt var internationella organisationer gått in och bidragit med pengar. Här och var dyker det upp stora och mer avancerade byggnader med skyltar som talar om vad projektet gör och vilka som står bakom. Det var bl.a. PMU jag kände igen.

Första stoppet gjorde vi i Kayogoro. Där skulle Oxfam-gänget träffa administratören för kommunen men han hade glömt bort mötet så han var inte där. Medan vi väntade på honom åkte vi till ett annat ställe där Oxfam genomfört ett projekt att bygga en hangar. Bönderna i området kan förvara 25 kg grödor/person i hangaren (minus tre kg som går till betalning för förvaringen). Det gör att de inte behöver sälja sina grödor billigt när det är högsäsong utan få bättre betalt när det inte är säsong för dem.
Nu hade vi möte med kommittén som ansvarar för hangaren, en grupp på ca tio personer. Det var lite kul att se att fem var kvinnor, (varav tre hade med sig små barn som jag kunde roa mig med att titta på) och att alla tio personerna var i olika åldrar. Bra spridning med andra ord.
Mötet var på Kirundi så efter att alla hade presenterat sig, utom jag som blev presenterad, så satt jag mest och observerade deltagarna. Männen var mer aktiva än kvinnorna, de senare pratade om de blev tillfrågade om något, och männen var de som hade ansvar för räkenskapsböckerna och liknande. Kvinnorna var lite mer distraherade då de hade ansvar för barnen (som var mellan ett par månader och upp till ett år) men alla hjälptes åt.

På kvällen åt hela gänget ute tillsammans, två gånger dessutom. *s* Vi åt grillspett, stekta bananer, avokado och vatten och gav 2000 francbur (ca 15 kr) för det på det första stället. Fatta att det är billigt! Efter maten tog vi en promenad i Makamba och det var lite otäckt. Alla stirrade verkligen på oss, mer än i Bujumbura, och de ropade och tiggde efter pengar. Här blev man inte bara kallad mzungo utan till och med albino, tack för den!

Efter promenaden var det dags att äta igen och nu kom Guy (Min handledare här nere) och gjorde oss sällskap. Vi åt den traditionella rätten Pâte, en slags deg gjord antingen på majs eller på kassava. Man rullar en bit deg i handen, doppar den i en sås och äter den med nötkött eller kyckling. Monique berättade att bland de fattiga i Burundi så är Pat det enda man äter, utan kött då förstås. Huja! Jag tyckte varken det var gott eller äckligt men det är klart, en degklump som man stoppar i munnen är ju inte alltför kul Det är inget jag skulle kunna tänka mig att leva på under resten av mitt liv…

Efter maten var vi trötta så vi åkte till vårt Guest House. Åh, vad skönt, jag verkligen längtade efter att få vara ensam en stund. Jag har ett jättestort men sparsamt möblerat rum, en stor säng, ett bord med en duk med afrikanskt mönster och en vit plaststol. Det räcker för mig. Toaletten är snuskig, den har ingen sits och var inte spolad när jag kom. BLÄ! Fast det är klart, den är bättre än ”toan” jag gick på i Kayogoro. Där fick man stå på två fotavtryck över ett hål och sikta, det var spännande…

Andra dagen var ett enda långt äventyr. Jag åt frukost med Oxfamgänget vid 07.30 och därefter åkte vi först till deras kontor, sen till mitt nya guest house och därefter vidare till Nyaza-Lac för ytterligare ett hangar-möte.
När mötet var klart åkte Monique och co tillbaka till Bujumbura. Jag fick följa med Guy och Nestor på en mc-tur ut på landsbygden för att se en av NFD:s mottagare i Ko-projektet. Det var en äldre kvinna och hennes man, f.d. flyktingar, som fått en ko av NFD och det hade gått bra för dem. Nu hade kossan fått sin andra kalv, enligt kontraktet måste första kalven ges vidare till en annan förmånstagare, och den fick de behålla. De hade också ett ganska stort område där de odlade gräs till kossorna men också majs, bönor och manjuc (?).
När jag varit och tittat på kossorna råkade jag trampa i en koblaja till allas munterhet och jag försäkrade att jag kunde tvätta av mig hemma och att det inte gjorde något. Men kvinnan lät mig inte gå utan gick och hämtade rent vatten i en balja och torkade av mina skor med en trasa. Hon var så ödmjuk att hon bugade sig och nästan kröp inför mig och det kändes väldigt märkligt. Hon hade ett gäng småbarn som kikade nyfiket på mig och jag lekte lite med dem och lät dem ta kort med min kamera. Det gillade de.:-)

Efter fältbesöket var Guy hungrig så när vi kom tillbaka till N-L beställde han och de andra grabbsen grillspett utanför en liten restaurang. Medan vi väntade på maten lärde vi varandra ord på engelska, franska, svenska och kirundi och hade hur kul som helst. När de ätit färdigt tog Guy och jag bussen tillbaka till Makamba och det var verkligen med livet som insats. Jag tror att jag håller på att bli muslim, ”Om Gud vill så överlever jag detta också…” tänker jag flera gånger om dagen numera. *s*

Klockan 19 skulle Guy möta mig för att äta middag på Aston men som tur var blev han försenad i 40 minuter. Under den tiden hann jag nämligen börja prata med tre burundiska herrar varav två jobbar med trauma och läkande. Snacka om att man har flyt, alltså! 🙂 Jag ska träffa dem på deras kontor på måndag, det blir spännande! Efter middagen träffade jag dem igen och då hade det kommit en kvinna som hette Stephanie som också jobbade på samma ställe. Hon var en passionerad och livsglad kvinna som ägnade mycket tid åt barn som blivit föräldralösa efter kriget, av aids, av fattigdom och av social utslagning. Jag ska få besöka hennes projekt också.

Onsdagen tom fredagen var alla på NFD upptagna med något seminarium så jag fick sitta på Hope Fund istället. Där fick jag ett eget rum, möblerat med ett bord, två stolar och ett skåp. Men det var bra för då kunde jag sitta och arbeta i lugn och ro utan att känna att jag ställer till bekymmer för någon. Det var tydligt när jag kom till Hope Fund att de inte hade en aning om vad jag gjorde där och att de definitivt inte förberett några uppgifter åt mig. Åh, vad jag är glad att jag har tagit med mig min dator till Burundi! Jag har med andra ord roat mig med att skriva dagbok, fortsätta med mitt exarbete och tränat min franska genom att skriva fraser. Jag lärde mig mer franska andra dagen här med Guy än jag gjort under alla tre veckorna tidigare. Det är bra för mig att tvingas ta tag i mitt lärande! 🙂

Som det kanske märks så trivs jag bättre med att vara ute på fältet där det händer saker och ting, tiden går rätt långsamt när man sitter på ett kontor utan egentliga uppgifter. Men jag är glad över att vara här.

Jag hoppas alla mår fint därhemma och att våren tagit ett ordentligt grepp om Sverige!

Kram på er!