Inte många dagar kvar nu…

Oj, vad veckorna går fort fram här samtidigt som jag tycker att jag har varit här i en hel evighet. Nu är det bara en dryg vecka tills jag sätter mig på flyget hem och jag har börjat fundera på vad som ska hinnas med innan jag åker.
Det är faktiskt inte så mycket kvar som jag vill göra eller se. Det som fortfarande står på listan är att göra färdigt mina intervjuer, träffa representanter ur Burundis motsvarighet till Lärarförbundet och se The Burundian Drummers uppträda. Och så vill jag självklart hinna till Bora Bora ett par gånger till. Lite shopping återstår såklart också, med betoning på lite.

Så vad har hänt sen sist? Jag har åkt en dag med UNDP, en del av FN, och besökt olika lokala hantverkare, vi har fått se Christians och Delphines dotter som föddes för ett par veckor sedan. Jag har fått förmånen att lära känna amerikanen Jim Mustin från THARS och fått följa med honom och hans kollegor på risskördning. Emily, Sebbe och jag frågade om vi fick hjälpa till med att slå av risgrynen från axen (heter det ax på ris?) och det var riktigt häftigt. Och jobbigt! Och smutsigt! Svetten dröp om oss efter 20 minuter och vi hade ris och lera överallt, men de här människorna som jobbar hårt hela dagarna sjöng och verkade ha energi i överflöd. Jag beundrar dem verkligen!

Jag har även avslutat min VFU i Makamba och det blev ett par riktigt bra dagar. Jag fick följa med en grupp engelsmän (från New Family for Development UK) när de besökte olika familjer som fått stöd av NFD, hangaren och apoteket (med läkemedel för djur) i Nyanza-Lac, en palmoljefabrik, en bro som byggt av medel från NFD samt en grupp kvinnor som fått mikrokreditlån av Hope Fund. Jag har lärt mig mer de här två dagarna än jag gjort under hela min tid i Makamba innan, otroligt givande!

Om jag ska sammanfatta vad jag tänker om mina veckor i Makamba så är det främst att jag har fått se fantastiskt mycket men presterat/bidragit betydligt mindre än vad jag trodde jag skulle göra. I fortsättningen kanske man ska vara två i Makamba och det borde vara fransktalande personer som gör sin VFU här.

Men jag har insett att jag kan ta mig fram, och jag kan ta hand om mig i ett land där jag inte kan göra mig förstådd, det är stort. Jag har hittills (peppar, peppar) överlevt trafiken och kan skratta åt mina olika resesällskap på bussarna. Jag har trots språkförbistringar skaffat mig ett antal nya vänner och goda kontakter och jag har lärt mig hur jag reagerar på sysslolöshet och ensamhet. Jag är fortfarande obekväm när jag promenerar ensam i byn men jag håller huvudet högt, trots visslingar, skratt och rop efter mig. Jag handlar i vissa av affärerna och har skaffat mig en taxibekant (som ska ta mig till Bujumbura i morgon). Och nu har jag också tack vare engelsmännen fått förståelse för de olika verksamheterna här nere. Jag är tacksam!

Som sagt, en dryg vecka kvar och jag har förutom att fundera på vad jag vill göra under resten av min tid här i Burundi även börjat fundera på vad jag vill göra när jag kommer hem.

Jag vill äta stuvade makaroner och köttbullar (fin vink till mamma), gå på A6 (den är till Carro och andra som faktiskt tycker att shopping är ett äkta nöje), jag vill sitta på Waynes uteservering och dricka fantastiskt gott kaffe (tycker jag att alla mina nära och kära ska uppmärksamma *s*), ha tjejkvällar (med alla mina väninnor och vad fasen, goda killkompisar är också välkomna!), grilla på Vätterstranden (gäller också alla gamla och kanske nya vänner) och jag vill jobba på Popadelica (redan fixat!), jobba på sista SM-finalen (där behöver grabbsen i HV hjälpa till lite) och jag vill kunna bidra på något vis i Global Action Week (hur återstår att se än). Sist men inte minst vill jag sitta på klipporna på Öckerö och fika på det mysiga kaféet på Hönö Klåva (se där, Janne, jag har inte glömt det. Det var bara att tänka på klåda, precis som du sa! *s*)

Så, det var lite tips så ni hinner förbereda er därhemma! 😉

Kram på er!